Den prisbelönade dokumentärregissören Fredrik Gerttens nya film Breaking Social försöker besvara frågan om en värld utan samhällets svinrikaste vore möjlig.
Malmöiten Fredrik Gertten har uppmärksammats för sina engagerade aktivistiska dokumentärer Bananas!*, Bikes vs Cars och Push. Jag såg hans senaste film Breaking Social på CPH:DOX i våras. Inte så långt efteråt visades den som enda och första dokumentärfilm vid Europaparlamentet där Sverige är värdland i år. Likt Stefan Jarl i sin senaste dokumentär Själen för fan, reflekterar Gertten över hur världens rikaste har tillåtits att anpassa samhällsreglerna efter sina behov.
Vi har fått för oss att om vi arbetar hårt, behandlar andra med respekt och följer reglerna, kommer vi leva värdiga liv. Men det ligger långt ifrån den bistra verkligheten. Hur gled du in på det ämnet?
— Egentligen så går det långt tillbaka. En gång för en massa år sedan gjorde jag en film om en ekonomisk kris i Argentina i början på 00-talet. Bankerna var stängda och folk fick inte ut sina pengar. Men det gällde bara de fattiga och medelklassen - de rika kunde utan problem flytta sina pengar ur landet. Den här filmen handlade om en familj som hade gjort allt rätt. Men som ändå fick sälja sitt hus och köpa enkelbiljetter till Spanien. Jag har alltid varit fascinerad över hur lätt det är att förlora allt. När man inte tillhör de allra rikaste. Jag var nyfiken på den bild som vi för vidare till våra barn. Hur man ska agera i ett samhälle och vilka reglerna är. Det är en del av vår grundläggande moraluppfattning. Men det är helt sjukt att vissa bryter mot det konsekvent.
Och konsekvent kommer undan.
— Vårt inre barns rättsuppfattning ser vi smulas sönder hela tiden. Jag har försökt skildra människor som kan tillföra perspektiv, hyggliga människor som försöker vara bra medborgare.
I Breaking Social intervjuar Fredrik en bred människoskara från olika delar av världen: de protesterande konstnärerna i Chile, lärare i West Virginia som organiserar en strejk, en anti-korruptionsgrupp på Malta.
Hur gick du till väga när du valde vilka som skulle vara med?
— Det är många tillfälligheter som spelar in. Men i alla filmer jag gör letar jag efter ett globalt mönster. Och försöker bena ut det och förstå hur allt är organiserat. Sen vill jag leta efter människor som försöker göra någonting. För det är inte en berättelse om något särskilt land utan en berättelse om motstånd. Den gemensamma nämnaren är att man ser att de regler som är uppfattade plötsligt slutar gälla. Mina filmer är globala berättelser.
Som även ska inge hopp?
— Ja, det är så viktigt. Att få en aha-upplevelse, få se de här knasiga mönstren runtom i världen och ändå lämna filmvisningen med någon slags känsla av hopp. De rika vill att vi ska vara cyniska, de rika vill att vi ska vara uppgivna. För då gör vi inget motstånd.Cynismen och uppgivenheten är fascisternas bästa vänner. Därför är det otroligt viktigt att hålla hoppet uppe.
Sverige är landet med flest miljardärer per capita. Varför pratar vi så lite om det?
— Det handlar om makten över storytellingen. De som styr gör det väldigt obekvämt att prata om det. Det kan kosta de olika politiska partierna röster. Man är otroligt snabb på att skapa stories som gör det väldigt dyrt att ändra på någonting. Det är också därför jag hoppas att filmen ska kunna vara en del av att skapa en ny berättelse. Om vi ska kunna förändra världen måste vi också förändra språket, ta tillbaka makten över hur vi tolkar världen och vad förklaringsmodellerna är.
Vad väckte din film för diskussioner när den visades för politikerna i Bryssel?
— Det var en väldigt udda publik. Man kan verkligen säga att tankarna snurrade runt. De befinner sig mitt i hela skiten, mitt i korsningen mellan lobbyisterna och politiken. Jag tror att det var så mycket som var jobbigt för dem att det var svårt att förhålla sig till filmen. Vad är det här? Hur ska jag tolka det här? Vad ska jag tycka om det här? Jag hade en känsla i Bryssel att det var många som bara blev förvirrade.
Många utbrända aktivister hör av sig till dig efter att de sett filmen.
— Varje dag är de ute och berättar att världen går åt helvete. Det är ju väldigt tungt att bära det som en ung människa. Man ska vara en jävla uppslagsbok som ung aktivist. Jag vill att mina filmer ska ge dem energi och agera bot mot politisk depression.
Breaking social har biopremiär den 11 augusti.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2023.
