De doldas beskyddare

En avglamouriserad Bondbrud och en tysksvensk doldis vars skådespelardrömmar väcktes av Sean Connery bildar radarpar i nya fantasythrillern Hidden.

Trots att Hidden tilldrar sig bland Stockholms skuggsidor spelas merparten av serien in i Budapest. Men just den här kyliga fredagskvällen i början av april befinner sig filmteamet i Gamla stan. Närmare bestämt i en gränd i närheten av Mynttorget. En scen som kretsar kring Izabella Scorupcos rollfigur Viveca Eldh spelas in. Jag anländer till platsen och växlar några ord med en entusiastisk medarbetare på produktionsbolaget Yellowbird. Han menar att fantasygenren är så het nu att det var en självklarhet att ta sig an projektet. Förvirring uppstår när en medeltidsvandring genom Gamla stan som innehåller skådespeleri plötsligt dyker upp från ingenstans och gör tillfälligt halt i inspelningen. En kamerakille himlar muntert med ögonen.

När det lite senare är dags för middagspaus träffar jag Scorupco i en fredagsrusig restaurang i närheten. Även om det långt ifrån är den mest Los Angeles-glamourösa versionen av Scorupco som sitter framför mig, hon är nedsminkad och nedklädd för att se sliten och trött ut, finns det ett lyster kring henne som inga ditmålade ringar under ögonen eller billiga ytterkläder rår på. Hon ger ett harmoniskt intryck, och säger att hon är glad att få äta och prata samtidigt eftersom hon ändå tycker att det är jobbigt att äta för varm mat. Scorupco gör inte många svenska film- och tv-roller, men rollen som den före detta polisen och boxaren Viveca Eldh kunde hon inte stå emot. Hon fann berättelsen så otroligt fascinerande.
– Jag har själv aldrig varit ett fan av det övernaturliga, bortsett från att jag blev besatt av Stranger things. Har alltid annars varit mycket för drama, tycker om realistiska berättelser om livet. Men här var det helt plötsligt en fantasivärld som man ville ta del av, det är min första upplevelse av den här passionen för det övernaturliga.

Att det också handlar om en Hidden-passion är tydligt. Att rollen påverkat Scorupco djupt. I stället för att lyssna till lustiga anekdoter från inspelningen och den sortens inövade svar man brukar höra från skådepelare, börjar vi prata om depressioner och hur lite det egentligen krävs för att man ska hamna snett och bli uteliggare. Hidden har sin förlaga i Filip Alexandersons bok Förstfödd, där människor med övernaturliga förmågor lever mitt i bland oss och måste hållas gömda för att inte störa världsordningen. Viveca Eldhs främsta uppgift är att ta hand om de svaga i denna hierarki. 
– I Los Angeles finns det väldigt många hemlösa, speciellt downtown. Jag har sett det och det är hemskt, ibland har det fått mig att känna obehag eller en rädsla inför att gå förbi en sån grupp av människor.

Men nu började Scorupco att tänka efter, och en bidragande orsak till nya insikter var hennes många samtal med Filip Alexanderson. Om hans inspiration till berättelsen. Om gränsen mellan att vara geni och att falla ner i mentalsjukdom.
– Det behövs bara en enda psykos. Jag tror att de flesta förknippar hemlösa med knark eller alkoholism. Men flertalet som ser ut på det här sättet, som skrämmer oss, är människor som utsatts för till exempel familjetrauma. Psykoser man kan åka på i samband med att man kanske ser en familjemedlem dö mitt framför ögonen på en.
– Just Eldhs empati för den gruppen längst ner är så otroligt modig, jag är så stolt över henne, har aldrig varit så förälskad i en rollfigur. Just för att jag känner att man vill att det ska finnas fler såna människor, att hon vågar.

Har era samtal påverkat dig personligen? 

– Jag har vid några få tillfällen gått ner mig i ganska obehagliga depressioner. Jag är en människa som inte tål så mycket, är inte så hårdhudad. Helt plötsligt knäpper det till och jag vet inte var jag ska hämta styrka ifrån. Filip och jag har pratat väldigt mycket om det här, det krävs så lite för att man ska hamna på andra sidan och det ska gå åt helvete. Jag har alltid haft ett fantastiskt stöd av vänner som accepterar att jag ibland måste dra mig undan, komma in i nån dvala där jag alstrar ny energi. Sen känner jag mig lycklig igen.
 
Samtidigt som Scorupco visste att hon ville göra rollen satt hon i en småjobbig sits i och med att hon separerade för tre år sen och har delad vårdnad av en son som är 14. Men hon fick produktionen att anpassa inspelningsdatumen så att hon kunde komma in tre veckor och åka hem i tre veckor.
– Jag skulle inte kunna vara borta i sex månader i sträck, det går inte med en son som inte är vuxen. Det blir väldigt mycket flyg men jag har aldrig upplevt att jag har så mycket energi, jag brukar annars alltid lida av ”den där jävla jetlagen”. Nu var det första gången som jag kände att det var värt det. Plus att det första som händer i sminket är att jag får se tröttare ut. Jag ska se ut som att jag verkligen lider. I amerikanska filmer ska man alltid se yngre och fräsch ut. Kan det finnas nåt bättre än att få se ut precis hur som helst, en sån befrielse.

Det är en serie som lever upp till sin titel. En snårig, gåtfull, dunkel värld presenteras. Men Scorupco slipper famla runt ensam i mörkret. Hennes motspelare är stjärnskottet August Wittgenstein, 37, som du snart också kan se på SVT i nya tyska tv-serien Das Boot. Uppvuxen i Tyskland men med en svensk mamma. När jag träffar honom på samma restaurang i Gamla stan konstaterar han att han egentligen är en ganska glad person, även fast han kan verka lite melankolisk då och då.
– Projekten jag gjort i Tyskland som har uppmärksammats mest har varit ganska dramatiska roller, de tycker väl att jag passar in i det melankoliska.

Det finns inget deppigt alls över Wittgenstein. Ändå förstår jag varför han kan fastna i dysterfacket. Han har, utöver ett käkparti som lär få självaste Johnny Depp att tvivla på sig själv, såna där valpögon som vilken människa som helst skulle lita på. Den där uppsynen som skriker ”jag tar hand om dig om du bara fixar mig först”. Han skulle liksom både kunna spela både ängel och massmördare. Men om det går bra för 37-åringen nu så har karriären varit allt annat än spikrak. Hans första filmroll efter utbildningen på The American Academy of Dramatic Arts var som schweizisk soldat vid Vatikanen i Ron Howards Änglar och demoner. Han säger två meningar till Tom Hanks, men blev bortklippt.
– Jag fick inte reda på det förrän jag kom till bion. En bra läxa att lära sig tidigt.

Det blev knappast lättare efter det. 2012 hade han bara en betald inspelningsdag på hela året. Och det var inte ens i en film eller tv-serie, utan på ett regissörseminarium.
– Det var ett jäkligt tufft år. Man börjar bli osäker på sitt spel. Mycket av skådespelarjobbet handlar om att hålla ut. Som tur var fick jag min första audition 2013 och då kunde jag fortsätta. Jag är bara tacksam för varje dag jag får jobba, man blir ganska ödmjuk.

Men när du står där med en Oscar i näven om tio år kommer du att sakna 2012 och anonymiteten.

– Haha, så länge jag kan försörja mig på det här jobbet så är jag nöjd. Das Boot fick precis en GQ-award i Tyskland, vi skulle upp på scenen och ta emot det och jag insåg i den stunden att det är lugnt, jag behöver inga priser. Det är inte målet.

Vilken skådespelare har den sortens karriär du strävar efter?

– Jake Gyllenhaal tar inte ens en roll om han inte får sex veckors rep inför första inspelningsdagen. Det uppfattar jag som en stor lyx. I Tyskland är det knappt nåt rep alls inför en filminspelning. Det vore kul att komma till en punkt där man kan begära reptid.

Skådespelardrömmarna väcktes tidigt. Wittgenstein var 5 år och såg Bondfilmen Man lever bara två gånger med Sean Connery. Han tyckte att Connery var så tuff och ville bli precis som han. ”Han är ingen hemlig agent, han är en skådespelare”, fick föräldrarna förklara. Och nu, drygt 30 år senare, spelar han alltså mot Bondbruden Izabella Scorupco i Hidden. Cirkeln är sluten.

– Ja, det är jättekul. Speciellt med tanke på att jag som 15-åring spelade väldigt mycket Goldeneye 007 på Nintendo 64.
I Hidden är han Jonas, en ensamvarg som vill få klarhet i varför mystiska saker händer honom, som gräver i sitt förflutna för att lista ut varför han är som han är.
– Vi är mycket nära, konstaterar Wittgenstein.

Är du också en ensamvarg? 

– Nej, jag tycker om att hänga med kompisar. Men jag bodde i Tyskland tills jag var 15, sen i Sverige, i Paris och ett år i England. Och sen flyttade jag till USA. Har många bra vänner på olika ställen men de jättenära relationerna är få. Jonas växte upp hos fosterföräldrar, lider av svåra, oförutsägbara migränattacker, och har svårt med relationer. Det kan jag identifiera mig med, även om Jonas anses lite märklig av omgivningen eftersom han är sjuk. Direkt när jag läste boken kände jag att det slog an en nerv.

Det är också en fysisk roll. Gör du några stunts själv? 

– Nja, några koreograferade fightscener ihop med en stuntkille, som varvas med två stuntkillar som slåss när det är från ett annat perspektiv. Man ser då typ min rygg. De gör det så snyggt, så mycket rörelser och ljud. Som att se Michael Jackson dansa. Och sen kommer en annan kille in som inte kan dansa alls. Alltså jag. 

När jag sju månader senare träffar Scorupco och Wittgenstein tillsammans i ett rum på Haymarket by Scandic i Stockholm är det uppenbart att Hidden-duon funnit varandra under inspelningen.

August, vad var din relation till Izabella inför inspelningen?

– Jag är som sagt ett stort Bond-fan, och var säkert lite starstruck i början. Men hon är ett sånt proffs. Ödmjuk och väldigt rolig. Aldrig hört henne klaga på inspelningsplats. Hon mötte mig på en jämlik nivå. Vi skrattar åt samma saker. Det har varit en addition in my life.
Scorupco fyller belåtet i.

– Du är en addition in my life, också! Det gör saker så mycket lättare, speciellt under omständigheter där vi började fem på eftermiddagarna och gick hem åtta på morgonen. Vi filmade ju bara på natten i Budapest.

Hade du koll på August inför inspelningen? Googlade du honom?

– De som säger att man inte gör det ljuger. Det var det första jag gjorde, slängde mig över datorn och googlade loss. Jag pratade även med min agent som var helt kär i August, trots att hon inte ens träffat honom. Bortsett från att han är en sån jävla duktig skådis så är han en superstar. Antingen är du en stjärna eller så är du det inte, det är inget du kan träna dig till. Sen är han ju världens roligaste kille som älskar att svära och skämta, vi höll på att garva ihjäl oss halva inspelningen.

Kunde det inte bli för mysigt, det ska ju föreställa en rätt ruggig värld? 

– Vi var duktiga på att hålla det mellan oss. Men det var ju tungt ett tag, folk var fruktansvärt trötta på grund av jobbiga inspelningstider. De behövde se att vi hade lite roligt. Det smittade av sig på de andra.
August flikar in.

– Av någon anledning så var de roligaste dagarna när vi satt i din gröna Saab. Nånting händer när man sitter i en bil. Trots att kamerateamet är runt omkring och man bär mikrofon så kände jag att det här är vår plats, här kan vi prata om allt. Sen hjälpte det i och för sig att vi hade en ungersk ljudkille. 

Scorupco, som har en dotter på 21, trodde de första veckorna att August var 24 år (Jonas är 26 i serien) vilket påverkade hur hon talade med honom. Men sen förstod hon att han inte var fullt så ung.
– Där någonstans bröts isen. Jag sa: ”Gud vad skönt att du inte är 24 för då kan vi prata så här istället.” Först tänkte jag att jag måste vara nån sorts mentor. Men sen blev vi kompisar.

Kommer man som tittare se på världen annorlunda efter att ha sett Hidden?

– För mig var det verkligen så. När jag gick ut började jag lite i överkant känna att olika individer innerst inne skulle kunna vara någon som är en del av den värld vi berättar om.

Wittgenstein menar att det fina med Hidden är att den handlar mycket om individuella öden. Och så fort det blir personligt ser man det med andra ögon.
– Man generaliserar ofta om ”de hemlösa” eller ”uteliggarna”. När jag läste boken och sen såg de första två avsnitten var känslan just: Det finns karaktärer, det finns ansikten. Och om serien lyckas få folk att se på de här grupperna med andra ögon så tycker jag att vi har lyckats.

Intervjun ska avrundas när jag plötsligt får en perfekt inblick i hur det kunde låta i den där gröna Saaben. Jag frågar vilken som var den roligaste scenen att spela in, varpå Wittgenstein målar upp hur han och Scorupco vandrade igenom olika tegelstentunnlar under jorden i Budapest – och varje gång de fick höra ”Cut!” så började de skandera ”Rock 'n roll! Hello Cleveland!”. En referens till en scen i Rob Reiners mockumentär This is Spinal Tap från 1984. 

– Jag önskar att den gavs ut i bättre kvalitet, säger Scorupco. Det är svårt att få med nån att titta på en sån film. 

– Har du träffat Christopher Guest?, kontrar Wittgenstein upprymt. Honom skulle du älska. Jag vill så gärna träffa honom.

– Nej. Men du har inte sett Best in show?

– Jo, jag har sett alla. Jag la faktiskt upp Corky St. Clair på min Instagram igår. För han snackar om Das Boot, den gamla filmen.

– Förstår du hur kul de måste ha, han och Jamie Lee Curtis (de är gifta sen 1984!). De måste ju skratta hela dagarna. Eller inte.

Hidden har premiär den 1 februari.

Film- och serietips från Izabella och August

Izabella Scorupco


Forever

För att jag älskar Fred Armisen och Maya Rudolph. Jag är en sån som pundar SNL. Väldigt speciell serie.

The Affair

Nydanande i sättet den berättar samma historia från två synhåll, fascinerande att se två människor uppleva samma situation så olika. 

A star is born

Jag älskar rock- och countrymusik och filmer med bra musik. Tyckte Lady Gaga var jävligt bra fram till sista låten då allt rasar och hon blir Lady Gaga. Bradley Cooper, vilket geni. 

August Wittgenstein

The night of

Bra look, känns väldigt realistisk.

Maniac

Väldigt kreativ och originell. Fantastisk kemi mellan Jonah Hill och Emma Stone.

Fargo

Varenda millimeter används, inget som helst slöseri med bildspråket.