Johan Lind startar krig mot nyttomaximerande administratörer.
Efter en utdragen period präglad av letargi, framkallad av sakernas tillstånd, vaknade jag en morgon med energin åter. Glad. Inspirerad. Med huvudet fullt av idéer. Kvällen innan hade jag mött Gud (druckit sex öl) och i detta tillstånd av absolut klarhet förstått allt. Jag såg resten av mitt liv, vad jag vill åstadkomma och vad jag måste göra för att nå dit. Tyvärr betyder det att jag måste starta krig.
Jag kan inte peka på en exakt tidpunkt när vi började förlora på allvar, men det hände inte från en dag till en annan. Nej, det har varit en process, en skiftning, som pågått under många, många år. Långsamt har de tagit över, tagit sig in i minsta lilla skrymsle av samhällskroppen, förgiftat våra hjärnor med sin febrila förnumstighet och renlevnadsvurm samtidigt som de riggat spelplanen till egen fördel på ett sådant sätt att vi, de andra, hamnat efter mer och mer för var dag som gått.
Enligt mina beräkningar har vi ungefär fem år på oss. Kanske sju. Inte mer. Sedan har punkten för ingen återvändo passerats och vi är för evigt dömda att leva i deras värld. Deras välordnade, präktiga, duktiga, planerade och på alla sätt fruktansvärda värld.
Jag talar om Administratörerna. De som jobbar heltid med att maximera alla aspekter av sitt eget liv. Varje dag. Varje minut. Planerandet. Undersökandet. Utförandet. Den oerhörda målmedveten för att deras liv ska bli så bra som mänskligt möjligt. Det är inget fel på deras ambitioner. Men deras sätt att leva sina liv formar om hela samhället till att BARA vara till för dem och deras administrerande. OCH DET DRIVER MIG TILL VANSINNETS RAND.
Som fullvärdig medlem av ett samhälle anser jag att jag på dagen ska kunna bestämma mig för att gå på restaurang eller boka en tågbiljett. Men det går inte. Alla bord är alltid bokade och biljetterna uppköpta för så länge sedan att SJ:s app skrattar mig rakt i ansiktet. Jag är inte intresserad av löpning, gym, bostäder, NATO, pengar, aktier, företag, pensionssparande, elabonnemang, säkerhet, researcha skolor till barnen, karriär och jag vill inte ha cykelhjälm när jag cyklar. OM JAG VILL DÖ TILL FÖLJD AV SVÅRA SKALLSKADOR EFTER EN CYKELKROCK PÅ GULDBRON SÅ LÅT MIG GÖRA DET UTAN PEKPINNAR.
Jag vill gå till ett jobb som jag kan hata utan att någon tittar snett på mig, med kollegor som jag hatar. Sedan vill jag gå hem och drälla runt tills jag inser att klockan är 00.30. Ligga och scrolla en timme till och vakna svintrött när klockan ringer, utan en tanke på vilken förskola som har de bästa/sämsta pedagogerna. Jag vill bara bli lämnad ifred. Men det går inte. Det är bara jag som blir fattigpensionär om jag inte öppnar ett Avanza-konto och börjar spara pengar. Det är så diaboliskt konstruerat! Min vilja att bli lämnad ifred ska inte förväxlas med att jag vill bo i en koja i skogen utan el, odla mina egna grödor och skjuta rådjur med pilbåge. Jag vill resa, äta på restaurang och bo rimligt. Jag vill bara inte lägga all min vakna tid på administrera mitt eget liv. Det är ovärdigt men framför allt – mördande tråkigt.
Därför drar jag ut i krig. Mot Administratörerna, och det usla samhälle som följer i deras fotspår. Min första attack kommer att bli mot SATS. Jag ska ta jobb där och avancera inom organisationen, förstöra den inifrån tills jag blir vd och driver igenom en flytt av alla gym till Barkaby. Lokalerna gör vi om till snickerier dit alla som vill får komma och bygga olika grejor som de vill bygga. Helt gratis.
