Adam Berg och Erik Enge om Svart krabba

Den ena har regisserat reklamfilm i Hollywood och pratat James Bond med Barbara Broccoli. Den andra är Guldbaggenominerad och hyllad som Sveriges nya stjärnskott. Adam Berg och Erik Enge berättar om den läskigt aktuella storfilmen Svart krabba.

Adam Berg och Erik Enge kramar varandra när de ses. Adam är regissören med många års internationell framgång i musik-, reklam- och kortfilmsbranschen, nu har han tagit steget in i långfilmens värld. I sin hand har han en påse nyköpta böcker. Han har fått dem rekommenderade av sin vän Jerker Virdborg som även råkar ha skrivit boken som långfilmsdebuten Svart krabba baserats på.

Erik är stjärnskottet som trots sin ringa ålder har varit med i gamet länge. Förra året slog han igenom stort med huvudrollen i filmen Tigrar. I Svart krabba står han sida vid sida med några av Nordens allra största och bästa skådespelare. Jakob Oftebro, Dar Salim, Ardalan Esmaili, Aliette Opheim, David Dencik och Susan Taslim – för att bara nämna birollerna. Huvudrollen spelas av superstjärnan Noomi Rapace.

Svart krabba är en unik svensk film. En dystopisk framtid målas upp. Sverige finner sig i krig och ser sin enda chans till befrielse i Caroline Edh, spelad av Rapace. Hon får uppgiften att leda ett hemlighetsfullt uppdrag med en grupp soldater på skridskor över skärgårdsisen. Lyckas de med uppdraget kan de sätta stopp för kriget.

Ni hade premiär på Göteborgs filmfestival nyligen. Hur gick det?
Adam: Det var sjukt läskigt, väldigt skönt också såklart. Kul att se den på stor duk.
Erik: Jag är jättenöjd! Det var första gången som jag såg den och det var mäktigt. Vi har gjort en actionfilm, den första av sitt slag i Sverige. Jag är stolt över vad vi har gjort.

Hur blev ni båda involverade i Svart krabba?
A: Jag har jobbat med den här filmen länge. För flera år sedan gjorde jag kortfilm av en Jerker-novell (In, 2011), sedan dess har jag pillrat med Svart krabba. Det har varit en omöjlighet att göra den här innan Netflix klev in, det finns inget billigt med att göra en krigsfilm som dessutom utspelar sig på is under nattid. Ingen annan kunde göra en så här stor film på svenska. Erik involverades när Noomi skickade Tigrar till mig, då insåg jag att han är helt fantastisk. Efter det snackade vi. Eller sågs vi?
E: Vi träffades på första eller andra provfilmningen med Jeanette Klintberg som castade filmen.
A: Vi justerade ofta rollerna till skådespelaren i den här filmen. Vi bytte roller och höll på och grejade. När vi träffade Erik så började karaktären rumsteras om efter honom.

Så du skulle egentligen haft en annan roll, Erik?
E: Jag testade för en annan roll. Den gjordes sedan om till Karimi (i slutändan omskriven till Ardalan Esmaili). Jag spelade Granvik i stället, vilket löste sig jättebra.

Granvik känns verkligen skräddarsydd för dig.
E: Ja, eller hur.

Du nämnde Noomi Rapace nyss,  Adam. När kom hon in?
A: Hon är exekutiv producent och anslöt sig innan Netflix till och med. Jag kände henne genom Mattias Montero (producent) och åkte för att träffa henne i Prag för många år sedan, hon filmade där då. Noomi har säkert varit Edh i sex år vid det här laget.
E: I boken är ju Edh en man, när kom du på att Noomi skulle spela Edh?
A: Boken är fantastisk, men den är skriven i en annan tid. Filmen utspelar sig fem år i framtiden, så historien och karaktärerna behövde uppdateras. Vi ville att den skulle kännas modern helt enkelt. Det var ett uppenbart steg att det blev bättre om Edh var en kvinna. Vi gör ingen grej av det i filmen.

Samma taktik användes vid rollsättningen av alla skådisar. Hittade man en skådespelare som kändes rätt så anpassades rollen.
A: I boken är alla karaktärer svenskar. Den kom ut 2002, Sverige har ju förändrats sedan dess. Det ville vi visa. Så vi testade skådespelare från runt om i Norden, men det handlade allra mest om att få samman en bra grupp som passade väl ihop.

Det är snyggt att det inte kommenteras, utan man förstår i undertexten att nationsgränserna verkar ha suddats ut under krigstider.
A: Precis. Och det pratade vi väldigt mycket om. Jag fick frågan konstant – vilka slåss de mot? Det är inte viktigt, tycker jag. Jag ville fokusera på människan, att konflikten skulle vara överlevnad.

Erik, vad skulle du säga är den största skillnaden mellan att leda en egen film som huvudkaraktär och vara del av en ensemble som i Svart krabba?
E: Det är inte jättestor skillnad. I Tigrar är jag med i nästintill varje scen, det var verkligen extremsport när det kommer till skådespeleri. I Svart krabba hade jag mer att falla tillbaka på, jag var inte framför kameran hela tiden.

Hade ni några gruppövningar?
E: Ja, väldigt många. Flera i vårt underbara gäng hade aldrig stått på skridskor förut. Vilket man inte alls kan tro när man kollar på filmen. Några av oss var som Bambi på hal is i början, men det klickade efter tag. Vi hade skridskoträningar som grupp och militärträning som var jättebra. Även fast vi inte har riktiga vapen med skarp ammunition i filmen så gav träningen disciplin, vilket gjorde jättemycket i mitt jobb med karaktären. Jag är verkligen tacksam att vi fick så mycket tid innan.
A: Tanken är att karaktärerna inte är en reguljär armé. Krig runt om i världen har ofta kämpats av vanliga invånare som plockar upp vapen och skyddar sina hem. Hela idén med Svart krabba är att karaktärerna inte är några elitsoldater. Det enda de har gemensamt är att de kan åka skridskor.
E: Kostymörerna har gjort ett skitbra jobb, de har kombinerat militärkläder med civilkläder. Min karaktär åker omkring med dunjacka och keps från tiden innan kriget. På kepsen står det ”juniorskytte” som antyder att jag var duktig på det när jag var yngre. Jag älskar när man får in karaktärernas verklighet på flera nivåer.

Svart krabba hade en tuff inspelning på många vis. Inte bara för att pandemin härjade, utan även för att förra vintern var väldigt varm. Eftersom merparten av filmen utspelar sig på is var den varma vintern knappast en positiv överraskning. Inspelningen ägde i slutändan rum i Uppsala, Stockholm och Kiruna.
E: Det var så mäktigt att vara uppe i Kiruna. Vi hade en hel sjö med en meter tjock is där vi körde ut stora bilar och installerade hela campet.
A: Tanken var först att vi skulle spela in i Storuman, men bara någon månad innan vi skulle filma så hade typ 17 älgar gått genom isen. Vi kunde inte åka med kranbil på is i den värmen. I Stockholm skulle skådespelarna öva skridskor på isrinkar, men Stockholms stad stängde ner alla ishallar på grund av pandemin.

Erik, du är fortfarande ganska ung men har skådespelat länge. Har du hittat en process som du använder dig av inför varje roll eller är det nytt varje gång?
E: Jag använder samma metoder. Ingången är oftast samma, efter det ser jag vad karaktären ger mig och justerar. Det första jag gör är att försöka förstå vem karaktären är, då utgår jag från manus. Karaktärerna är ju människor på något vis och är föränderliga hela tiden. Får jag inte ett grepp om någonting på egen hand så tar jag ett snack med regissören.

Hur mycket green screen använde ni er av när ni spelade in Svart krabba?
A: Ingenting alls faktiskt.

Va?
A: Nä, jag skojar bara. Inte så mycket. Många bakgrunder är omgjorda. När vi var i Kiruna så tog vi bort fjäll eftersom filmen ska utspela sig i skärgården. Vi har byggt mycket praktiskt också, tillexempel filmade vi i Älvsjömässan och skådespelarna åkte rollerblades i stället för skridskor. Det skulle man inte kunna tro i det färdiga resultatet.
E: Det var ju olika situationer som inte var praktiska att göra i verkligheten. Det är tillexempel inte praktiskt att gå igenom isen i Kiruna på riktigt.

Hur upplevde du det att skådespela med saker som inte fanns där på riktigt?
E: Det gick rätt bra. Man får hitta saker, titta på en punkt till exempel. Jag kunde fråga Adam om vad jag skulle föreställa mig när vi hade green screen. Han förklarade och då var det okej, men man får ju inga impulser från verkligheten. Men jag behöver inte veta exakt vad det är jag ska kolla på, man köper det som publik efteråt ändå.

Det finns många spännande scener i den här filmen. Vad är nyckeln till en bra spänningsscen?
A: Att inte berätta för mycket. Det finns tendens att utgå från att ingen tittare är uppmärksam, och att vi som filmskapare måste överförklara allt. Jag tror inte på det. Förklarar man för mycket kommer publiken tappa intresse.
E: Att inte berätta någonting kan ibland bli tusen gånger mer intressant. Det finns en fantastisk skräckfilm som heter Under the Shadow. I den sker saker från ingenstans, man fattar inte vad som händer och det är skitläskigt.

Kollade ni på någonting speciellt innan som inspiration? Jag påminns mycket om Children of Men.
A: Jag är ganska försiktig med att kolla på för mycket. Jag vill hellre inspireras av saker från minnet snarare än hur de egentligen är. Jag är väldigt rädd för att stjäla saker, men Children of Men var en tematisk referens.
E: Vi var på bio under produktionen och såg 1917. Dunkirk såg vi också. Det var Noomi som ville att vi skulle hamna i krigsfilmsmode.
A: Vi pratade även om The Road, Apocalypse Now och Fruktans lön. Uppdragsfilmer som är ganska enkla på ytan men komplicerade under.

Vad är det med Erik som gör honom till en bra skådespelare?
A: Det finns en tidlöshet över Erik. En ung människa som samtidigt känns väldigt gammal, det finns en öppen närvaro. I sin person skulle han kunna komma från vilken tid som helst. För den här rollen var ärlighet och oskuld väldigt centralt, det formades runt hur Erik är.

Om vi vänder på det, vad gör Adam till en bra regissör?
E: Jag är extremt imponerad att det här är Adams debutlångfilm. Det märks verkligen inte. Han har sådan trygghet, ett lugn och styrka. Vilket gjorde att jag kände mig trygg. Om han vill så kommer Adam kunna göra hur mycket film som helst i framtiden. Han utstrålar professionalism, ett ord jag egentligen inte tycker om.

Varför gillar du inte ordet professionalism?
E: Det säger ingenting egentligen. Du kan vara en amatörskådespelare och göra en helt fantastisk prestation, helt olik dig som person. Att vara professionell behöver inte vara positivt eller negativt, allt det betyder är att du får betalt för det du gör.
A: Det är en väldigt underlig arbetsform. Film kräver en enorm professionalism från alla inblandade, men samtidigt en enorm icke-professionalism. Man måste vara nyfiken och lekfull. Professionalism låter som att man vet exakt vad som behöver göras. Ingen i den här branschen fattar egentligen vad man ska göra. Ingen filmproduktion är den andra lik.
E: Att samla en sådan stor skara människor och skapa en story som håller är inte ett lätt jobb.
A: Det är en fantastisk bransch på det viset, det är stora summor pengar som satsas på ett antagande som man hoppas ska funka. Det är väldigt mycket fokus på regissör och skådespelare, men man är så beroende av att väldigt många människor är väldigt duktiga. Det är rätt fascinerande att det är en sådan kollektiv arbetsinsats.

Adam har jobbat mycket med svenska Indio Studios där han även är partner. Tillsammans har de varit med i upphovet till den amerikanska Amazon Prime-serien Tales from the Loop som baserats på svenska Simon Stålenhags dystopiska konstverk. Adam är exekutiv producent till serien.
A: Simon gjorde konceptbilder med mig till Svart krabba också. Det var nog sex år sedan. Vi tog fram kanske tio bilder som vi använde som stämningssättare till världen. Han är fantastisk.

Vad skulle du säga är absolut svårast med att navigera i Hollywood?
A: Det är en tuff men fantastisk miljö. Många av de smartaste, skarpaste, vackraste människorna i världen dras dit. Men det är också ett pirayafyllt vatten. ”Everything is amazing” i Hollywood, men ”amazing” betyder inte alltid amazing, det kan lika gärna betyda ”okay”.

Videodrome-remaken som du skulle göra, är den död?
A: Ja, den är död. I alla fall för mig.

Adam har klarat sig igenom Hollywoods farliga vatten och varit en fruktbar reklamfilmsregissör. Han jobbat med stora internationella produktioner, bland dem två reklamer i samarbete med James Bond-varumärket.

Betyder det att du är tjenis med familjen Broccoli som bestämmer över Bond-licensen?
A: Jag har träffat Barbara Broccoli några gånger faktiskt, när man gör reklamfilm måste de godkänna en. Allt med Bond-stämpel måste hon godkänna.

Om Barbara kom till dig imorgon och frågade ifall du kunde vara så snäll och regissera en Bond-rulle, skulle du tacka ja då?
A: Lätt.

Erik, skulle du vilja bli Adams James Bond om du fick frågan?
E: Självklart, det hade varit skitcoolt.
A: En ålänning?

Har du börjat flörta med Hollywood, Erik?
E: För mig är inte Hollywood ett mål. Jag jobbar gärna utomlands, det behöver inte vara USA, det kan lika gärna vara England eller Italien eller vad som helst. Så länge det är ett projekt som jag får någonting av och kan ge någonting till. Det finns många som säger att Hollywood är ett mål, men jag vill egentligen bara kunna jobba och försörja mig på det jag gör.

Vad händer härnäst?
E: Jag är med i en SVT-serie som heter Allt som blir kvar, jag är också med i säsong två av den norska Viaplayserien Delete Me. Nya säsongen ska tydligen heta Watch Me. Jag har lite annat på gång också som jag inte kan prata om ännu.
A: Jag ska släppa en film på Netflix om en månad.
E: Jag har hört mycket bra om den faktiskt.

Svart krabba har premiär på Netflix den 18 mars.