Johannes Vidéns nya album Where The Years Have Gone (Iamoldfashioned) – recenserad här – är ett litet mästerverk att upptäcka. Nöjesguiden blev så till sig att vi bad Johannes berätta precis allt om skivans sånger, och på köpet fick vi hans hela inspirationskatalog blottlagd.
– Startskottet för hela skivan var Nick Lowes konsert på Pustervik i Göteborg en varm måndagskväll i slutet av april förra året. Så till alla välgärningar Nick gjort kan man även lägga den islossning han startade hos en beundrare som vid det laget inte rört en gitarr på två år. Redan samma vecka började jag spela igen och under ungefär fjorton stekheta dagar i Varberg i juli skrev jag nästan alla låtarna som sedan hamnade på skivan. Hela inspelningsarbetet var ett långt lyckorus, några av mina bästa vänner var med och vi hade en väldigt rolig höst i studion.
The System
– Jag läste väldigt mycket Kafka under sommaren, Bakhålls utgivning av dagböckerna, som ofta är litterära skissblock, och breven. Kanske inte så konstigt att man börjar tänka på stora, obegripliga och ogenomträngliga system då. Samtidigt skulle det kunna vara den olyckliga kärlekens system som beskrivs, jag gillar att texten är tvetydig.
– Rent musikaliskt försöker jag sjunga som en vit sångare i Memphis, typ Charlie Rich. Jag köpte för ett par år sedan en billig Gibson-gitarr med P90-mickar som sedan blev liggande i garderoben, men när den väl plockades fram förändrades soundet vi jobbade med radikalt. Den bränner, värmer, kluckar och ylar vilket hörs i både mina solo-fraser mellan verserna och i det varma Keith Richards-riffandet i refrängerna. Ett härligt instrument.
300 Days
– 300 Days hette från början 300 dagar och var den enda låt jag skrev under 2012, precis efter att min svenska skiva hade släppts. Jag översatte sedan texten till engelska. Grunden är ett återkommande Joni Mitchell-liknande riff, låten har en folkig vibb som blev till folkrock á la The Byrds när ett band som repat i studion lämnat kvar en Rickenbacker-gitarr. Ingen gitarrist kan låta bli att pilla på dessa.
– Texten handlar om påtvingad urbanisering på grund av torka. Men kanske är det torra landskapet ett inre landskap. I sista refrängen kan jag se framför mig en Charlie Chaplin-liknande figur som rullar runt mellan kugghjul som i Moderna tider; ett relativt sunt liv på landsbygden ersatt av fabrikernas helvete. Min kompis Dan Eriksson, lärarstudent och kriminalvårdare, kom in ”5 i 12” och sjöng väldigt fina stämmor, på nästa skiva ska jag ha med honom mycket mer.
Where The Years Have Gone
– Den här gillar jag väldigt mycket. Låten skrevs en kväll i stugan i Varberg när min fru var ute och gick och jag satt ensam vid fönstret. Jag tycker att den ord för ord fångar det skede som mitt liv befinner sig i just nu. Jag saknar den intensiva kontakten med mina vänner som för 10 år sedan var hela mitt liv. Egentligen handlade hela skivinspelningen om att få tid att umgås igen, att det sedan kom musik utav det hela är en ren bonus. Emanuel Hallongren som producerat albumet har jag känt sedan jag var 16 och han har spelat in mig i många omgångar genom åren. Jag älskar Emanuel, han är en fantastisk människa, och på många sätt tycker jag Where The Years Have Gone är kulmen på allt vi gjort hittills, den blev så fin.
– Jag spelar allt på skivan utom trummor och bas och är väldigt stolt över min prestation här, både de fina akustiska gitarrerna och orgeln. Munspelet har jag plockat upp igen efter att det länge lyst med sin frånvaro. En rolig historia om munspel är när min kompis storebror som spelar lite Dylan-låtar som hobby skulle spela just en Dylan-låt på en släktings bröllop. Han var så nervös att han fäste munspelet uppochner vilket gjorde att alla fraser blev... lite konstiga. Ett festligt exempel på scenskräck och prestationsångest.
I Just Don't Like It
– Även om jag aldrig tänker på referenser just när jag skriver en låt, typ ”nu ska jag skriva något som låter som Guy Clark”, brukar jag alltid referensbestämma en låt inför det att jag presenterar den för andra musiker. Dom tycker ofta att jag är extremt noggrann med att påpeka referenserna. Ingen kan väl missa att detta är en korsning mellan The Who och Paul Simon?
– I tonåren var jag moderat, eftersom nästan alla i min familj alltid varit det, men jag vaknade upp när jag själv kom ut på arbetsmarknaden och idag avskyr jag högerpolitik. Jag har valt ett arbetaryrke men kan inte riktigt identifiera mig med arbetarlivet eftersom jag kommer från borgerlig medelklass. Jag har borgerliga bildningsideal men föraktar borgerlig politik. Moment 22. Där har vi bakgrunden till I Just Don't Like It. En muntrare grej är att jag spelar bas på den här låten, det har jag inte gjort sedan jag var ett 13-årigt Iron Maiden-fan. Jag blev skarpt tillrättavisad på musiklektionerna för att jag spelade Iron Maiden-bas på alla låtar oavsett genre. Men jag gav mig inte, Maiden var ju bäst.
Lonesome Sparrow
– Det här var den första låten vi spelade in och jag tycker det är en liten pärla. Ganska Neil Young-aktig och Erik Fastén spelar trummor som Werner Modiggård. Jag har snott gitarrfrasen i refrängen från Claptons Wonderful Tonight och är stolt över det korta och koncisa gitarrsolot innan tredje versen. Jag tycker låten har ett fint vemod.
– Tramporgeln är en viktig ingrediens här och egentligen på hela skivan. När jag skrev låtarna och gjorde demos i Varberg lade jag nästan alltid på tramporgeln som står i stugan. Emanuel ville behålla det soundet även på de riktiga inspelningarna, så mycket tramporgel blev det. Texten är ganska enkel, tre olika sorters djur; en sparv, en hund och en orm som alla möter tillvarons osäkerhet och meningslöshet. Så det blir väl en allegori eller fabel då kanske. Detta var inget jag tänkte på när jag skrev, ibland är jag väldigt lat och vill bara få klart texter snabbt. Därav de upprepade fraserna. På demon sjöng min fru en unison låg stämma på refrängerna, lite Lana Del Rey-stuk. Det borde hon nog ha gjort även på skivan, men vi glömde tyvärr bort det.
Explain It To Me
– Jag älskar Faces och tidiga Rod Stewart, och är därför väldigt nöjd med gitarrerna på det här spåret som jag tycker låter ganska mycket som Ronnie Wood. Vilken hjälte! Gibsons P90-mikar ger en grovkornig värme som är oslagbar.
– Texten är till min fru, vi har snart varit gifta i 5 år. Trots att jag bara var 25 och Linn 20 gifte vi oss 8 månader efter att vi träffades. Vansinne på vissa sätt, men kärleken är ju sådan. Hon står ut med mig trots att jag inte riktigt vet vad jag bidrar med i hennes liv. Otroligt egentligen.
It Must Be You And Me
– Den här skrev jag på julaftonsmorgon och den tillkom när skivan egentligen var klar, tyckte den var för bra för att inte ta med. Det är svårt att beskriva det raseri jag kände när SD fällde regeringens budget som innehöll så många saker som arbetarrörelsen och Sverige behövde för att återställa en del av den skada som jag tycker att Alliansen orsakat sedan 2006. Men på ett sätt var det bra att det hände så att alla kan se att SD är ett enfrågeparti och arbetarrörelsens fiende: de röstade ner den budget som kunde hjälpa det ”verklighetens folk” – citat Hägglund – de säger sig värna och visade att stoppande av den s.k. ”massinvandringen” är det enda de bryr sig om. Det och att trakassera meningsmotståndare på nätet samt att drömma om tystade medier och nedtrampade ”kosmopoliter”. Sjukt är bara förnamnet.
– Hade jag varit en artist som någon kände till hade det säkert blivit en hel del hat och hot när den här låten nu kommer ut. Rent musikaliskt är det en blinkning till Woody Guthrie såklart, älskar hans anti-fascistiska låtar. Jag är verkligen inte politiskt radikal, snarare vanlig vänstersosse, men SD måste bekämpas och jag försöker med en låt.
Won't Sell You Out
– Jag ville göra något som har det här lätta flytet som Nick Lowe har i sina låtar. Alltså blandningen av Dan Penn och brittisk pub, dessutom kryddat med Paul Simons rytmer och desperationen i rösterna hos Dwight Yoakam, Willy DeVille eller Roy Orbison. Gillar den här korta låten mycket, för jag tycker vi fick till just det. Texten är en bagatell men rätt fin, ett löfte om att trots alla fel och misstag man gör aldrig svika, sälja ut, sin älskling. Nöjd med orgeln som spelar i baktakt, Booker T and the MGs-gitarrerna och tycker Alfred Lorinius och Erik Fastén spelar ljuvlig bas och trummor.
Come To The House
– Come To The House handlar precis som Where The Years Have Gone om att sakna sina vänner som man träffar allt mer sällan. Och om att inte längre vara sådär äckligt ung, även om 30 fortfarande är ungt. En kompis beskrev det ganska roligt nyligen: Upp till 25 tror man att man är unik och kommer skriva en generationsroman som förändrar allt. Från 25 till 30 har man egentligen passerat zenit men lever i villfarelsen att man fortfarande är viktig och snart kommer skriva romanen. Runt 30 inser man att det inte blir så och vid 35 har man lärt sig acceptera det. Samma kompis tycker att Come To The House låter som one-hit-wonder-bandet The Conells som hade monsterhiten '74-'75 på 90-talet. Jag hade hoppats på Tom Petty men det blev The Conells. Så kanske stämmer hans teori, jag har fem år på mig att acceptera nederlaget. Haha.
– Come To The House gjorde vi som inspelning nummer två, soundet hade inte riktigt satt sig och Emanuel fick kämpa mycket med att mixa låten så att den inte skulle skilja sig för mycket från dom andra.
This Life
– Folk som hört denna frågar om det är så jag har det som lokförare. Nej, det är det inte, tackar som frågar, jag trivs jättebra! Här är perspektivet en gammal människas, någon som minns tillbaka på ett långt förnedrande arbetsliv. Det handlar inte om mig personligen, förhoppningsvis kommer jag inte se tillbaka på mitt yrkesliv på det sättet. Men jag är säker på att mängder av människor förbrukas och tappar livslusten på grund av ett hårt eller meningslöst arbete. Lokföraryrket är inte speciellt hårt – även om arbetstiderna kan vara tuffa ibland – och det är absolut inte meningslöst. Jag tycker det känns bra att bidra till ett samhälle där människor åker kollektivt. En bil släpper ut lika mycket koldioxid på några meters körning som ett tåg mellan Stockholm och Göteborg släpper ut på hela sträckan.
– För att tala om det musikaliska – väldigt vackra stämmor av Dan Eriksson! Jag tycker om gitarrfiguren i intro och slut, den spelas både elektriskt och akustiskt med mitt käraste instrument; en Martin D-28 som jag har haft i 12 år, skrivit massor av låtar på, gjort massor av spelningar med och som dominerar ljudbilden på hela den här skivan. Det känns som This Life är perfekt som avslutningsspår.
Läs även: Nöjesguidens recension av Where The Years Have Gone.
