Passion och Perfektion - två ord som kännetecknar den moderna blues som Blue for Twos nya album Tune the Piano and Hand Me a Razor är fullt av. Möjligen är det ord som kan innebära en paradox när de används tillsammans. Nöjesguiden ringde upp Freddie Wadling och Henryk Lipp för att undersöka saken.
Passion
– Skivan är ju små passionsdramer, bestämmer Freddie Wadling. Det är ju det som är blues.
– Det var i bluesen vi möttes en gång i tiden, faktiskt, fyller Henryk Lipp på. Jag tyckte att Freddie var den enda svenska sångare som kunde sjunga blues.
– När vi gjorde skivan var det passion som styrde helt och hållet, förklarar Freddie. Reflektion, om man menar att det är motsatsen, var mindre viktigt i det här arbetet.
– Det märkliga var att skivan faktiskt gjorde sig själv, instämmer Henryk. Det började som en avstickare till en annan skiva som vi höll på att jobba med, men sedan tog den över helt och hållet.
Ugly Child är en gammal bekant som Freddie Wadling sjungit förr. Idoga samlare kan hitta den både i liveinspelningar och på en replokalsdemo med hans ursprungliga punkband Straitjacket från 1977.
– Ja, det är sant, den har faktiskt funnits med hela vägen. På den tiden hade jag en vurm för det gamla 60-talsbandet Downliners Sect, och det var via deras version jag upptäckte låten.
Perfektion
– Det finns en väldigt konstig syn på blues nuförtiden, resonerar Henryk Lipp. Själva formen har på något satts på piedestal och dyrkas, som om det var formen som var blues. Men det är det ju inte, det är ju uttrycket, som en gång nästan funkade som en sorts bloggar. Jag vill ta det tillbaka, jag vill påminna om hur Howlin’ Wolf kunde få röja i musiken.
Som fick en fortsättning via folk som Captain Beefheart.
– Och det är ju just en sådan kille som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, påpekar Freddie Wadling. Det känns mer äkta med ett lite punkigt sound, och eftersom det är väldigt äkta ska det låta så. Men det är Henryk som håller i ratten vad det gäller soundet på skivan.
– Det var rätt häftigt alltså, för hela skivan bygger på jammande, förklarar Henryk. Vi kunde hålla på med en låt i 40 minuter, och med tekniken kan vi nu plocka russinen ur kakan. Allt var direkt, utan någon planering.
– Inget är hugget i sten när det gäller Blue for Two, myser Freddie Wadling. Det är bara go with the flow, liksom.
Teckningar av Freddie Wadling
