Han kan vara en av de som haft allra störst inflytande på svensk, intressant, samtida musik – ändå känns det alltid som att han står lite gömd i skuggorna. Ingenting var sig likt efter att The Tough Alliance kom, och ingenting var sig likt när de gick. Sedan dess har den ena halvan av TTA, Eric Berglund (nytt alias CEO) släppt sin solodebut White Magic. Och nu är han alltså skivaktuell igen. Christoffer Reichenberg Andersson träffade den mytomspunne musikern på Djurgården.
Berätta lite om nya skivan! Var det stor skillnad att skapa den, till skillnad från den förra?
– Ja, det var stor skillnad. Jag lät det ta längre tid, gjorde mer själv och släppte massa spärrar. Jag har valt att bara jobba med den här skivan när det känts rätt. När jag kände att det hela blev för pressat så lät jag bli att jobba överhuvudtaget, jag tror inte det blir bra ifall det blir för mycket press. Jag visste faktiskt inte ifall det skulle bli någon skiva av det hela ett tag. Det var läskigt att låta sig själv arbeta under friare former, men också roligare, själva processen var bitvis läskig då man inte vet var det hela ska landa. Man får jobba med sig själv en hel del också på det här sättet. Men nu efteråt känns det avslappnat, skivan är så bra som den kan bli.
Är CEO densamme idag, har något förändrats?
– Jag som person känner mig friare, men jag vet inte hur det uttrycker sig i musiken. Men det hela har varit mindre oroligt och jag har mindre spärrar när jag jobbar med musiken nu.
Det har gått 4 år sedan White Magic kom. Hur mycket tror du att det hörs i din musik att du den här gången jobbat mer på ett sätt som du själv velat?
– Jag tror det hörs ganska mycket. Det borde det verkligen göra. Dels så är det såklart så att man vill göra sakerna man inte gjorde på förra. Jag gillar så himla mycket saker som jag vill få med och uttrycka, då blir det ju lite undermedvetet att man tar en ny riktning, på alla plan, även ljudmässigt. Det låter mer lekfullt. Vilket jag tycker är härligt. Förra skivan blev väldig allvarlig som jag minns den. Jag har inte lyssnat på den sen den kom, men jag var i en period då allting kändes väldigt allvarligt, stort och viktigt. På gott och ont, men det var något jag var tvungen att gå igenom då.
Det blev väldigt högtidligt på ett sätt som jag kände efteråt att jag inte ville vara kvar i. Efteråt ville jag ha mer äventyr i musiken, kan man säga.
Vad tycker du ha varit tongivande i skapandet av den här skivan? Inspirations- eller musikmässigt, finns det något som fått den att låta på ett visst sätt?
– Jag får ofta sådana frågor och jag har väldigt svårt att svara på det, det känns ofta som att folk vill ha konkreta referenser. Jag tror inte att de är annorlunda mot förra skivan, jag gillar det jag gillar liksom. Men att det låter annorlunda handlar nog mer om att jag bara släppte taget och vågade gå all out utan att vara rädd för att folk inte ska kunna relatera till det och så, för det var impulser som kom upp när jag jobbade med den här skivan. Men det var inte i samma utsträckning som på förra albumet. Jag kunde kända att ”sådant här gillar inte folk” Så även om de impulserna dök upp så tog de inte på mig, även om jag hade velat, tror jag. Jag har inte anpassat mig eller kompromissat, men det är klart man vill att folk ska kunna relatera till det man gör. Det blir ju ganska oundvikligt att de impulserna kommer till en. Det är läskigt att lägga massa tid på någonting som man inte vet om någon kommer bry sig om, eller känna igen sig i. Man vill ju gärna bli en del av någons liv, men samtidigt så gick det inte ut över hur jag gjorde skivan och det är jag väldigt glad för. Från första TTA-skivan och för varje skiva som jag har gjort så har det blivit mindre och mindre så. På ett sätt så kan det ju kännas jävligt läskigt när det känns som att man bara går in på en väg som man inte har någon aning om ifall människor kommer vilja gå med en på. Men det kändes som att jag inte hade något val bara. Man måste ju göra det man själv blir uppspelt och inspirerad av, annars skulle det inte vara värt för mig att göra det.
Hur mycket reflekterar du över din musik medan du skapar den?
– Det går ju inte att komma ifrån att tänka en del under tiden. När man håller på och spelar in och lyssnar så känner man kanske ”det här är inte som det ska vara” då tänker man ju såklart på varför det inte är det. Men det är mer på ett instinktsplan än att jag tänker det. Jag tror inte att det blir så bra om man håller på och tänker för mycket. Jag tror jag tänker än mindre på det efteråt, nu är det ju bara gjort. Jag har inget behov av att analysera varför det blev som det blev heller. Jag börjar mer fundera på vad jag vill göra härnäst. Nu försöker jag att inte göra det för jag vill ha en liten paus, men det är svårt, för så fort det kommer idéer så börjar man och det sätts igång saker i en.
Hur brukar det vanligtvis se ut när du spelar in? Nynnar du melodier, skriver du upp idéer eller hur går du tillväga?
– Melodier brukar bara komma. När jag är ute och springer eller går. Helt plötsligt är det bara där och så spelar man in det. Mina låtar är ju väldigt melodibaserade, allting bygger ju på det egentligen. Sen så får man ta det och försöka göra en låt av det. Det är en väldigt lätt del för mig, sen det svåra tycker jag är alla beslut kring produktion och få ihop det. Där är mina begränsningar tycker jag, det kommer inte lika naturligt som melodierna.
Varför tror du att det är enklare att formulera tankarna när man springer eller är ute?
– Jag tror det handlar mycket om att man inte tänker. När man försöker tänka så funkar det oftast inte, men när man slappnar av så brukar det oftast komma naturligt. Jag tror att kreativitet handlar väldigt mycket överhuvudtaget om att släppa tankar och bara låta det komma. Jag tror inte sådana saker kommer ifrån intellektet, utan att det kommer från någon djupare plats, så intellektet kan snarare bli ett hinder, en spärr. Intellektet har spelat en mindre roll den här gången och då blir det ju mer sant, mer naturligt och mera från hjärtat för att uttrycka sig klyschigt.
Ser du CEO som en karaktär som du skapar genom eller är CEO och Eric samma? Gör du skillnad på artisten och personen?
– Jag har aldrig förstått varför vissa delar upp det så faktiskt. Ibland benämner människor det här som ”ditt nya projekt” det känns alltid väldigt konstigt för mig att höra det. Jag har liksom inget annat projekt än mig själv. För mig är det ingen skillnad på TTA och CEO, det bara jag som fortsätter göra saker. Det är inte som att jag bestämmer att ”nu börjar jag på något nytt som ska vara så här eller såhär”. Det handlar ju inte bara om musik, CEO är ju allt. Allt som jag är, alla beslut som jag tar i mitt liv har med det att göra, jag ser liksom inga riktiga gränser. Det kan låta väldigt pretentiöst, men allting hänger verkligen ihop, och jag tror det måste vara så om man ska göra konst som verkligen kommer inifrån och säger något om vem man är på riktigt, då kan man inte gränsa av sig.
Din musik känns väldigt alltid kontemporär, på Wonderland kan en höra ljud som påminner om tv-spel och 90-talets ljudbild. Hur känner du kring nostalgi? Är det intressant att blicka tillbaka?
– Det som finns med en finns ju med en. Du nämnde tv-spel, jag spelade Nintendo hur mycket som helst när jag var liten, och det finns där. Det är bland min favoritmusik, jag tror inte jag tänker på det så mycket, det finns där bara. Allting finns där, Broder Daniel finns där. Men jag vill ju att allting som betyder något ska få en plats och det blir ju så automatiskt. Det är väl också en sådan sak, ju friare man känner sig och ju färre spärrar man har ju fler sådana saker kommer fram. När jag var liten ville jag bli en som gjorde tv-spelsmusik. Det skulle jag fortfarande lätt kunna tänka mig att bli, det verkar jävligt grymt faktiskt. Flytta till Japan och jobba heltid med det, det tror jag hade varit perfekt för mig faktiskt.
Det finns ett starkt bildspråk i din musik, inte bara i själva musiken utan även i dina videos och skivomslag. Hur viktigt är det visuella för dig?
– Det är jätteviktigt verkligen. För mig börjar det alltid med något visuellt, när jag började med Wonderland så började det med bilder. På det sättet som vissa går på museum för att bli inspirerade av att se på tavlor och skapar en slags moodboard av ”det här vill jag göra”. För mig är det att jag ser bilder i huvudet istället, det är det som sätter igång mig och gör mig inspirerad att göra musik så att jag kan försöka fånga de bilderna, det enklaste sättet för mig att göra det är genom att skapa musik. Jag vill uttrycka så mycket som möjligt av det jag ser inuti och vill använda olika medel för att få känslor att bli något som man kan se. Det är de bilderna jag till slut försöker fånga i omslag och videos, men det är nästintill omöjligt, det blir bleka kopior. Det är alltid väldigt jobbigt att göra videos och omslag för det blir alltid väldigt mycket mindre häftigt än vad det är i huvudet. Det är samma med musiken, det blir alltid väldigt mycket mindre häftigt på skiva än i huvudet. Men jag får lättare och lättare att acceptera att det är så. Förr tyckte jag det var sjukt jobbigt. Ibland känns det som att folk tycker att det visuella är mer ytligt, och frågar mig hur viktig image och stil är. Och frågar man det så då låter det ju väldigt ytligt men för mig är det inte alls ytligt att försöka visualisera det. Det är lättare att nå fram då, musik går ju väldigt rakt in.
Det är därför jag håller på med musik för jag tycker det är det starkaste och det lättaste sättet att nå in i människor. Av andras konst så är det musik som får mig mest pirrig. Men bilder och visuella saker är ett perfekt komplement till musiken.
Vi började den här intervjun med att vara ute och promenera. Vill du ha nära till naturen och vara utomhus när du skapar?
– Ja, jag har väldigt stort behov av det. Ifall jag har bestämt att jag ska jobba med skivan i 10 dagar så är det inte så att jag måste vara där det bara är natur runt omkring, men innan så vill jag det. Jag har stort behov av space och tystnad för att de här bilderna ska dyka upp. Jag har svårt när det blir mycket intryck. När jag är i en stad så blir jag helt upptagen med att ta in intryck och försöka sortera dem. Så för att hitta in i mig själv och få inspiration så behöver jag få space och ingen hets.
Jag har inget problem i att jobba eller bli inspirerad i en stad, men det är oftast efteråt när jag kommer tillbaka till naturen som jag kan tänka på staden och börja sortera saker. Men jag hoppas att det har med utveckling att göra, att hantera saker, jag vill inte behöva vara på något speciellt ställe för att må bra.
Det har nyss blivit nytt år, vad hoppas du på att det här året bjuder på?
– Jag skulle vilja slippa tänka så mycket på att producera saker, bara ta det lugnt. Träffa människor. Skulle gärna spela, men det känns för komplicerat, vilket är tråkigt för det är ett bra sätt att träffa människor. Fortsätta utvecklas.
Wonderland finns där du vill lyssna på den från den 3 februari.
