Från humble brag till jantelag. Frasse Levinsson redogör för skrytets uppgång och fall under 10-talet.
Häromdagen sa min kompis Thomas till mig på skarpen. Han sa att allt mitt skryt varit roligt fram till nu. Hit men inte längre. Skrytet måste upphöra. Jag kände genast att han hade rätt.
Det första jag kom att tänka på var en gång när jag varit ute och druckit öl Mauri, en annan kompis, som gör Youtube-programmet Uppdrag Mat, en hel kväll. Dagen efter publiceras ett nytt avsnitt av Mauris program. I det går han på en lyxdejt med Zara Larsson. Det är genom att se programmet jag får reda på att Mauri har gjort tv med vår generations största svenska artist. Trots att jag suttit med honom en hel kväll har han inte ens nämnt att de träffats. Det var otroligt coolt gjort, tyckte jag.
Men hur blev skryt normen? Och blygsamhet normbrottet? Låt oss ta en promenad längs minnenas allé. Under 00-talets andra hälft uppstod den bespottade stekarkulturen. Den kulturella medelklassen började skämta om så kallade ”Onoff-stekare”, det vill säga säljare som krängde abonnemang på elektronikkedjan Onoff hela året för att kunna vaska champagne och åka hyrbil i Visby eller Båstad en vecka på sommaren.
Men trots att medelklassen utåt sett såg ner på stekarna, verkar det som att ett frö såddes i dem. Verkade det inte lite förbjudet spännande att få skryta? Som av en händelse populariseras begreppet ”humble brag” just år 2010, precis samtidigt som hipsterkulturen växer fram. Här tar medelklassen sina första stapplande skryt-steg. Man skryter, men man gömmer skrytet i en trojansk häst. Ett exempel kan vara att man beklagar sig över hur lång tid det tar att göra pulled pork. Egentligen vill man bara berätta att man har koll på att det är långkokt fläskkarré som gäller just nu, men man lägger fram det som något annat.
Men man vågar inte ta steget helt och hållet. Det rör sig fortfarande om ett sorts lågmält de som fattar fattar-skryt. Folk klär sig i diskreta normcore-kläder och att ägna sig åt renodlat skryt är ännu inte socialt accepterat. Kändisar som retweetar beröm kölhalas.
Detta kommer att förändras under mitten av 10-talet. Nu jävlar ska även de som inte fattar fatta. Streetwear med stora synliga logotyper blir högsta mode. Parallellt med detta blir Joel Ighe nattklubbschef för Spy Bar. Han skryter på ett sätt som ingen har sett förut. Varenda liten personlig framgång redovisas på hans story. Varenda möte med en kändis dokumenteras. Allt ska med.
Hade Joel Ighe bettett sig som Joel Ighe år 2010 hade man rullat honom i tjära och fjädrar. Han hade fått gå på plankan. Man hade slängt honom till hajarna. Men det är inte år 2010. Det är 2016 och humble brag är ett minne blott. Joel Ighes skryt gör honom till Stureplans it-boy. Killarna vill va honom, tjejerna vill ha honom. En dag hittar Joel Ighe ett par extremt fula simglasögonliknande solglasögon på ett dansgolv. Vid det här laget är Joel Ighe så cool att han kan ha på sig fula glasögon utan att någon skrattar åt honom. Glasögonen förstärker snarare hans coolhet. Det är coolt att vara så cool att man har råd att ha på sig nåt fult.
Någonstans här försvinner allas hämningar. Alla retweetar beröm. Alla re-story:ar varenda story de är med i. Alla är Joel Ighe. Och ingen ropar att kejsaren är naken. Fram till nu. Januari 2020.
Det är som att alla personliga årskrönikor på Instagram, där varenda kotte återpublicerade 30-40 skryt-stories från det gångna året, blev droppen. På nyårsdagen vaknade vi bakis och undrade vad fan vi höll på med. Inte igår, utan hela förra decenniet. Efter att ha ätit en vedugnseldad pizza och druckit ett glas resorb skriver Andrev Walden en ledare i Dagens Nyheter där han ifrågasätter vår dyrkan av det goda självförtroendet. Det visar sig vara texten alla har väntat på. Den hyllas unisont. Andrev Walden är inte ensam. Jag har aldrig sett så många hyllningar till jantelagen som under vecka 1 år 2020. Aldrig hört så många tyckare vara ledsna på skryt.
När Zlatan, decenniets största skrytmåns, skriver på för Ac Milan säger han inte att han är som ett årgånsvin, som bara blir bättre med åren. Han säger inte att han är Mona Lisa. Han säger inte att han är ett lejon som inte låter sig jämföras med människor. Han säger inte varsågod till staden Milano. Han säger att han inte är samma spelare som han en gång var.
“Det inger respekt att han inte längre beter sig som en kaxig erövrare. [...] Jag har stundtals varit besviken på Zlatan de senaste åren. Nu återvann han mycket av min respekt”, skriver sportjournalisten Jennifer Wegerup i Expressen.
Kanske var det därför vi skrattade åt de som försökte lansera begreppet ”tågskryt” sommaren 2019? Inte på grund av klimatengagemanget, utan för att skrytet står oss upp i halsen?
Men vad vet jag egentligen? Jag är bara en vanlig kille på ett nöjesmagasin.
