För arton år sen satt jag, tre år gammal, på ett trägolv i mina föräldrars vindsvåning.
Jag bläddrade tyst i en bok medan jag lyssnade på jazz. Det imponerade verkligen på min mamma, som fortfarande drar upp minnet med stolt röst vid välvalda högtider, men det imponerar inte på Goran Kajfes och hans far Davor. "Du är så ung" konstaterar Davor med en granskande blick medan Goran grälar med servitören. "Man skulle önska att man blev behandlad med lite mer respekt på ett ställe man besöker dagligen", säger han upprört. Jag är jävligt nervös, kaffet är för varmt och det börjar inte så bra. Det gjorde det inte den där första gången heller.
Den gången dejtade jag en tjej, men det är en annan historia. Vi lånade skivor av varandra, hon fick Brian Eno medan jag fick Gorans första skiva [I]Home[/I]. Musiken smet förbi storbandsjazzhats-spärren, skickligt förklädd i afrobeat, funk och electronica. Det var den svängigaste jazzen jag hade hört sen [I]Bitches Brew[/I], den enda jazzskivan jag faktiskt gillade.
Jag ringde inte den där tjejen på två veckor, trots att jag hade kunnat hugga av mig foten för att få tillbaks mina skivor. Kanske gillade jag inte henne. Kanske hade Gorans skiva också något med det att göra.
Davor, pappan, är också jazzmusiker. Han är en stor legend i Kroatien eftersom han var en av de första som överhuvudtaget spelade jazz i landet. Under 60-talet var han med i Zagreb Jazz Quartet, till det yttre ett östeuropeisk och kritvitt Modern Jazz Quartet. Sina storbandsinfluenser blandade de upp med balkanska folkvisor och skapade på det viset en helt ny stil. De kanske höll på att slå igenom, de turnerade hursomhelst i både Väst- och Östeuropa, trots blockaden.
- Det skulle ha fortsatt om inte Beatles och pop-perioden kom som en tsunami. Det utplånade nästan allt annat under hel tidsperiod, säger Davor bittert. Vi hade börjat få spelningar, som Goran. Men det blev stopp bara, vi kunde inte få några vadheterdet. Och det var en av orsakerna till att jag hamnade i Sverige.
Vi träffar på Gorans mamma utanför kaféet. Hon är en kort pianolärarinna med hennafärgat hår och brun jacka. Goran fick tidigt lära sig spela musik. Mamma lärde honom spela klassiskt piano, medan pappa spelade blues och jazz med honom. När Goran var tio revolterade han mot pianospelandet där hemma.
- Jag ville prova på trombon under sådana här testdagar. Och då fick jag höra "Trombon, det kommer inte funka! Du har alldelles för korta armar. Men trumpet! Trumpet skulle du kunna spela!" Fast sen förstod jag att jag hade blivit lurad för att de egentligen behövde en trumpetare i deras orkester.
Det ledde till att han, många år senare, pendlade mellan Rytmeakademien i Köpenhamn och studiojobb i Stockholm. Hans meritlista är lång, för lång att skriva ut, eller ens börja prata om utan att få någon att somna. Han har kompat i princip alla svenska vissångare, jazzare, hiphopare och poppare som någonsin sugit i sig kräftstjärt på midsommar. Allt ifrån Bo Kaspers Orkester till Janet Jackson.
- Jag influeras av det jag spelar med. Därför gillar jag att spela med väldigt olika band. Man hittar alltid något nytt.
Det är julafton hemma hos familjen Kajfes. Några månader tidigare har Davor varit och besökt ett par vänner på landet. Där hittar han ett dragspel, som han spelar på under hela semestern. Det var då som resten av slog slag i saken och köpte ett åt honom i julklapp.
- Han skruvade ner musiken på tv'n och spelade filmmusik till det, berättar Goran och vänder sig till Davor. Jag kommer ihåg att du var helt svettig. Men det var otroligt att du kom ihåg hur man spelade det.
Decennier tidigare fick Davor, fyra år gammal, ett helt annat dragspel av sina föräldrar. Då var han så liten att man inte kunde se honom bakom det. Nuförtiden är han skäggig och gråhårig. Han har en jävligt stor rock på sig, precis som Goran, vilket är helt otroligt med tanke på hur varmt det är. Har de, månntro, klätt upp sig inför fotograferingen?
Som vuxna har de börjat spela tillsammans igen. Det började med en gemensam konsert i Zagreb för några år sen, och har hittills slutat med att Davor spelade dragspel på Gorans senaste skiva [I]Headspin[/I].
Och så där, lite på senare tid, kan man ju undra hur Goran orkar. Förutom sologrejerna, studiojobben, filmmusiken och reklamen är han för tillfället med i två band. Oddjob bildades av Eric Gadds uttråkade kompmusiker. De började spela tillsammans i hopp om att fixa egna spelningar framöver. Det har hittills blivit två skivor av det. Det andra bandet, Nacka Forum, bildades av Jonas Kullhammar.
- På första spelningen var det tre personer, varav en var Jonas tjej. Inte ens min fru var där.
Det är egentligen meningslöst att namedroppa allt han någonsin gjort. Han har varit skivbranschen väldigt, väldigt länge. Han är lite grann som Robert Plant - en före detta studiomusiker som gör en massa musik och lirar felfritt. Skillnaderna mellan dem är dock desto mer slående:
Pungknäckartajta jeans vs. stora duffelrockar
[I]Stairway to heaven[/I] vs [I]Mesqualero[/I]
Woodstock vs Mosebacke
Heroin vs Ipren
Ipren må vara en smärtstillande tablett, men den är inte precis höjden av dekadens. Så det kanske inte är en sådan enorm överraskning, egentligen, när det visar sig att det är ingen annan än just Goran som skrivit Ipren-låten.
Vi avslutar träffen med fotografering. Medan vi går i den soliga parken har Davor tagit på sig sina gula solglasögon. Han stannar upp framför en parkbänk jag valt ut.
- Det här var min första svenska intervju någonsin, konstaterar han. Nej förresten, jag ljuger, jag gjorde någon liten grej för en danstidning, mumlar han och sätter sig bredvid.
Vi fortsätter prata, främst om Balkankriget, medan de lydigt poserar bredvid diverse parkbänkar, träd, kyrktorn och nerklottrade väggar. Davor är glad över att han slapp kriget men känner sig bitter över den status han förlorat. När jag berättar att även min egen far emigrerade så skiner han upp. "Då vet du hur det är att vara immigrant!" Jag nickar, fastän jag egentligen inte riktigt fattar. Minna minnen sträcker sig till min pappa som skrek "svensk" åt mig när han var arg. Hemma hos oss var det ett skällsord men det var kanske inte det Davor menade.
- Om man jämför med min karriär förut så är det jag gjorde på Danshögskolan något som ansågs vara nästan som ett slags städjobb, flinar han.
Goran ser däremot fram mot sitt första barn som kommer födas till sommaren. Jag frågar ifall han tänkt föda upp ännu en jazzmusiker till världen.
- Jag kommer säga som farsan - se till att skaffa ett jobb du kan leva på.
Jag bläddrade tyst i en bok medan jag lyssnade på jazz. Det imponerade verkligen på min mamma, som fortfarande drar upp minnet med stolt röst vid välvalda högtider, men det imponerar inte på Goran Kajfes och hans far Davor. "Du är så ung" konstaterar Davor med en granskande blick medan Goran grälar med servitören. "Man skulle önska att man blev behandlad med lite mer respekt på ett ställe man besöker dagligen", säger han upprört. Jag är jävligt nervös, kaffet är för varmt och det börjar inte så bra. Det gjorde det inte den där första gången heller.
Den gången dejtade jag en tjej, men det är en annan historia. Vi lånade skivor av varandra, hon fick Brian Eno medan jag fick Gorans första skiva [I]Home[/I]. Musiken smet förbi storbandsjazzhats-spärren, skickligt förklädd i afrobeat, funk och electronica. Det var den svängigaste jazzen jag hade hört sen [I]Bitches Brew[/I], den enda jazzskivan jag faktiskt gillade.
Jag ringde inte den där tjejen på två veckor, trots att jag hade kunnat hugga av mig foten för att få tillbaks mina skivor. Kanske gillade jag inte henne. Kanske hade Gorans skiva också något med det att göra.
Davor, pappan, är också jazzmusiker. Han är en stor legend i Kroatien eftersom han var en av de första som överhuvudtaget spelade jazz i landet. Under 60-talet var han med i Zagreb Jazz Quartet, till det yttre ett östeuropeisk och kritvitt Modern Jazz Quartet. Sina storbandsinfluenser blandade de upp med balkanska folkvisor och skapade på det viset en helt ny stil. De kanske höll på att slå igenom, de turnerade hursomhelst i både Väst- och Östeuropa, trots blockaden.
- Det skulle ha fortsatt om inte Beatles och pop-perioden kom som en tsunami. Det utplånade nästan allt annat under hel tidsperiod, säger Davor bittert. Vi hade börjat få spelningar, som Goran. Men det blev stopp bara, vi kunde inte få några vadheterdet. Och det var en av orsakerna till att jag hamnade i Sverige.
Vi träffar på Gorans mamma utanför kaféet. Hon är en kort pianolärarinna med hennafärgat hår och brun jacka. Goran fick tidigt lära sig spela musik. Mamma lärde honom spela klassiskt piano, medan pappa spelade blues och jazz med honom. När Goran var tio revolterade han mot pianospelandet där hemma.
- Jag ville prova på trombon under sådana här testdagar. Och då fick jag höra "Trombon, det kommer inte funka! Du har alldelles för korta armar. Men trumpet! Trumpet skulle du kunna spela!" Fast sen förstod jag att jag hade blivit lurad för att de egentligen behövde en trumpetare i deras orkester.
Det ledde till att han, många år senare, pendlade mellan Rytmeakademien i Köpenhamn och studiojobb i Stockholm. Hans meritlista är lång, för lång att skriva ut, eller ens börja prata om utan att få någon att somna. Han har kompat i princip alla svenska vissångare, jazzare, hiphopare och poppare som någonsin sugit i sig kräftstjärt på midsommar. Allt ifrån Bo Kaspers Orkester till Janet Jackson.
- Jag influeras av det jag spelar med. Därför gillar jag att spela med väldigt olika band. Man hittar alltid något nytt.
Det är julafton hemma hos familjen Kajfes. Några månader tidigare har Davor varit och besökt ett par vänner på landet. Där hittar han ett dragspel, som han spelar på under hela semestern. Det var då som resten av slog slag i saken och köpte ett åt honom i julklapp.
- Han skruvade ner musiken på tv'n och spelade filmmusik till det, berättar Goran och vänder sig till Davor. Jag kommer ihåg att du var helt svettig. Men det var otroligt att du kom ihåg hur man spelade det.
Decennier tidigare fick Davor, fyra år gammal, ett helt annat dragspel av sina föräldrar. Då var han så liten att man inte kunde se honom bakom det. Nuförtiden är han skäggig och gråhårig. Han har en jävligt stor rock på sig, precis som Goran, vilket är helt otroligt med tanke på hur varmt det är. Har de, månntro, klätt upp sig inför fotograferingen?
Som vuxna har de börjat spela tillsammans igen. Det började med en gemensam konsert i Zagreb för några år sen, och har hittills slutat med att Davor spelade dragspel på Gorans senaste skiva [I]Headspin[/I].
Och så där, lite på senare tid, kan man ju undra hur Goran orkar. Förutom sologrejerna, studiojobben, filmmusiken och reklamen är han för tillfället med i två band. Oddjob bildades av Eric Gadds uttråkade kompmusiker. De började spela tillsammans i hopp om att fixa egna spelningar framöver. Det har hittills blivit två skivor av det. Det andra bandet, Nacka Forum, bildades av Jonas Kullhammar.
- På första spelningen var det tre personer, varav en var Jonas tjej. Inte ens min fru var där.
Det är egentligen meningslöst att namedroppa allt han någonsin gjort. Han har varit skivbranschen väldigt, väldigt länge. Han är lite grann som Robert Plant - en före detta studiomusiker som gör en massa musik och lirar felfritt. Skillnaderna mellan dem är dock desto mer slående:
Pungknäckartajta jeans vs. stora duffelrockar
[I]Stairway to heaven[/I] vs [I]Mesqualero[/I]
Woodstock vs Mosebacke
Heroin vs Ipren
Ipren må vara en smärtstillande tablett, men den är inte precis höjden av dekadens. Så det kanske inte är en sådan enorm överraskning, egentligen, när det visar sig att det är ingen annan än just Goran som skrivit Ipren-låten.
Vi avslutar träffen med fotografering. Medan vi går i den soliga parken har Davor tagit på sig sina gula solglasögon. Han stannar upp framför en parkbänk jag valt ut.
- Det här var min första svenska intervju någonsin, konstaterar han. Nej förresten, jag ljuger, jag gjorde någon liten grej för en danstidning, mumlar han och sätter sig bredvid.
Vi fortsätter prata, främst om Balkankriget, medan de lydigt poserar bredvid diverse parkbänkar, träd, kyrktorn och nerklottrade väggar. Davor är glad över att han slapp kriget men känner sig bitter över den status han förlorat. När jag berättar att även min egen far emigrerade så skiner han upp. "Då vet du hur det är att vara immigrant!" Jag nickar, fastän jag egentligen inte riktigt fattar. Minna minnen sträcker sig till min pappa som skrek "svensk" åt mig när han var arg. Hemma hos oss var det ett skällsord men det var kanske inte det Davor menade.
- Om man jämför med min karriär förut så är det jag gjorde på Danshögskolan något som ansågs vara nästan som ett slags städjobb, flinar han.
Goran ser däremot fram mot sitt första barn som kommer födas till sommaren. Jag frågar ifall han tänkt föda upp ännu en jazzmusiker till världen.
- Jag kommer säga som farsan - se till att skaffa ett jobb du kan leva på.Stad:
Kategori:
