Vi slog oss ner med Kristian Luuks nya sidekick Daniel Hallberg. Det visade sig att han inte vet vad hans egen morsa jobbar med.
Till våren ska Daniel Hallberg medverka i Kristian Luuks föreställning Scenkväll med Luuk och tidigare gjorde han någon slags cameo i Ruben Östlund-filmen The Square. Nöjesguidens praktikant Arezo Ghavidel-Asgari blev nyfiken på om framgångarna har stigit instagramstjärnan åt huvudet.
– Kändisskapet? Jag är alltså C-kändis. Ett bekant ansikte för vissa på krogen. Folk som har missförstått att man är känd, skrattar Daniel.
Utan att överdriva är Daniel Hallberg nog den mest jordnära person jag träffat. Daniel, som gick från 500 till 50 000 följare över en natt, har alltid varit driven och ambitiös. När han började som ateljéassistent på reklambyrån King tog han sin roll största allvar och satt kvar till tolv på natten flera dagar i veckan. Hans ambition ledde till att han fick han jobb som Art Director på byrån. Kort därefter vann Daniel ett Guldägg med utomhuskampanjen "Miljonär direkt på skrapet" för Triss.
– Jag har väldigt höga krav på mig själv. Sådan har jag alltid varit. Jag började gråta i sexan när jag inte kunde svaret på mattefrågor. Jag trodde världen skulle gå under. Och så är det fortfarande. Man måste träna, måste ta hand om flickvännen, måste lära sig programmen till jobbet och bli bäst på det. Hellre det än att sitta och dricka öl om helgerna. Det är ju inte så att jag sitter och räknar siffror på helgerna, utan det är ju saker jag tycker är kul, säger han.
Vi möts på ett Berlininspirerat café med vita lakan i taket, stora tavlor på väggarna och rustika möbler. På borden står det levande ljus och blommor i små vaser. Daniel är precis i tid och beställer en soppa till lunch.
– Soppa är en så konstig sak att äta egentligen, för det är liksom, morötter och vatten. Men idag känner jag mig sugen på soppa, ler han. Han har på sig vita byxor, en polotröja och en lång rock.
Daniel växte upp i närheten av caféet vi sitter på, i Vasastan med en pappa i radiobranschen och mamma som eventuellt jobbar med personalfrågor.
– Jag har ingen aning om vad mamma gör.
Han pausar och tänker efter en stund innan han fortsätter.
– Nej, jag har faktiskt ingen aning om vad hon gör. Det är lite pinsamt faktiskt. Hon pratar aldrig om sitt jobb. Fast hon har jobbat där sedan hon var 18, så jag borde kanske veta, skrattar han mellan tuggorna. Jag vet inte heller när någon i min familj fyller år. Men det är lite disträ stämning i familjen. Pappa frågade mig en gång när jag var 22 år gammal när jag skulle ta studenten. Då hade han alltså glömt att vi hade en studentmottagning, att jag hade studentmössa och åkte flak och grejer. Helt sjukt.
I gymnasiet tillbringade Daniel hela sin vakna tid med att hitta på hyss tillsammans med resten av klassen. Han pluggade samhällslinjen med medieinriktning på Riddarfjärdens mediegymnasium där han fick utlopp för sin kreativitet.
– Alla hyss vi gjorde var så otroligt avancerade och kreativa. Jag har nog aldrig skrattat så mycket på daglig basis som jag gjorde då. Vi gjorde affischer, hade tillgång till en filmstudio, gjorde musik och allt möjligt. Hela klassen var överens om vad som var roligt.
Daniel var klassens clown. Men han var inte populär bland tjejerna. Han var sen med att växa på längden, lite knubbig och konstant olyckligt kär. Några coola fester var den inget snack om heller. En tydlig kontrast till idag, då han ofta syns bakom DJ-båset på Vassa Eggen eller Boqueria.
Du syns ju ofta i trendiga kläder på trendiga ställen. Ser du sig själv som en trendig kille?
– Nej, alltså… Jag är intresserad av kläder och tycker det är bland det roligaste som finns. Jag kollar mycket vad som händer i modevärlden och tycker det är kul att handla kläder, men det är inte mycket mer än så. Om jag syns på trendiga ställen vet jag inte. Eller kanske. Det blir väl så. Det finns väl bara 3 sätt att gå ut i Stockholm. Antingen går man på helt omärkvärdiga ställen som klassiska pubar. Och det tycker jag är ashärligt, så det brukar jag också göra. Eller så går man på stekiga ställen, där det finns lite mer bratkultur. Och dom är jag inte så intresserad av. Och sen finns det mer "hippa" ställen, där tycker jag oftast att musiken är så intressant och uppdaterad och om det så är den bästa hiphop-DJ:n just nu eller den mest intressanta house eller technobokningen... Det är mer nyfiket och kul. Det är som att, nu finns det en ny genre som växer fram som heter trap, och därför anordnar Boqueria nu en trap-klubb en gång i veckan. Det handlar mer om att det är kul att se saker röra sig framåt. Det har inte så mycket coolhet att göra. Sånt tycker jag bara är löjligt.
Du har gjort "Keeping up with the Hallbergs" sketcher. Skulle du vilja att ditt liv var så?
– Haha nej! Aldrig i livet. Det skulle vara hemskt. Nej, shit. Just nu är jag är inte så intresserad av att göra innehåll av mitt privatliv. Jag tror inte jag skulle vara bra på det heller. Jag har inget emot folk som gör det, men jag skulle verkligen inte göra det bra. Jag lever ett konfilktlöst liv, jag bara flummar runt. Det finns liksom inget innehåll, det händer ingenting. Käkar lunch på Snickarbacken, det är säkert två minuter, men resten av dagen är bara att jag sitter vid datorn typ.
Det är svårt att sätta fingret på vad Daniel utstrålar. Om det är självförtroende eller självtvivel. Han känns försiktig och kaxig samtidigt. Hans sätt att prata på är starkt och eftertänksamt, som att han menar allt han säger men måste tänka igenom det en gång till i huvudet för att vara helt säker på att han formulerade det på bästa sätt. När jag frågar vad hans största dröm är så svarar han "att få göra precis vad jag vill, och att det finns människor som är redo att betala för det."
– Tänk dig författare. Fattar du vad soft att det finns en grupp människor som är nyfikna på när du släpper en ny bok och då så kan du jobba med det. Det är helt otroligt tycker jag. Det är en dröm. Allt i form av att hitta på egna TV-program, till att ha en egen reklambyrå, till att försöka göra musik. Nu låter det lite som att jag har hybris och tror att jag kan göra vad som helst - det är inte det jag menar. Nu frågar du vad drömmen var, inte planen. Det är stor skillnad.
Du är ju med i Ruben Östlunds film The Square. Hur kom ni i kontakt med varandra, och hur reagerade du när han nämnde att han vill att du medverkar i hans film?
– Rubens castingagent Pauline är kompis med min kollega Martin Sööder som också spelar i filmen. Eftersom Ruben gärna castar ur verkligheten tror jag Pauline tyckte det var intressant att testa mig och Martin, vi är ju dels reklamare, och dels har vi gjort några sketcher tillsammans på nätet. Vi blev fantastiskt glada och taggade när vi fick frågan. Första castingomgången improviserade vi en scen framför Pauline och hennes kolleger, under en provfilmning. Det kändes sjukt kul att dra reklam-floskler och parodiera vår bransch, som förstås tåls att skämtas med. Efter provfilmningen hörde Ruben av sig för ett mötet Roy Anderssons studio. Det började med att han berättade hela filmens handling och därefter improviserade vi tre: jag, Martin och Ruben olika scener och lekte med manus. Den sessionen tog typ tre timmar, så när vi gick därifrån var vi båda spattiga och glada. Det var otroligt kul att leka med Ruben på det där sättet, han kändes väldigt lekfull och rolig i sin metod.
Du är även aktuell i en scenföreställning med Kristian Luuk. Hur gick detta till?
– I februari går jag och Luuk upp på Scalateaterns scen under fyra kvällar för att göra en talkshow med kända gäster. Kristian gjorde ju “Sen kväll med Luuk” på TV4 i nio år. Efter det har han gjort ett antal väldigt stora tv-format på SVT som På Spåret och Fråga Lund, men i höstas fick han idén att gå ”back to the roots” och göra en scenkväll med Luuk på en ganska intim teater, utan en enda filmkamera. Han har ju alltid haft en side kick i sin talkshow - Felix Herngren har gjort sketcher och Mauro Scocco har varit husband. Kristian följde mig på instagram och såg att jag både spelar och sjunger samt gör sketcher, så han tänkte att jag kunde vara en hybrid av skojare och husband. Vi hade aldrig träffats tidigare, så när han hörde av sig om en fika hade jag ingen aning om varför. Men efter tjugo minuter frågade han om jag ville göra en scenföreställning med honom. Det kom ju förstås som en chock. Vi har otroligt kul när vi skriver materialet och en bra kreativ kemi oss emellan. Det ska bli otroligt kul, jag längtar till februari.
Vad hade 12-åriga Daniel sagt om han visste att allt det här skulle hända inom loppet av ett år?
– Han skulle bli glad för jag läste ett brev jag skrev av 12-åriga Daniel för två år sedan. Jag skrev ett brev på julafton när jag var 12 år som jag skulle öppna när jag var 28 år. Och där stod det några roliga grejer. Bland annat stod det att “Tja, när du läser det här är du 28. Vi har precis fått dator. Jag hoppas att när du är 28 får datorn plats i fickan. Och det var så jävla nice, att sweet, nu har jag pleasat den här 12-åringen. Och sen stod det “jag hoppas du har flickvän för kärlek är det viktigaste som finns i livet”, jag ba, word up, det tycker jag också, 12-åriga Daniel. Och det har jag ju lyckats med. Och sen stod det “hoppas du jobbar med något som du tycker är kul”. Jag tror att det stod TV. Men jag kände att det var close enough med reklam. Och sen så stod det också att jag hoppas du har en husrobot. Och det är så jävla störigt, för jag trodde också att jag kom på det för två år sedan att jag inte vet varför vi inte utvecklat robotar mer? Varför ska jag tvätta? Det är liksom helt galet. Vi har landat på månen och vi har iPhone x men jag ska fortfarande ställa mig i tvättstugan? Enough med tvätta, städa, diska. Det måste vi människor sluta upp med det. Så kan robotar sköta det.
Daniel Hallberg är aktuell i Scenkväll med Luuk, tillsammans med Kristian Luuk på Scalateatern.
