The Concretes har inget kvar att bevisa

05:00 9 Oct 2010

Efter förra albumet Hey Trouble var det trögstartat och omotiverat att göra en ny platta. The Concretes var trötta på varandra. Men efter tre års tystnad kläcks nu WYWH, en samling discodoftande popsånger som får den mest deprimerande indiepoppare att digga. ”Helt plötsligt så kände vi det i hjärtat”, säger Dante Kinnunen, trummis i The Concretes, och Lisa Milberg håller med.

- Vi försökte göra någonting flera gånger, och låtsades att allting var roligt. Vi spelade in några låtar, och sedan gick alla hem och kom på att det inte var så roligt. Hela processen med förra skivan var ganska jobbig. Jag tror att vi kände att vi var tvungna att bevisa för alla andra och för oss själva att vi kunde göra den där skivan. Så vi fokuserade bara på att det, och när vi hade sedan bevisat det kom alla andra känslor. Typ att det inte var så kul, att vi var lite trötta på varandra och att vi inte visste vad vi ville göra. Så vi stängde av telefonerna i tre år.

Då antar jag att ni är kolugna inför skivsläppet av WYWH?
- Jag är ganska lugn, nickar Dante.
- Grejen är att jag också är det, säger Lisa. Jag brukar säga att jag är det, men jag har kommit på är att jag är otroligt lättstött av kritik. Men bara när det finns ett litet korn av sanning i den. Det var det här jag ville säga och nu har jag sagt det, och om folk inte tycker om det så tycker jag att det är fine. Men om det kommer någon som är smart och duktig och uttrycker invändningar på ett smart och duktigt sätt så blir jag ledsen.
 
Och så blev ni lite disko någonstans på vägen. Vad hände med twee-rocken?
- Det belyser min poäng att man tycker att man gör någonting som sedan uppfattas på ett annat sätt när det är en slutprodukt, menar Lisa. Jag har aldrig förstått att vi har gjort någonting som kan beskrivas som twee.
 
Den kanske aldrig riktigt fanns då?
- Jag har aldrig lyssnat på pop, säger Dante. Jag har inga sådana referenser när det gäller mitt trumspel.
- När Victoria Bergsman lämnade The Concretes var det en stor grej, eftersom sången är en jättestor del av ett bands själ, förklarar Lisa. Det kom en annan person som skriver andra sorters låtar och som framför dem med en helt annan röst, med en helt annan personlighet. Ovanpå det bytte vi ut mig mot Dante på trummor, vilket är en ganska stor skillnad. När man får en trummis som gör saker som jag aldrig kunnat göra så känns det nästan som att man måste göra det. Det är så lyxigt.
 
Slutligen så måste jag få fråga; Pink Floyd gjorde ju en skiva med titeln Wish You Were Here. Finns det ett samband?
-Nej. Men det är en sjukt bra skiva, säger Lisa. Den är så bra att man inte fattar någonting.
 
Vilket sammanträffande.
 
WYWH (Licking Fingers/Plaground) släpps den fjärde oktober.
 
Foto: Olle Kirchmeier
Stad: 
Artist: 
Kategori: