Agnès Vardas sista manifest

Det tycks förutbestämt att Agnès Varda skulle göra en avskedsfilm. Hon gjorde nämligen en redan för tio år sedan, när hon inför en kännbar 80-årskris kände sig nödgad att lämna ett sista manifest till eftervärlden.

Agnès Varda gjorde Agnès stränder, fyllde 80 – och följde upp sin ”sista” film med dokumentärserien Agnès: de ci de là Varda – också den tänkt som ett avsked. Nästan tio år senare träffade hon street art-konstnären JR. Tillsammans gjorde de Visages villages (som underfundigt översattes till engelska med den exakta motsvarigheten “Faces places”). 90 år gammal skapade hon så sin slutgiltiga avskedsfilm, självbiografin Varda av Agnès. 

En biografi söker nödvändigtvis den porträtterades perspektiv, men inom film är det hittills okonventionellt att porträttera sig själv. Att avstå från att överlåta porträtterandet av sig själv i någon annans händer avslöjar ett visst mått av kontrollbehov, inte minst när den signeras en 90-åring som vet att hon snart ska dö.

Agnès Vardas benägenhet att porträttera vanliga människors livsöden var ett återkommande element oavsett om hon tog sig an dokumentärfilm eller fiktion. Kanske är draget som mest påfallande i filmen Daguerréotypes, som med Vardas egna ord ”kan vara en del av ett arkiv för arkeologer och sociologer i det nästa århundradet.”. Filmen tecknar ett urval porträtt om Vardas grannar på Rue Daguerre, där hon levde större delen av sitt liv. Daguerréotypes återspeglar vid en första anblick en av Vardas återkommande ordlekar, som betyder ”Daguerre-folk”, men är i själva verket också ett riktigt ord, där ”dagerrotypi” åsyftar en av världens första fotoprocesser. 

I sin film Varda av Agnes, påminner Varda att hon förutom filmskapare, var lika mycket fotograf, författare, konstnär och aktivist, vars grundämnen hon band samman till berättelser om människan. I dokudramat Jane B. av Agnès V. förmänskligade hon Jane Birkin, som dittills (och i någon mån även hittills) framförallt var känd för sitt utseende, genom att i ett flertal kortfilmer accentuera hennes mångfacetterade register som skådespelerska. 

I sällskap av Jean-Luc Godard och François Truffaut fick Agnès Varda sitt genombrott på 60-talet, genom att vara med och skapa en av filmhistoriens mest inflytelserika epoker: La nouvelle vague (Franska nya vågen) – som förutom existentiell tematik karaktäriserades av experimentella klipp, närbilder och långa tagningar. 

Om man inte är bekant med Agnès Varda sedan tidigare är det verkligen ingen dum idé att upptäcka hennes filmografi genom hennes nya och sista film Varda av Agnès. I den berättar hon initierat om några av sina mest betydelsefulla verk, med en karisma, skärpa och lekfullhet som är sällsynt avväpnande. I egenskap av dokumentärfilmsstudent tar jag till mig filmen som ett manifest, och utgår från att jag kommer se om den tio gånger, om inte annat för att inkorporera hennes visdomar i ryggmärgen. Eller omformulerat: Alla som är intresserade av film borde se Varda av Agnès och alla som jobbar med film måste se den. 

Agnès Vardas filmer har ofta präglats av en enkel konkretism, som briljerar i detaljerna och är genialisk i sin helhet. Men allra mest framträdande är hennes förmåga att ömsint tälja fram det intressanta i vanliga människor. I sin sista point-de-vue accentuerar hon betydelsen av densamma, för varje filmares framgång med en film.

I Agnès Vardas film kan man mellan raderna läsa en översvallande kärleksförklaring till filmmediet, som på ett underbart vis – och som Varda är ett uppenbart bevis på – bekräftar att film är ett jobb man inte pensionerar sig från. Och uppriktigt sagt, varför skulle någon utifrån den premiss som Varda underkastade sig – att ägna livet åt att odla sin vetgirighet – egentligen göra det? Allra mest är Agnès Vardas sista film en kreativitetens flagga, som hissas upp i jämnhöjd med sin publik, i en dialog som fortsätter även efter att hon har fått sista ordet.

Varda av Agnès visas på biografer nu.