Den oljade käften från Grimsta

13:14 26 Sep 2013


alexander_salzberger_foto_sotarn_otf.jpg
Foto: Sotarn OTF


I början av 2007 slog skådespelaren Alexander Salzberger igenom med den egna monologen Måsarna skrattar sig hesa. Både teatern och tv-världen började dra i honom – titta, ett komiskt underbarn från förorten! Nu står han för första gången sedan dess på scenen med en egenskriven succémonolog. Maina Arvas har träffat honom för att prata om vad som hänt sedan sist, med det svenska kulturklimatet och med Alexander Salzberger själv.

 

Det var mitt på dagen och tomt på Södra Teatern. Ändå hoppade Alexander Salzberger upp på scenen, med överskottsenergin hos en tonårig fotbollskille, och dribblade fram partier ur sin humormonolog med bara mig som publik. Men med samma självklara intensitet som om han stod inför en jublande, fullsatt salong.
Och det skulle han snart komma att göra. Den egenskrivna enmansshowen Måsarna skrattar sig hesa, som blev hans genombrott, hade inom några veckor premiär på Stora scenen på Södran och gick sedan ut på Sverigeturné med Riksteatern. 

 

Det var för snart sju år sedan, första gången jag såg den oljade käften från Grimsta, och det var som att intervjua ett självspelande piano. Det gick inte att hinna ställa frågorna innan han hade svarat på dem själv. Tonåring var han visserligen inte (han hade fyllt 21) och inte fotbollskille heller längre (en gång i tiden spelade han sex gånger i veckan), men överskottsenergin fyllde scenrummet. Som om han inte kunde stå stilla.

 

– Ja, men folk drog i mig från alla håll, förklarar Alexander Salzberger nu, när vi ses på den tysta övervåningen på ett kafé i Stockholm.

 

Idag sitter han förhållandevis stilla på sin stol, ser avslappnad ut och förekommer mina frågor bara ibland. 

 

– Jag var så ung när jag kom in på Teaterhögskolan, ändå började folk rycka i mig direkt. Dagen efter att jag hade antagits på utbildningen ringde det från SVT eller någon teaterinstitution, och sedan höll det på så.

 

För att förstå varför alla drog i Alexander Salzberger – förutom på grund av hans uppenbara talang – krävs en tillbakablick på Sveriges kulturliv våren 2007. Året före var mångkulturåret, det av regeringen utsedda temaår då Sveriges kulturella och etniska mångfald bättre skulle införlivas i kulturinstitutionerna.

 

Det var året som debatterades och kritiserades redan innan det hade börjat. Som av en del ansågs behövligt och behjärtansvärt, av andra provocerande, konstruerat eller löjeväckande. Året då till exempel Malmö stadsteater uppdaterade Hamlet till Mohamlet, och Dramaten satte upp sin första arabiska pjäs någonsin, Tawfiq al Hakims Sultanens hemlighet, med Fares Fares typecastad till sultan och Özz Nûjen som böneutropare.

 

Alexander Salzberger skrattar lite när jag nämner uppsättningar som Uppsala stadsteaters spretiga En vintersaga 2008, där han omotiverat fick bygga ut en biroll till en egen humorshow utan tydlig förankring i William Shakespeares drama. Svensk teater framstod överlag som lätt villrådig i mångkulturfrågan – den ville ha personer som Salzberger men visste kanske ännu inte riktigt till vad.

 

– Ja, det kändes så. Och inte bara teatern. Under den tiden ringde det från Babben Larssons show, Idol och andra tv-produktioner som ville att jag skulle sitta i paneler och dra skrivna skämt.

 

Till beskrivningen av kulturlivet när Alexander Salzberger började bli ett namn hör också att då syntes de första tecknen på den kommande nya svenska humorvågen. Även detta var något scenkonsten verkade sukta efter. Dramaten bad Killinggänget att skriva en pjäs, dansteaterdrottningen Birgitta Egerbladh började samarbeta med humorgruppen Klungan.

 

Så för den som ville ha både mångkultur och humor på en teaterscen var Alexander Salzberger en dröm – halvmarockanen med en ”charm som kan välta höghus”, enligt en recension, och som kunde spruta ur sig 30 roliga imitationer på en timme.

 

– Jag hade en mellanförskapsposition. Jag kunde vår svenska litteraturkanon men var också från förorten. Det fanns ett intresse för sådana som mig. Men jag har aldrig definierat mig som komiker. Jag har aldrig gjort ståupp.

 

Tror folk att du gör det?

 

– Inte nu längre. De som vet vem jag är nu vet att jag är skådespelare i första hand. Men då blev det nog en del av bilden av mig. Jag höll väl på med något som kändes modernt. 

 

Efter Måsarna skrattar sig hesa fick han många erbjudanden om att göra nya enmansshower. Men då slog prestationsångesten till. Rejält.

 

– Jag vågade inte stå på en scen ensam. Jag valde att fokusera på teatern, att spela i ensembler och verkligen djupdyka i skådespeleriet. Då kom jag också längre bort från humorfacket.

 

Vi forsar igenom dessa år av djup0dykning i teatern. För att ha varit en kille med, som han säger, nästan inga teaterkontakter har Alexander Salzberger ändå lyckats bli vald av, och själv valt, rätt personer. Scenkonstproducenten Emma Kjellander var tidigt viktig. Uppsala stadsteaters chef Linus Tunström gav honom kontrakt direkt efter en föreställning. Han fick jobb av Moment teaters konstnärliga ledare Pontus Stenshäll.  Backa Teaters konstnärliga ledare Mattias Andersson tog honom till Göteborg, på rekommendation av vännen Joel Kinnaman. Där jobbade han även med koreografen Anna Vnuk. Nu, 2013, har detta ”naturbarn” enträget samlat speltimmar och erfarenhet i kroppen.

 

– Nu upplever jag att jag verkligen är någonstans där jag vill vara.

 

Och det är att stå ensam på scenen med en egen monolog igen?

 

– Ja. Jag kände mig redo. Vi hade ett temaår på Backa, vi ville prata med unga människor om droger. Jag skrev Kicktorsken där jag berättar om min familj, min klassresa, om övergrepp, kicksökande… Hur min styvfar misshandlar mig, hur jag knarkar och super, om min mammas missbruk. 

 

Vad fick dig att skriva om det?

 

– Jag ville skriva något osentimentalt och brutalt som har lika tvära kast som mitt eget liv. Kreativt och konstruktivt men också bottenlöst mörkt. Föreställningen slutar inte lyckligt, den slutar där jag är nu. Det går bättre, men jag håller på med samma krig. Samtidigt är pjäsen så jävla rolig! Recensionerna har varit fina, jag nominerades till Svenska Teaterkritikers Förenings pris, men framför allt har publikresponsen varit helt otrolig. 

 

Vad fick dig att våga göra en monolog igen?

 

– Jag har lärt mig hur man gör. Jag har spelat huvudroller, stått på scen fem kvällar i veckan. Måsarna skrattar sig hesa lade jag ner efter bara 13 föreställningar. Jag stod inte ut med mig själv. Kicktorsken har jag gjort 60 föreställningar av och det kommer att bli många fler.

 

Det stämmer. För den hyllade pjäsen, som hade urpremiär på Backa Teater i Göteborg förra hösten, gästspelar nu i oktober på Unga Dramaten/Elverket i Stockholm och ska eventuellt ut på turné. Samtidigt gör Alexander, tillsammans med regissören Mani Maserrat, en dokumentärfilm om den för SVT:s K special, med förmodad sändning i vår. 

 

– Där intervjuar jag mina syskon om hur de upplevde sin uppväxt. Jag försöker få intervjuer med min mamma, min styvfar och min riktiga pappa också. Filmen går ut på att jag bjuder in dem till en föreställning. Kommer de att komma eller inte? Jag vill leka med vems sanning som berättas.

 

Du är snart aktuell i ytterligare en uppsättning på Dramaten, The Mental States of Sweden. Har det varit en dröm, att spela på nationalscenen?

 

– Det är klart att det finns laddning och stjärnstatus i det huset. Jag gick förbi när jag var ung och tänkte: ”Här ska jag stå en gång.” Sedan var jag inte intresserad av Dramaten förrän Marie-Louise Ekman blev chef. Jag gillar henne. Det händer mycket där nu. Men när jag var yngre var allt det där förvirrande. Jag var mitt uppe i en klassresa när jag gick på Teaterhögskolan: diskuterade med Stina Ekblad på dagen, åkte sedan hem till min etta i Grimsta och träffade mina polare. 

 

Vad tyckte dina polare?

 

– Jag blev ganska excentrisk. Från att ha varit kicker bytte jag till rutiga byxor och sparade ut till afro. Jag försökte få dem att förstå vad teater var. För dem var det trikåer och en dödskalle i handen. Jag sa: ”Men er idol Al Pacino, han håller på med teater!”

 

Hur visste du själv vad teater var?

 

– Jag var statist i en tv-serie av Tarik Saleh och Daniel Fridell. Daniel och jag fick kemi och han utvecklade min roll till en talroll. Han tog mig åt sidan och frågade om jag höll på med teater, och jag svarade: ”Tror du att jag är någon jävla balettbög? Jag ska bli fotbollsproffs.” Sedan valde jag teatergymnasiet.

 

Blir du fortfarande en representant för ”mångkulturen” i teatervärlden?

 

– Nej, det har släppt. Jag upplever att jag kan välja själv vad jag vill prata om. Men det har varit en resa. Ett exempel var när jag spelade i Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt. Det hade nog aldrig hänt i Sverige att en roll i den traditionstyngda pjäsen spelades av en icke-vit skådespelare. Men de senaste åren har jag erbjudits flera ”vita” huvudroller. Jag får inte sådana erbjudanden som jag fick 2007. Det var känsligt då: ”Är jag bara här för att jag är inkvoterad?” Det kan jag skratta åt i dag.

 

Säger det något om svensk teaters utveckling?

 

– Jag hoppas det. Jag tror på intersektionalitet. Och på att ge folk utrymme. Vill du på en teater skapa något som ska kännas angeläget för 15-åriga kids i Rissne måste du kanske släppa din egen kontroll. Lämna plats åt andra, våga ge ifrån dig makt. På riktigt, inte bara på låtsas. 

 

Har du fått sådan makt?

 

– Ja. Men jag är inte så jävla tacksam. Jag tycker att det är självklart att den här monologen ska in på Sveriges nationalscen. Det är ett skitbra konstverk som har förmågan att kommunicera med teaterkritiker, 70-åringar och kids från Rinkeby. Bam! Det händer inte så ofta. 

 

Alexander Salzbergers monolog Kicktorsken spelas på Unga Dramaten/Elverket den 27 oktober-8 december. Han medverkar i Mattias Anderssons The Mental States of Sweden som har urpremiär på Dramaten den 14 november. K special-dokumentären om Kicktorsken beräknas sändas på SVT i vår. Den här texten har även publicerats i Nöjesguiden #8. 

 

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 08, 2013.

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!