Svetten rann, tarmarna dansade tango och halvvägs in i filmen hade jag fortfarande svårt att se en framtid för 3D-film som annat än tortyrmetod. Men jag fick åtminstone stifta bekantskap med Avatar, James Camerons science fiction-tolkning av Pochahontas, som startade den samtida 3D-epidemin och brände större hål i publikens plånböcker.
Uppenbarligen finns det fortfarande människor som är villig att betala extraslantar för att bära solglasögon i biomörkret, ändå gör sig klagomål ständigt hörda om mörk bild (cirka 30% ljusbortfall) och allmänna skönhetsfläckar (framförallt i efterkonverteringarna som inte ens spelats in stereoskopiskt).
Här vill jag varna för fem 3D-filmer som faller platt (förlåt, jag var tvungen):
5. The Final Destination
Ett slags index för fördomsbilden av 3D-film. Hela franchisen bygger på lekar med ödet som motiverar iscensättningar av våldsamt spektakulära olyckor, vilket dras till sin spets när David R. Ellis (hjärnan bakom Snakes on a Plane och Shark Night) låter kropps- och fordonsdelar kastas fram och tillbaka i djupfokus.
En slags grotesk cirkusattraktion som för all del underhåller, men markerar ett hjärndött revir för tekniken.
4. The Amazing Spider-Man
Den första Hollywoodfilmen som spelades in med RED Epic-kameran, vilken av fotografen John Schwartzman kallades för ”a true game changer”. En tidig teaser visade en uppslukande sekvenstagning i förstapersonspersektiv som förde tankarna till svenskutvecklade spelet Mirror's Edge. Roligare än så blev det aldrig i slutprodukten.
Slösade fotografen bort potentialen? Med tanke på att uppföljaren istället spelades in i 2D av Daniel Mindel.
3. Space Pirate Captain Harlock
På fjolårets upplaga av Stockholms filmfestival kunde man se Leiji Matsumotos klassiska piratfigur återupplivades i en påkostad rymdopera. Det visade sig vara en trött sprint i ett stjärnomslutet hamsterhjul, vars 3D-användning liknade en demonstration från någon teknikkonferens anno tidigt 00-tal.
Och med figurer så stela att man längtar tillbaka till den mänskliga faktorn i handritad animation.
2. Pompeii
Den stereoskopiska svärd och sandaler-floskeln Pompeii spelades överraskande nog in i 3D. Paul W.S. Anderson, den värst ansedda av gänget som brukar benämnas vulgära auteurer, har nosat på tekniken i flera år.
Det verkar fortfarande finnas en del för honom att lära sig vad gäller att sammansmälta kassa specialeffekter och träigt skådespeleri.
1. Clash of the Titans
Det var skrivet i stjärnorna att Clash of the Titans skulle visas i 3D. Huvudrollen spelas trots allt av Sam Worthington, Avatar-stjärnan som blev ansiktet utåt för tekniken. I ena änden modern tids största filmsuccé, i andra en efterkonverterad röra utan förståelse för ljusbortfallet.
De nattsvarta nyckelsekvenserna är som en abstrakt provfilmning inför en presentation av Platons grottliknelse. En deprimerande filmupplevelse.
Sebastian Lindvall är Nöjesguidens filmskribent, som sakta men säkert har återhämtat sig från illamåendet som framkallades av ”Avatar”.
