Det är inget litet projekt hon ger sig in i, den finska poeten Anni Sumari. Det är i alla fall min tanke efter att ha läst hennes diktsamling [I]Mått och mängd[/I] som nu kommer på svenska i Martin Enckells tolkning. Samlingen består av ett antal ganska omfångsrika dikter där författaren i långa, böljande utredningar och resonemang helt enkelt verkar syssla med att utreda själva villkoren för vad man kanske skulle kunna kalla människo-varandet. Hon skriver om kärleken, ondskan, födelsen och döden. Hon utreder, kort sagt; forskar och undersöker: "Enskilda människor är förbjudna för mig, / men En kan jag älska, den som består av alla."
Man läser, följer författaren i hennes bitvis ganska svindlande resonemang där idéer och slutsatser - ja, själva motiven och de exempel som ställs upp - på något vis tycks vara bofasta i själva språket, dess rytm och inneboende logik. Inte sällan finner sig läsaren skåda ut över en dyster men samtidigt uppsluppen väv av ord där "Människorna förökar sig likt en storm, / det regnar gubb- och kärringjävlar, barn som tillrättavisats / med en gaffel i ögat och som inte klarar sig".
Människorna alltså. Vad man skall göra med dem - och sig själv. Och dikten förvandlas till det myllrande sammanhang där dessa människor (vi, oss, alla) rör sig - i och ur varandra i en aldrig avstannande rörelse. Detta är en poesi som gränsar till filosofin, men man kan nog använda den på många olika sätt.
Stad:
