Ingmar Bergmans filmografi är ett fascinerande tidsdokument som sträcker sig över halva filmhistorien. I Bergman – ett år, ett liv väcks han till liv från Dödens dal.
Regissören och filmjournalisten Jane Magnusson har fyndat skatter i arkiv, som tillsammans med vittnesmål från Bergmans vänner, älskarinnor, fruar, fiender och medarbetare låter publiken lära känna den mytiske konstnären.
I år hade Ingmar Bergman fyllt 100 år. För att hylla honom har den allmänna tillvaron förgyllts med något så lyxigt som ett Bergmanår: Cinemateket visar samtliga av hans bio-filmer, SVT visar åtskilliga av hans mest betydelsefulla verk, och runtom i Sverige, och för övrigt i världen, omges Bergmanåret av utställningar och visningar för att hedra auteurens 100-årsjubileum – nej, det går knappt att undgå en frälsning.
En detalj rimmar illa med firandet och om den är det nästan tyst. Ingmar Bergman gjorde själv ingen hemlighet av sina nazistiska sympatier i sitt unga vuxenliv, vilket i Bergman-sammanhang sällan låter sig påpekas, med mer än en parentes i förbifarten.
Jane Magnusson gör anspråk på att skildra hela det oförskönade, imponerande, obehagliga och förtjusande spektrumet Bergman; som arbetsnarkoman, auteur, teaterchef, casanova, metoo-anarkist, gränslös karriärist, före detta nazist. Under strålkastaren på detta sistnämnda, obehagliga faktum är det som om filmen plötsligt saktar in tempot och orovarslande zoomar in vid det som de flesta nog helst inte vill kännas vid.
I hans filmer finns inget spår av hans politiska förflutna (Bergman avsvor sig en politisk kamp efter det skamliga uppvaknandet som föregicks av krigets slut). I stället behandlar han alltid människan som en existentiell varelse i sina filmer, med sig själv som projektionsyta för att spegla det mänskliga psyket mot omvärlden. Det djup och den uppriktighet som hans filmer besitter och det unika bildspråk med vilka de kombinerades satte sin prägel för det som under mitten av 1900-talet skulle bli en del av en filmvåg, där manliga regissörer som Federico Fellini, Andrej Tarkovskij och Akira Kurosawa, lyckades förföra en internationell publik med ett hantverk som talade direkt till människans alla lager av medvetande.
Ingmar Bergmans enorma produktivitet hade ett högt pris och när han återblickande i sin hågkomsts laterna magica mindes han nästan bara sitt arbete. Om sin egen oduglighet som pappa till sina nio barn sa han ”Jag hade dåligt samvete över min frånvaro tills jag insåg att det är ett koketteri, eftersom lidandet som mitt dåliga samvete innebär inte kan jämföras med det lidande jag åsamkar de här människorna.”
Bergmans närvaro blir på ett finurligt sätt levande i Magnussons film genom en voice-over som metodiskt navigerar oss genom hela hans yrkesliv. Urvalet i de många intervjuerna är häpnadsväckande uppriktigt. Kanske är det inte märkligt att en person kapabel till det konstnärliga djupet av hans kaliber också törs medge direkt obehagliga aspekter av sig själv. Bergmans hela arbete gick trots allt ut på att rannsaka sig själv ur varenda själsvrå. Till sitt förfogande stod hans sällsamt höga prestationskrav, vilka knappast hade överseende med trivialiteter som stolthet inför sina mänskliga skavanker, även om just stoltheten förstås var en förutsättning för den exceptionella verkshöjd som hans filmer nådde.
Det är inte för inte som Ingmar Bergmans filmer anses tidlösa och högaktas i hela världen. Inte heller att han av många betraktas som en av historiens största filmskapare, vilket tilldelade honom ”Guldpalmernas palm” under Cannes filmfestival, 1998. Ingmar Bergman är den enda regissören som har tilldelats det priset. Vid en passage i filmen påpekar en journalist att han är historiens mest prisbelönte filmman. Ingmar Bergman rodnar och njuter: utan publikens godkännande är han ingenting.
