Inom rimliga gränser, Malin Hellkvist Sellén. Foto: Åse Bengtsson Helin
Han har mörka lockar, sammetsögon, Adonisnäsa och vägrar låta sig fotograferas. Han vill inte nöta ut sitt ansikte i fel sammanhang. Han ska bli berömd skådespelare. Märk väl: inte berömd armenisk skådespelare. Fel sammanhang, ja det är förmodligen Den vita svanen – en flytande ”champagnebar” i en grund damm fylld av plastiga trampbåtar, i en park i Armeniens huvudstad Jerevan. Ett sammanhang som ändå är just det vi befinner oss i för tillfället, jag och min nya vän bartendern. Förlåt, min nya vän den blivande berömda skådespelaren.
Jag hinner inte fråga honom om allt jag funderar över i aprikosernas land (lyssna på Armeniens melodifestvalsbidrag så förstår du referensen). Till exempel vad det säger om hur olika våra kulturprioriteringar kan vara att det här lilla landet på cirka tre miljoner invånare med en medelinkomst på kanske 800 kronor i månaden helt sonika bjuder över alla oss delegater från hela världen på den internationella teaterkritikerkongressen: aprikosfärgat hotell, sammetsrosa kongresslokal, chokladfontän, frukttorn (med aprikoser) och dubbla teaterföreställningar varje kväll. Eller hur det kommer sig att jag i salongerna på alla dessa dubbla teaterföreställningar varje kväll ser en så häpnadsväckande stor del unga i publiken.
Teater verkar viktigt här. Men det hinner vi i alla fall prata om, jag och bartenderskådespelaren. Hans animerande föreläsning går i stora drag ut på att landets historia (bland annat självständigheten från Sovjet 1991 och den så kallade ungturkiska rörelsens folkmord för ungefär 100 år sedan) är något som alla bär på, gamla som unga. Och som i hans ögon står i vägen för en annan sorts teater eftersom den armeniska självkänslan hela tiden måste uttryckas på scen, i form av nationalepos, traditionellt spel med stora gester och alldeles för stora känslor. Själv vill han vara skådespelare, inte armenisk skådespelare. För mig på nyfiket besök är det intressant, för honom stagnerat. Pudelns kärna, eller ska vi säga aprikosens, är väl att teater handlar om vilka vi har varit, är och vill vara. Vilka är vi i Stockholm i höst? Jag ger några förslag nedan på ställen där du kanske kan få reda på det.
1 Inom rimliga gränser
Malin Hellkvist Sellén, Dansens Hus, den 22–25 september
Fuldans! En som verkligen undersöker identiteter på scen är koreografen Malin Hellkvist Sellén – hon har själv sagt att hennes koreografiska arbete handlar om någon form av forskning. Det har varit mellanstadiedisco, dansband, kristet och Gud vet vad och nu är det dags för ”vanliga människor”. Verket som hade premiär på Pustervik i våras kommer äntligen hit.
2 ÖFA: Dance
ÖFA-kollektivet, Stockholms stadsteater Skärholmen, den 3–8 september
Stadsteaterns Skärholmenfilial firar en framgångsrik första vår som scen för barn och unga med att satsa på en lika framgångsrik höst. Först ut är nämligen alltid idéroliga scenkonstkollektivet ÖFA som denna gång låter sju koreografer styra och ställa med kollektivmedlemmarna. Tills hierarkierna kastas omkull och resultatet blir… ÖFA: Dance.
3 Det sitter någon på vingen
Teater Brunnsgatan Fyra, premiär den 17 september
Sånger av den förra teaterchefen (Allan Edwall) och dikter av den nuvarande (Kristina Lugn) låter väl som teater som kan säga något om vilka vi är?
4 Faust
Folkoperan, premiär den 15, 16 och 19 september
Och är människan god eller ond? Gud och djävulen slår vad om saken i Charles Gounods opera efter Goethes pjäs.
5 Scenväxlingar
Dramaten/Bonniers Konsthall, öppning den 29 september
Konst och teater, utställningar och föreställningar, konsthall och teaterscen. Samarbeten över gränserna – om det nu finns några längre.
