Under årets Tempo dokumentärfestival som pågår mellan den 2-8 mars visas Idomeni - en film i elva kapitel om två yazidiska familjer som är på flykt från Irak. Nöjesguiden har pratat med regissören David Aronowitsch om arbetet med dokumentären och det hårdnande debattklimatet.
De två familjerna är fast i den lilla grekiska byn Idomeni som blivit ett tillfälligt flyktingläger i Grekland vid gränsen mot Nordmakedonien. Nadia och Nawaf har flytt tillsammans och har sina barn med sig medan Yasir oroar sig för sin fru som sedan ett och ett halvt år tillbaka är fången hos IS, som tidigare dödat deras minsta son. Den stillsamma och intima filmen Idomeni skildrar en vardagskamp i en tid av tung väntan och är ett porträtt av människor - barn och vuxna - som tvingas finna sig i en verklighet som kommer att prägla dem för livet.
Jag såg Idomeni i Göteborg när den hade världspremiär och blev mycket berörd. Hur tycker du den har mottagits än så länge?
—De som tar till sig filmen blir väldigt tagna. Men en själv är så fixerad vid en massa tekniska grejer och på att fånga upp eventuella småfel. Jag har efter Göteborg fixat till ljussättningen lite och sen har vi även bättrat på översättningen. Det är sånt jag just nu är mest fokuserad på.
Är du perfektionist?
—Dokumentärfilmare lider av en sådan sjuka, av olika skäl - men grundskälet är väl att det finns så låg finansiering - att man måste fylla så många olika funktioner själv. Så egentligen tror jag inte att jag är perfektionist eller kontrollfreak men man blir det för att man gör så mycket själv: sitter och klipper, tar ljudet och annat. En blir väldigt mycket hands on på det viset så det är lätt att man blir pedantisk.
David Aronowitsch har tidigare medregisserat filmen Jag är Dublin om Ahmed - ett av Dublinförordningens osynliga offer - och har tillsammans med Hanna Heilborn gjort de animerade kortdokumentärerna Gömd, Slavar, Sharaf och Unkilled, Chapter 1 som också skildrar de orimliga förutsättningar människor på flykt tvingas leva under.
Du har verkligen nischat in dig på migration i dina filmer. Hur har det blivit så?
—Det är svårt att svara på. Men det är framför allt att du blir berörd av situationen och de du träffar. Du kan bara inte släppa det. Och jag vet inte riktigt varför det är så. Det är människor som på något sätt blir klämda i en politisk situation och drabbas av den. Det är väl ett politiskt intresse kombinerat med intresset för olika omöjliga situationer människor hamnar i och olika former av förtryck.
När spelades Idomeni in?
—Jag, Sharmarke Binyusuf och Ahmed Abdullahi var där första gången i samband med att vi visade vår film Jag är Dublin på en filmfestival i Kosovo. Det var i augusti 2015. Då läste jag om att det hände väldigt mycket vid gränsen mellan Grekland och Nordmakedonien. Det hade bland annat inträffat en fruktansvärd tågolycka där med några somaliska flyktingar som hade gått längs järnvägen på natten och tåget hade inte kunnat stanna. Efter det öppnade Nordmakedonien gränsen. När vi till slut kom ner dit, närmare sagt till Gevgelija som platsen heter på den nordmakedonska sidan - det är en lite större stad jämfört med den lilla byn Idomeni på den grekiska sidan - började det just komma väldigt mycket folk.
Vi började skaffa finansiering för att kunna komma tillbaks dit och följa händelserna. Tanken var kanske mer att göra en film om platsen, men när jag, Ahmed Abdullahi och fotografen Pia Lehto kom tillbaka då hade gränsen precis stängt. Det var mars 2016 och det är då filmen börjar. Då träffade vi först en av sönerna i den familjen som vi sedan följde. Vi träffade kort därefter Nadia, hans mamma och sedan hans syskon och hans pappa Nawaf.
Februari 2017. Utanför lägret i Volvi, Grekland. Foto: Pia Lehto
Hur såg ert första möte ut?
—Allra första mötet var när en av Nadia och Nawafs söner, Nazar, stod och jonglerade. Vi befann oss egentligen på andra sidan av gränsen, på den nordmakedonska sidan. Han stod och jonglerade och var väldigt kontaktsökande på något sätt. När vi till sen var i Idomeni på den grekiska sidan, där det var kaosartat, sökte vi upp honom och försökte på något sätt prata trots att ingen av oss kunde kurdiska och han inte kunde engelska.
Så hur lyckades ni till slut kommunicera?
—Via tolken Amina som vi träffade någon dag senare. Hon var där på samma sätt som familjerna med sin mamma och sina fyra syskon. De kom från Syrien, från Afrin, och är kurder därifrån. Eftersom hon pratade engelska och dessutom arabiska, förutom kurdiska, var hon till stor hjälp i lägret. Senare blev Aminas familj skickad till Sverige.
Hur gick det till?
—Det väldigt snåriga omförflyttningsprogrammet gick ungefär ut på att du hade rätt att söka omförflyttning om du kommit vid en viss tid - om jag minns rätt var det mellan oktober 2015 fram till mars 2016, då avtalet som EU slöt med Turkiet skrevs på. Det var den grekiska migrationsmyndigheten och UNHCR som administrerade detta i Grekland. De gjorde intervjuer med Aminas familj som blev omförflyttad till Sverige samtidigt som vi jobbade med henne. Så hon har verkligen varit med hela vägen i processen. Och snart visas filmen i Thessaloniki och hon kommer vara med där också. Nadia, Nawaf och deras barn gick igenom samma process och hamnade i Tyskland.
När kläcktes idén att ni skulle följa just dessa två familjer ända fram till beslutet?
—Först när vi kom hem och fick allt översatt började vi titta på vad filmen egentligen kunde fokusera på. Det var också tydligt att Pia Lehto, som är fotograf, verkligen lycktas fånga stämningen med en stor känslighet för barnen och de vuxnas personligheter. Efter andra resan dit – när drunkningsolyckan inträffade och det var extremt dramatiskt och berörande – blev det förstås än tydligare. Olyckan var helt förfärlig. Det värsta… Och det var samma dag som vi kom tillbaka dit.
Vardagen i lägret bryts en dag när två barn omkommer i en drunkningsolycka. I dokumentären återberättas och bearbetas händelsen genom de andra barnens samtal om vad som hänt.
Barnens samtal i filmen. Ingen manusförfattare hade kunnat skriva fram dem.
—Ja verkligen. Jag blir berörd varje gång jag ser dem. På det viset är det ingen konceptuell film utan den snarare växte fram och styrdes av händelser som denna. Exempelvis hur fina barnen var mot varandra i en så extrem situation. Hur omhändertagande Nadia och Nawafs familj var. På det viset påminner föräldrarna mycket om barnen och barnen mycket om sina föräldrar. Det är en familj som folk verkar samlas kring helt naturligt. Man vill vara med dem. Det var förresten pappan i familjen Nawaf som berättade att det fanns en man i lägret vars fru fortfarande var fånge hos IS. De kände inte riktigt varandra då. När han frågar Yasir i filmen om hans fru Khalida som är i fångenskap är det för att han uppriktigt vill ta reda på vad som hände. Då visste man inte lika mycket om folkmordet på yazidierna. Plötsligt kändes det jätteviktigt att ha med Yasir i filmen för att hans och Khalidas historia berättade folkets historia, vilket den andra familjen som lyckats fly tillsammans inte gjorde på samma vis. Men att skildra båda familjerna var också en utmaning för sedan skiljs de åt. Det ställer också krav på filmens struktur.
Men det löste ni lite genom en kapiteluppdelning. Var det din idé?
—Det var min vän och kollega Göran Hugo Olsson som kom på det. När han kollade på filmen i somras tyckte han att det krävdes en tydligare ram. Han sa att kapitel vore bra. Det gör att man inte behöver ha så mycket förklarande text eller namnskyltar. Det skapade en tydligare form.
Vad är det starkaste minnet från inspelningen?
—Det är olyckan. Och hela situationen när vi kom till dammen där det hade hänt. När man insåg att de lyfte pojkarna därifrån och sedan hur det påverkade alla runt omkring. Och att detta tragiska skedde i skymundan. Den lokala grekiska sociala administrationen låg på oss att vi inte skulle prata högt om olyckan. Varför säger de så? undrade vi. De ville förstås inte framstå som dåliga. Helt bisarrt för det hade ju hänt och det får absolut inte döljas. Filmen blir ett sätt att visa sanningen och att den tragedin inte glöms bort.
Juni 2016. I det grekiska lägret Petra med Saber Ibrahim och Musafer Hussein. Foto: Pia Lehto
Hur reagerade familjerna på filmen när de fick se den?
—Det var samtidigt otroligt fint och mycket svårt. Vi var och visade filmen för Nadia, Nawaf och deras barn. Det var också viktigt att visa filmen för den ena tragiskt omkomna pojkens föräldrar. Det blev så att hans föräldrar och lillebror kunde komma och hälsa på Nadja och Nawaf. De kunde då se filmen tillsammans. Vi försökte förbereda föräldrarna på vad de skulle få se men när olyckan kom klarade inte mamman inte att se vidare. Vi var tvungna att bryta en stund och spola fram. Hon tyckte att det var bra att vi gjorde filmen men hon klarade inte av att se de delarna som handlade om olyckan. De andra såg hela filmen senare tillsammans. Så det var svårt men också väldigt fint för alla tyckte mycket om den. Och det var delar där barnen skrattade mycket åt sig själva och sina syskon.
Hur ser situationen ut i Idomeni idag?
—Lägret stängdes i maj 2016 och de som har tagit sig den vägen efteråt gjorde det genom smuggling eller tog sig över gränsen på egen hand. På Lesbos verkar situationen vara katastrofal, i lägret Moria och även på de andra öarna, Chios till exempel. Men det som verkar mest oroväckande är att lokalbefolkningen har blivit så avigt inställd och så tror jag inte riktigt det har varit innan. De flesta vi mötte under filminspelningen var sympatiska, förutom militärerna och polisen. Vanliga människor var ofta positiva.
Har du själv upplevt att debattklimatet sedan 2015 har hårdnat?
—Extremt.
Vad beror det på tror du?
—Man politiserar allt. Det äter sig in i språket - hur man formulerar sig. Att högerextrema politiker formulerar sig grovt är en sak, men detta att journalistiken har internaliserat en del av de här förskjutningarna i språket har gått väldigt fort på fem år. Man använder sig av uttryck som strömmar, flyktingströmmar, begrepp som har med naturfenomen att göra när det gäller människor och när det gäller just politiska situationer - skapade krig och skapade politiska gränser. Skulle man öppna möjligheten att resa normalt för människor som flyr krig då skulle de aldrig fastna på det sättet som familjerna i filmen gjorde eller anlita smugglare.
Så ja, det har märkts på så många sätt plus att allting är politiserat när det gäller människors asylskäl och flyktskäl som borde vara höjda över politiken. Istället är de nu uppe till förhandling; man kan ändra lagar och regler för att man tror att en viss opinion rör sig åt ett visst håll.
Man undrar var det slutar. Jag skaffade just en bok av Victor Klemperer som heter Tredje rikets språk: lingua Tertii imperii. Den handlar om hur språket försköts under nazismen. Han var lingvist men han är mest känd för dagboken han skrev under andra världskriget, Intill slutet vill jag vittna. Dagböcker 1933–1945. Det är tydligt med språkförskjutningar som sker även idag, både när det gäller flyktingkritik och liknande konstruerade begrepp som har blivit normaliserade och det är ingen som höjer på ögonbrynen. Man ändrar främlingsfientlig till flyktingkritisk bara så där.
Har du själv någonsin mött aggression och kritik mot att du skildrar flyktingöden?
—Filmerna visas oftast i sammanhang där folk är positivt inställda redan från början. Jag skulle önska att de även sågs av människor som håller på att bli eller har blivit uppfångade av de högerradikala rörelserna som vuxit de senaste tio, femton åren. Att de fick se något som kanske skulle kunna förändra deras sätt att se på andra människor. Då kanske en kunde göra någon verkligen skillnad.
Idomeni visas under Tempo dokumentärfestival den 5 mars 17.00 på Victoria och 8 mars 18.15 på Reflexen i Kärrtorp. Den är nominerad till Tempo Documentary Award 2020.
