Från och med Britneydagen den 5 november fram till den 17 december spelas Britney på Turteatern i Stockholm. Britney är en föreställning om kvinnor och popindustrin, gestaltat genom fenomenet Britney Spears. Vi skickade dit Ida Therén på premiären.
Det är den internationella Britneydagen.
Jag har haft oförklarlig feberfrossa i en vecka men det smittar inte, säger doktorn. Själv är jag helt övertygad om att min kropp bara fått nog med bullshit. För mycket känslomässig berg och dalbana, på för kort tid. Ljusen inne på Turteatern är blinkande rosa, skumma ljud kommer från högtalarna och jag blir plötsligt osäker om febern kommit tillbaka eller om det bara är den trippiga stämningen i rummet. Tone Schunnesson sitter bredvid mig, dränkt i rosa ljus. Vi blir alltid skickade på samma uppdrag men känner ingen annan där, det är en konstig grej med teater att jag aldrig känner någon? Som en helt egen värld.
Det står BITCH i neonljus på den släckta scenen. Det är nervös förväntansfull stämning i lokalen för det är premiär. Introt kommer, det är Work Bi**h, en av Britneys bästa låtar. Tre rosa pastell-klädda Britneys av olika kön dansar med sexiga rörelser, blir snart till sex stycken, alla identiskt klädda. Guppande kjolrumpor i vädret möter nakna håriga mansben.
Citat ur låtar varvas med intervjucitat. ”I go through life like a karate kid”. ”I love rice so much”. Vi får följa hur Disney-snuskgubbar drar in den 11-åriga Britney från en håla i Kentucky i Disneyklubben där hon blir känd. Och sen, popstjärna, bara sexton år gammal. Det blir påtagligt hur vidriga pengaintressena bakom den lilla flickan är, inte minst genom hur skådisarna med Musse Pigg-masker attackerar publiken med lite för hårda klappar på axeln. Det är aldrig bara flickan på scenen som råkar hamna där för att det är så härligt att sjunga. Det finns alltid något svin bakom som vill tjäna pengar på hennes arbete. 1999 sjunger Britney Baby one more time. Skivan säljer 32 miljoner exemplar. Genom uppräkningar av siffror får man en tydlig bild av hur ohyggligt tajt schema Britney hade under de första åren, fortfarande bara en tonåring men med världsturné nästan varje kväll.
”Vill du ha en Maserati, får du jobba bitch”
På tre år gör hon fler spelningar än vad som borde vara fysiskt möjligt, spelar in tre skivor, vinner otaliga priser. ”Det känns som att jag går miste om livet” säger en utmattad Britney. En svensk översättning av låten Work B**ch blir oväntat poetisk, uppfordrande, tragisk. ”Vill du ha en Maserati, får du jobba bitch”. Det är en sådan bitch som Britney är. Inte den kaxiga känslokalla. Utan också den självhatande, ambivalenta, den som vill vara hård men också är snäll, sårbar.
En stor uppblåsbar naken kvinna fyller hela scenen, som en hoppborg. Som en symbol, för perioden Britney plötsligt blev en självständig, sexuell, varelse. Dockan tar på sig själv medan Britney-skådisarna klättrar runt på henne och gör stönljud. Det är lustfyllt, sexigt. Komiskt.
Britney får en bebis, alla klagar på henne som mor. Det kvittar hur hon gör så är det fel. Farsan Kevin Federline hyllas av Britney-klonerna på scen som trånar över honom, för att han är en ”fin kille” och säger ”fuck patriarkatet” innan han är otrogen och får ett utbrott på sitt barn.
"Hon går till en obskyr frisör och gör den ultimata gesten för att markera"
Britney blir gravid igen bara några månader efter att hon fött första barnet och hon skiljer sig, plötsligt får hon nog. Hon har försörjt hela sin familj sedan hon var barn, jobbat hela dagarna. Good-for-nothing-snubben K-fed är otrogen. Alla hon litat på tycks ha utnyttjat och svikit henne. Hon blir följd av paparazzi överallt, alla älskar när det går dåligt för henne. Nu får hon nog. Hon går till en obskyr frisör och gör den ultimata gesten för att markera: rakar av sig håret, symbolen för kvinnlig sexualitet, det vänliga, frodiga. Hon vill inte mer.
Britneys sammanbrott, som en symbol för alla oss som kommit till en punkt när vi känner. Nä. Nu orkar jag faktiskt inte mer. Jag tänker inte gå med på ramar jag inte själv satt upp för mitt liv. Hur andra behandlar mig. Alla vill ha något av Britney. Hon svarar: Här, ta mitt hår också då för helvete! Hm, kanske är det det jag ska göra för att bli av med den mystiska febern.
Okej, men hur sammanfattar jag detta. Såhär:
Britney-pjäsen är en oerhört respektfull, intelligent och rolig biografi över Britney Spears uppgång, fall och uppgång igen. Den passar alla, Britney-fans ller inte. Den funkar både som ren underhållning och som tillgänglig men samtidigt högkvalitativ edgy modern teater. Se och njut.
