”Du kan inte börja på nytt i verkligheten, men i U kan du”.
Så lyder inledningen, tillika grundkonceptet, till regissör Mamoru Hosodas senaste animefilm.
U är ett slags avancerat socialt nätverk där användare anonymt skapar sina avatarer och lever ut sina drömpersonligheter i en virtuell värld. Som bäst liknas konceptet med den allt för bortglömda PS3-tjänsten Playstation Home på crack.
När chansen till ett nystartat liv öppnar upp sig för filmens huvudkaraktär Suzu så hoppar hon på möjligheten. Sitt nya digitala jag väljer hon att skapa som en skönsjungande superstjärna som hastigt får artistnamnet Belle – med tiden tar hon U med storm. Ungefär där slutar ”Belle” att intressera. Ett mystiskt odjur kraschar sedan den digitala scenen. Monstret bor i ett ödsligt slott och visar sig ha ett mer mjuksint inre än vad utsidan ger sken av. Det hela blir en fantasilös ”Skönheten och odjuret”-pastisch, lika steril som miljön de befinner sig i.
Det är svepande bilder som målas upp av Hosoda i det digitala landskapet, allt för ofta känns de dock konstigt tomma. Oftast syns bara tråkiga skyskrapor i ramen bakom våra huvudkaraktärer. Stundtals kan dock en intressant blåvalslikande varelse med stora högtalare på ryggen bryta upp tråkigheten, men det är allt för sällan.
Hosada sjabblar bort en intressant premiss i sin tråkiga hommage till den klassiska berättelsen. Aldrig igen blir U:s digitala värld intressant. Visserligen sticker denna version ut något i det faktum att monstrets identitet är ett mysterium. Alla användare som befinner sig i den digitala världen på fritiden undrar vem monstret är och diskussionen blöder tillbaka ut i den verkliga världen. Tyvärr är avslöjandet av vem det är som valt att skapa en sådan monstruös avatar i slutändan inte alls tillfredställande.
