Björnstad - Hockey på liv och död

En tragisk händelse inträffar i ett norrländskt hockeysamhälle och skakar om gemenskapen i grunden. Men vem ska man tro på? Hockeyhjältarna som bär hela orten på sina axlar? Eller den nyinflyttade tränarens dotter?

Björnstad är ett sådant där samhälle som du antingen har vuxit upp i eller kört förbi och tänkt “Hur fan kan någon bo här?”. En sådan håla där köpgatan blir kortare för varje år, där alla känner alla och där inget du gör passerar obemärkt.

Det är också hit den forne hockeystjärnan Peter flyttar tillsammans med frun Mira och barnen Maya och Leo när NHL-karriären i USA nått vägs ände. Efter proffsåren vill han ge tillbaka, träna den gamla hemstadens A-lag och ta dem till toppen.

I en scen som skulle platsa i en Mighty Ducks-film tar allt en vändning. Modfälld efter att ha bevittnat det usla A-laget hamnar Peter på en träning med det betydligt vassare juniorlaget – och blir hänförd.

Men Björnstad är inte en historia om Peter. Det är en historia om hans dotter.
– Maya kommer från en familj där pappan är en stor hockeystjärna. Hon försöker finna sig i det, men väljer musiken framför hockeyn. Hon bryr sig inte om sporten på samma sätt som de andra i staden, säger Miriam Ingrid.

Rollen som 15-åriga Maya är den största hittills för Miriam Ingrid. Lyckligtvis har hon flera gemensamma beröringspunkter med sin karaktär. Båda har en musikalisk begåvning, och precis som Maya har Miriam vuxit upp utomlands. Men det betyder inte att rollen har varit lätt.
– Det här är min första stora roll. Jag har bara gjort kortfilmer innan. Att vara i en karaktär så här länge är nytt för mig, och att göra något i så stor skala. Det var lite jobbigt, men det absolut svåraste var att visa sårbarhet framför så många människor, säger hon.

Sårbarhet har definitivt ingått i Miriams repertoar. Inte nog med att hon har har en av de största rollerna, hon har dessutom flera av de allra svåraste scenerna. Hennes karaktär Maya är också den som genomgår den största förvandlingen.

Enligt Aliette Opheim som spelar Mayas mamma, Mira, är det här något som Miriam klarar med bravur.
– Miriam är lyhörd och otroligt musikalisk. Jag fattar inte hur men det uppstår alltid en slags förälskelse på varje inspelning man är på. Jag kommer ihåg hur chockad jag blev av hur otroligt begåvad hon var. Hon har en väldig känsla och skörhet som hon visar i sin musik och sina texter. Det översätts också i hennes skådespeleri, säger Aliette.

Aliette Opheim känner du kanske igen från fjolårets svenska succéserie Kalifat där hon spelade agenten Fatima. När det var som mest hektiskt åkte hon skytteltrafik mellan de två serierna som spelades in samtidigt. Ena dagen var hon en säkerhetspolis som kämpade mot IS, andra dagen en mamma som slogs för sin familj.
– Mira är en utbildad jurist som har stått tillbaka till förmån för hennes mans proffskarriär i USA. Hon har valt familjen, men slits ändå mellan att vara en hockeyfru och att skapa sin egen identitet yrkesmässigt. Det kanske är mer fokus på det i boken. Det blir alltid så när en bok blir film eller serie, att man måste fokusera på en viss linje. Här har man valt det som händer ungdomarna, säger Aliette.

Björnstad är baserad på Fredrik Backmans roman med samma namn, men som Aliette säger är boken och tv-serien två helt skilda väsen. Björnstad må vara Backmans mörkaste roman, men i Peter Grönlunds händer – som tidigare regisserat de flerfaldigt Guldbaggebelönade Tjuvheder och Goliat – blir dramat ännu hårdare. Framför allt har dialogen blivit mer realistisk och den grymma tonaliteten skruvats upp ytterligare några snäpp.
– Man måste banta ner och tighta till när man omvandlar bok till tv eller film. När du läser en bok blir du en medskapare. Texten föder din imaginära värld, du gör det visuella arbetet själv och skapar bilder och filmer i ditt huvud. Vår imaginära värld är ju oändligt mycket större än filmens värld. Du har möjlighet att brodera ut i en bok, dramaturgin är mycket friare. En manusförfattare måste alltid skära ner och nåla fast det, säger Aliette.

Att kritikerälsklingen Peter Grönlund skulle ta sig an den folklige Fredrik Backmans bästsäljare var inte en självklarhet.
– Peter ringde och sa att han hade en roll. Han var själv chockad över att han skulle göra en tv-serie av den boken, men sa att det fanns en tematik där som han ville undersöka, säger Aliette.

Björnstad är skildringen av ett samhälle där hockey betyder allt. Men för ett samhälle sargat av nedskärningar och som för varje år slukas allt mer av den norrländska skogen blir detta “allt” mindre och mindre. Det var just detta som fångade Peters intresse.
– Det här är en skildring av vad som händer med ett samhälle som isolerats från sin omvärld och där folket närmast kan liknas vid en minoritetsgrupp som måste hitta ett sätt att hålla flocken samman, säger Peter. Det är en bräcklig värld men också en plats för människor att enas. På så sätt är det spännande att placera berättelsen i vinterskogen, där man tidigt lärt sig att om man avviker från stadskärnan riskerar man att frysa ihjäl bland granarna. Om man avviker från flocken riskerar man att frysas ute och får klara sig ensam.

Björnstad är berättelsen om ett övergrepp. Och i dess epicentrum står Maya.

Det finns en tuff scen här som innehåller ett övergrepp. Hur tog ni er an det?
– Vi pratade om det väldigt mycket och förberedde oss mentalt för att alla skulle känna sig bekväma även i en så obekväm situation. Till slut kom vi fram till en slags koreografi där det blev mer som en dans än en scen där vi skådespelade, för att ta oss ur rollen, säger Miriam.

Det blev ett sätt att avdramatisera upplevelsen?
– Ja, avdramatisera är precis rätt ord. Det var vad vi behövde för att få scenen att fungera. Vi behövde känna att det här är ett jobb, det är en koreografi. Då kändes det tryggt.

Samtidigt som hockeyn är störst av allt för invånarna i Björnstad blir det i serien bara en fond till det verkliga dramat. Det blir också en förklaringsmodell, både till dådet och varför samhället väljer förövarens parti framför offrets. Det är en historia vi har sett förut, men det betyder inte att den är mindre sann. Men för att dramat ska gå genom skärmen måste vi tro på dem, vi måste tro på att det är en riktig familj som går sönder framför oss.

Miriam berättar att de spelade in scenerna med familjen under en väldigt koncentrerad period, vilket resulterade i ett särskilt band. Inte minst med Aliette Opheim.
– Det var jätteroligt att få jobba med henne för hon är så professionell men samtidigt mänsklig, säger Miriam. Vi kunde sitta och bara prata om vad som helst mellan tagningar och sedan gå rakt in i scenen igen. Det var så himla fint när vi spelade in våra familjescener under en månad. Vi satt och skämtade som en familj gör vid matbordet. Det fanns en slags lekfullhet hos Aliette. Det var skönt, för då kunde jag ta fram det hos mig också och ha kul och inte bara vara i min karaktär.

Aliette håller med.
– Det var under de här repetitionerna där vi improviserade där vi knöt band till varandra som familj. Vi jobbade lika mycket på det som jag och Ulf (Stenberg, som spelar pappan Peter) jobbade på att hitta en genuin känsla i vår relation. I början när vi inte kände varandra gick vi ut och åt middag alla fyra, och då fick vi upp en massa idéer. Det var lätt att fantisera att vi var en liten familj, säger hon.

Ett annat sätt för att få till den autentisk känslan var att besätta flera av rollerna med lokala talanger. Att blanda amatörer med etablerade skådisar är ett grepp som Peter Grönlund gärna använder för att skapa en spännande och trovärdig dynamik. I Björnstad var det rutinerade skådisar som gjorde vuxenrollerna medan i första hand lokala ungdomar spelade ungdomsrollerna.
– De flesta av dem var riktiga hockeyspelare, säger Miriam. Det är så Peter Grönlund gillar att jobba. Det finns något fint i att ta vanliga människor och berätta en annan historia med hjälp av dem eftersom de känner igen temat. Jag tror att nästan alla av ungdomarna var helt nya.

Aliette, vad är utmaningen med att spela mot ungdomar som inte har den erfarenheten som du har?
– Utmaningen med att vara med ungdomar över huvud taget är att inte störa sig på dem, säger Aliette och brister ut i skratt. Men de här ungdomarna var som små ljus. Eller okej, vissa var jävligt påfrestande ibland. Men de var skitgulliga. Det kräver a lot of energy, men de ger så mycket tillbaka. De är det de är, och det är just det Peter Grönlund eftersöker. Ju yngre vi är desto sannare är vi och på något sätt renare i våra uppsåt. Along the way blir vi förstörda.

En annan viktig beståndsdel i Björnstad är platsen – och kylan. Aliette berättar om långa inspelningsdagar i en svinkall hockeyrink och Miriam sprang runt i skogen i 30 minus och djup snö. Dessutom berättar Björnstad en landsbygdshistoria om rykten och ryktesspridningen som inte hade fungerat i en annan miljö. Om en småstadsmentalitet som kan vara lika inkluderande som den kan vara exkluderande, där minusgraderna skär in i benet och i hjärtat.
– Det är en historia som berör alla i staden. Alla blir engagerade, alla blir påverkade och alla har en åsikt om det som händer. Det är inte något man kan skildra i en storstad eftersom det är så mycket folk som lever olika liv där. Här är det så mycket mindre och en händelse kan skaka om ett helt samhälle, säger Miriam.

Utmaningen med att skildra avigsidorna med småstadssamhället är att det kan bli stereotypt och exotifierande. Det finns framför allt en scen i seriens andra avsnitt som gör sig påmind. Det är under en hemmafest som det spelas Basshunters Boten Anna och Samir och Viktors Saxofuckingfon. Är det musik som spelas på “landet” eller är det vad stockholmare tror spelas där? Vems är blicken?

När Peter Grönlund får frågan “vad handlar Björnstad om – egentligen?” svarar han:
– Det är en dissekering av vinnarkulturen, en slakt av patriarkatet där vi också lyfter frågor kring ansvar, både på individnivå och på samhällsnivå.

Vinnarkultur och manlighetsnormer i en toxisk kompott, där hockeyhjältarna som formar ortens självbild är oantastliga.
– I det här fallet ser man hur det kan skapa stora problem hos människor och hos ett helt samhälle. Och hur det formar åsikter och karaktärsdrag. Jag tror att vinnarkulturen kombinerat med machokulturen som finns inom sport blir en negativ summa som skapar mer problem än vinster, säger Miriam.

Aliette menar å andra sidan att vinnarkulturen är en oundviklig del i alla sammanhang där det finns konkurrens. Vi kan inte skriva av det som något giftigt som är exklusivt för sportvärlden. Det finns så väl i kultursfären som i oss själva.
– Så länge vi tävlar i saker så kommer det att finnas en vinnarkultur. Vi har ju tävlingar i konst och prisutdelningar på Oscarsgalan och Guldbaggegalan. Vi tävlar i allt. Det handlar om att prestera. Och om man ska prestera så behöver man gå över vissa fysiska och psykiska gränser. Sen om det är sunt eller inte...det vette fan.

Du då? Är du en vinnarskalle?
– Absolut! Det finns en vinnarskalle i mig. Jag har den där machoegenskapen som säger “Bit ihop, sluta gnäll, kör! Det är fan inte så farligt!” Den sidan har jag och den har jag fått jobba med.