Den här veckan har Johannes Vidéns första svenskspråkiga skiva Frid över en stjärna som föll släppts. Det är fullödig litterär pop, som om Willy DeVille eller Bruce Springsteen vore ständig sekreterare i Svenska Akademien. Därför bad Nöjesguiden Johannes rekommendera sina fem svenska favoritförfattare, och dessutom föreslå lämpliga soundtracks till dem.
Nummer ett: Hjalmar Bergman
- Sveriges största litterära geni. Hade varit en världsförfattare med samma anseende som exempelvis Thomas Mann om han skrivit på ett större språk än svenska. Mästerlig i sitt sätt att blanda tragik och komedi om vartannat, knivskarp i sin förmåga att dissekera människan och släpa fram våra underliggande motiv i ljuset och dessutom lika bra på att skildra kvinnor som män. Olycka och undergång i borgerlig miljö är ett tema som jag av någon anledning har väldigt lätt att relatera till. Herr von Hancken (som fick mig att inse hur jag levde mitt liv med inbillad krona), Farmor och vår herre och En döds memoarer är mina absoluta favoriter.
- Ett passande soundtrack till Hjalmar Bergman är Townes van Zandt, då deras livsöden liknar varandra. Townes kom också från en välbärgad familj men valde konsten och självförbrännandet på bekostnad av det ordnade borgerliga livet, precis som Bergman. Båda var fantastiska på att blanda sorg med humor.
Nummer två: Hjalmar Söderberg
- Kan det finnas något mer fulländat stycke svensk prosa än Doktor Glas? Skulle inte tro det. Icke att förglömma är novellerna som jag skulle hoppas används i varje seriös skrivarkurs runt om i landet. Mest rörande bland dem är Söderbergs skildring av hunden där han konstaterar att människan bland djuren fått många tjänare men bara en enda riktig vän. Jag är överlag väldigt förtjust i sekelskiftesflanörerna med sin ”world-wearyism” och cyniska livsåskådning. Stockholmsmiljöerna i Söderbergs romaner är också fantastiska, man får lust att hoppa på första bästa tåg för att när mörkret faller kunna sitta med en grogg på Grand Hotell och se Stockholms alla ljus tändas. Den allvarsamma leken var den roman som satte igång mitt läsande på allvar och i min bokhylla har jag Hjalmar Söderbergs mäktiga siluett som bokstöd.
- Som soundtrack till Hjalmar Söderberg tycker jag Elvis Costello skulle passa med sin blandning av cynism, intelligens och bultande hjärta.
Nummer tre: Pär Lagerkvist
- En andlig gigant, fullt i klass med Hermann Hesse. Skrev underbar poesi av den typ som egentligen inte längre kan skrivas då kopplingen mellan naturens skiftningar och tecken och diktarens inre idag anses alldeles för klichéfylld. Det struntar jag i, jag försöker ofta härma Pär Lagerkvist, i synnerhet i låtar som En serie drömmar och Pompeji. I diktsamlingarna Vid lägereld och Aftonland är Lagerkvist närmare att knäcka koden till livet och dödens mysterium än någon annan författare jag känner till. Pär Lagerkvists prosa är en ren och avskalad laserstråle som skär rakt in i medvetandet; jag älskar framför allt den sammanhängande serie av böcker med religiöst motiv som börjar med Barabbas och slutar med Det heliga landet. Mycket sinnesvidgande läsning. Gäst hos verkligheten är också fantastisk, att läsa den är tröstande för oss som har samma ångestfyllda läggning som författaren själv.
- Ett soundtrack till Pär Lagerkvist kräver en artist med stor andlig spännvidd. Jag slår till med Bob Dylan, den Dylan man möter i låtar som Gates of Eden, Every Grain of Sand, I Dreamed I Saw St Augustine och Red River Shore. Eller möjligtvis Willie Nelson på skivor som Yesterday’s Wine och Spirit.
Nummer fyra: Harry Martinsson
- Vandringsmänniskans försvarare och utanförskapets stora skildrare. Inte för att det på något sätt går att jämföra det utanförskap jag upplevde när jag gick på högstadiet i Trollhättan och med avundsblandat förakt stirrade på det vackra och jämntempererade folket som inte var udda som jag, med det utanförskap som den föräldralöse Harry upplevde på sin långa färd mot Göteborg (där havet och skeppen fanns och där även undertecknad hamnade i rätt tid); men Harry Martinssons uppväxtskildringar Nässlorna blommar och Vägen ut talade till mig med klar och tydlig röst och är hörnstenar i min egen litterära kanon. Den episka dikten Aniara tycker jag är aningen överskattad, men Vägen till Klockrike måste alla läsa för det är som min gode vän David Akélius nyligen konstaterade, världens bästa bok. Jag skrev Den sista färden i de inspirationens svallvågor som läsandet av den gav upphov till.
- Till Harry Martinsson lyssnar vi på Harry Nilsson! Harry Nilsson var också halvt föräldralös som barn (pappan lämnade familjen) och reste sig från svår fattigdom till storhet och framgång. Den inre känsligheten och osäkerheten delade de båda också: Harry Nilsson vägrade stå på scen inför publik och var på många sätt en outsider i musikbranschen som gjorde sig mer och mer kommersiellt omöjlig för varje album efter Nilsson Schmilsson. Dessutom tycker jag Harry Nilsson får alldeles för lite uppmärksamhet i Sverige – vi pratar faktiskt om en låtskrivare i klass med Paul McCartney, med en av de vackraste röster som någonsin fångats på band! Alla plattor från Pandemonium Shadow Show till och med Son of Schmilsson är fullständiga mästerverk i klass med Beatles svit från Rubber Soul till Abbey Road. Vår katt heter Harry efter Harry Nilsson. Eller efter Harry Potter om du frågar min fru…
Nummer fem: Eyvind Johnson
- Det var inte alls någon skandal att Svenska akademien gav sina egna ledamöter Harry Martinsson och Eyvind Johnson ett delat nobelpris 1974. Prisa dem som prisas bör! Eyvind Johnson är den stilistiskt mest moderna av de fem författare jag har listat här. Outstanding i sin förmåga att låta flera olika inre och yttre perspektiv föra en historia framåt. Ta Soldatens återkomst till exempel, ett slags triangeldrama i skärgårdsmiljö där några olika personers historier bildar en väv (lika intrikat som den Penelope väver i Strändernas Svall) som med andra världskriget som fond berättar om vårt lands situation under denna stormiga tid samtidigt som det är en gripande historia om kärlek, svartsjuka och hämnd. Drömmar om rosor och eld älskar jag också. Den ger en talande bild av den lilla människans ansvar att se och bekämpa tyranni med handling, inte bara i tankar och ord. Eyvind Johnson var mycket produktiv, jag har massor kvar att läsa av honom.
- En storartad frihetsälskande europé som Eyvind Johnson kräver en lika storartad, krigshatande europeisk musiker, och då väljer jag John Lennon. Finns det någon annan människa som kunnat samla människor kring en dröm om en bättre värld på samma sätt som John Lennon? Fråga medborgarna i Sovjet som trots faran köpte och sålde piratinspelade Beatles-skivor inristade på gamla röntgenplåtar i någon av de inspelningsstationer där soldater kunde spela in ljudhälsningar på skiva att skicka hem.
