Alkoholstinnt parkhäng är ett hot mot demokratin

23:05 15 May 2019

En särskild känsla uppstår i mig varje vår. Den kommer när pöbeln sakta men säkert börjar rangla kring i grönskande stadsparker runt om Sverige (läs Södermalm), med tre liter starköl i blodet och en sjuhelvetes attityd.

En känsla, som skulle kunna liknas vid motsatsen till zen. Den väcker frågor såsom “Borde det verkligen vara en medborgerlig rättighet att hålla på och äckla sig öppet sådär?” och “Går inte dessa förövare av den allmänna harmonin att lagstifta bort?”.

 

”Det är nog mer bra än dåligt att ingen kan ta ifrån mig rätten att känna känslan och med den som grund uttrycka en genompissig åsikt”

 

Vintern har väl snart äntligen rasat ut bland våra fjällar, om än inte för gott (RIP på förhand jordens glaciärer). Detta betyder att både kreti och pleti när som helst nu kommer infinna sig i parkerna med BIB och bira i högsta hugg. Det ska skrattas och skålas i mediokert sällskap kvällarna i ända. En härlig grej vid första anblick. Men något de flesta inte ägnat en tanke åt är hur djupt odemokratisk och problematisk denna företeelse är.

Vad den odemokratiska problematiken består i är inget jag tänker rättfärdiga här och nu i denna gravt överexponerade text. Jag sätter punkt där helt enkelt. Så. Min åsikt i denna icke-fråga är uttryckt. Den är vad den är. Osammanhängande och inte alls chillad. Varken minnesvärd eller stimulerande. Den hade nog kunnat avfärdas som antiintellektuell i både rätt och fel sällskap.

En av demokratins grundpelare är, som några känner till, rätten att inte behöva forma sina åsikter med något annat än magkänslan som enväldigt verktyg. Om det är objektivt bra eller dåligt i sig är inte något som nödvändigtvis behöver undersökas vidare. Jag kanske inte ens borde ha nämnt det. Inget gott har någonsin kommit från att härja runt i saklighetens evigt mystiska våtmarker. Hur som helst, demokrati gör minst sagt uppgiften som makthavare och opinionsbildare i Sverige och andra jämlikhets-torskar till länder väldigt tacksam.

Jag funderar mer sällan än ofta på yttrandefrihet. Vad den gör med ett samhälle men framförallt vad ett samhälle gör med den. Om det faktiskt är något att ha eller om vi lika gärna kan skippa det. Majoriteten verkar helt klart vara för att bevara den och med det rådande styrelseskicket spelar det ingen roll att ifrågasätta det. Yttrandefriheten blir nog kvar ett par år till. Minst.

Mitt i min inre dialog kring rätten att tycka och känna som människor än behagar bubblar den upp igen som om från ingenstans. ”Bam”, sa det, så cirkulerade den vildsint bland tankarna igen. Alltså, känslan kring det kollektiva supandet. I parkerna. På våren. Och visst, det är nog mer bra än dåligt att ingen kan ta ifrån mig rätten att känna känslan och med den som grund, uttrycka en genompissig åsikt. Det är exakt så som Voltaire inte sa “Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att skriva skiten i en ganska svag krönika”.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 05, 2019.

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!