48 timmar Havanna

Rom, rom och ytterligare lite rom. Sofie Strandberg hann med både det och lite hummer under sina dygn i Kubas huvudstad.

Efter en tio timmars flygresa från Amsterdam landar jag och mitt resesällskap i Havanna. Klockan är runt fem på eftermiddagen lokal tid, det är varmt och fuktigt och någonstans tycker jag mig känna cigarrdoft i vinden, men det kan också vara en klyschig inbillning. 

Det är första gången jag besöker Havanna och jag är här för att bevaka Havana Club Cocktail Grand Prix - en internationell cocktailtävling med fokus på rom som är Kubas stolthet. Men först ska jag spendera 48 timmar i den här något mytomspunna staden. 

Kuba har två valutor – en för turister och en för landets invånare, och eftersom man inte kan växla pengar till Kubas valuta någon annanstans än på just Kuba, ställer vi oss i kön för att växla våra medhavda euro innan vi lämnar flygplatsen. Att ha kontanter är en bra idé då bankomater knappt finns i staden och att betala med kort kan vara struligt. Turistvalutan heter CUC (uttalas kuk) och givetvis fnissar vi som omogna tonåringar när vi står och dividerar om hur mycket pengar vi behöver för vår vistelse. ”Hur mycket CUC behöver du?” ”Jag tror vi behöver väldigt mycket CUC”. Ja, det är en mycket låg nivå på vår ”humor” men vi skyller på den långa flygresan. 

Vi tar en taxi till NH Capri, ett hotell från 1957 som fortfarande andas väldigt mycket 50- och 60-tal. Mitt rum på tolfte våningen har mintgröna väggar, över sängen hänger tavlor med fotografier från ett Havanna back in the days och från mitt fönster kan jag blicka ut över takåsarna. Efter en välbehövlig dusch träffas vi på hotellets takterass för att mingla med övriga gäster. Terassen har en bar, en pool samt en helt fantastisk utsikt över staden och havet. Det var även här som en scen i Gudfadern 2 spelades in 1974. Cineasten i mig blir faktiskt lite euforisk när jag står där på exakt samma plats. 

I baren står klassiska romdrinkar uppradade - det är mojitos, daiquiris, cuba libre och en massa andra drinkar jag inte kan uttala namnen på. På borden står tallrikar med den klassiska kubanska sandwichen som trots sin enkelhet innehållandes endast skinka och smält ost ser så djävulskt god ut. För en glutenintolerant person (jag) är det en riktig pina att se hur alla står och moffar i sig trekantsmackorna så jag tröstar mig med att dricka en helvetes massa drinkar och att mingla med nya bekantskaper. 

Klockan nio åker vi i samlad trupp till restaurangen La Guarida som sägs vara Beyonce och Jay-Zs favoritrestaurang när de är på besök i stan. Restaurangen ligger högst upp i ett gammalt hus som inte ser mycket ut för världen på utsidan, men så fort jag kliver in i den pampiga men charmigt slitna foajén där en snirklig trappa leder oss upp till själva restaurangen känns det som jag befinner mig i en film noir från 40-talet. 

Vi blir lotsade till takterassen där ett hav av frozen daiquiris står redo att drickas upp för att sedan gå en trappa ner till själva restaurangen som består av flera olika rum. På menyn finns kött, fisk och kyckling men skaldjursälskare som jag är kan jag inte annat än välja hummern. Till min mat rekommenderas jag ett iskallt rosé och eftersom att jag är marinerad i rom känns det som en superbra idé. Hummern serveras i form av tre varma stjärtar med risotto och sås som tillbehör vilket känns aningen otippat, men jag gillar det. 

Stämningen på La Guarida är på topp men när klockan närmar sig två är det dags att åka tillbaka till hotellet för en sängfösare i baren. Precis när min rom- och hummerfyllda kropp funderar på att avrunda för att ”det är en dag imorgon också”, blir jag meddragen av ett gäng bartenders som säger att de ska gå ner en sväng till Malacón – Havanas strandpromenad. Eftersom jag tyvärr lider av åkomman fomo följer jag givetvis med. 

Malacón är något av en mötesplats för både turister och stadens invånare. Här sitter man på stenmuren och dricker sin medhavda rom i plastmugg eller direkt från flaskan, lyssnar på havsbrisen, snackar skit och kör en spontandans till tonerna av någon som går omkring och spelar gitarr. Och precis detta gör vi. En timme senare stupar jag i säng – jetlaggad och romlagad. 

När alarmet på telefonen ringer klockan sju dagen efter tror jag på riktigt att det är ett skämt. Men vi ska iväg på en guidad tur i Gamla stan - La Habana Vieja, så det är bara att masa sig upp. Under promenaden dit slås jag av hur tydligt man ser de stora kontrasterna mellan lyx och fattigdom. Bredvid ett pampigt, stort nybyggt hotell står en förfallen ödekåk som kan rasa vilken dag som helst och mitt emot en prydlig nyöppnad restaurang finns en ”kiosk” utan tak där det enda som finns att köpa är två bröd och några konservburkar. Det är på något sätt en sorglig syn.
Något som däremot inte är en sorglig syn är alla de färgglada amerikanska 50-talsbilarna som man ser prick överallt. Om man vill känna sig som Danny Zuko eller Rizzo i Grease står det mängder av bilar uppradade vid Capitolio redo att köra runt dig. För cirka 200 kronor får man en timmes rundtur i stan och slipper sitta på de där fula hop on-hop off-bussarna.

Väl framme i gamla stan går vi runt med en guide som berättar om de olika torgen och gatorna. Även om det såklart är intressant med fakta om Havanna känner jag att det här med guide inte riktigt är min grej, så efter en timmes rundtur tvingar jag med mig en dansk journalistkollega för att gå på en egen upptäcktsfärd. 

Jag kryssar bland gatorna där små barer och charmiga restauranger avlöser varandra. I de små butikerna säljs väskor, t-shirts och handdukar med Che Guevara-tryck och i en hel del gathörn står det kvinnor, män och barn som antingen sjunger, spelar gitarr eller dansar. De kubaner jag träffar på är vänliga, glada, nyfikna och många vill gärna stanna och småsnacka. Dessutom verkar ordet stress inte finnas i deras vokabulär vilket är otroligt befriande samtidigt som jag personligen känner mig stressad över att de är så fruktansvärt lugna. Vi avslutar vår rundtur med att gå till legendariska La Floridita. Det var här som Hemingway hängde med sina vänner på 30-talet och drack kopiösa mängder daiquiris. Det är också här som det nu för tiden kryllar av turister vilket kanske är lite tråkigt. Men å andra sidan kan man inte besöka Havanna utan att ha druckit en daiquiri eller tre just här. 

När klockan närmar sig tre är det dags för en sen lunch och vi möter upp resten av gruppen för att bege oss till Vistamar. Restaurangen ligger vackert beläget vid vattnet och vi slår oss ner vid poolen och beställer in smårätter från menyn. Vi delar på ananas- och räkspett, köttbullar, ägghalvor med tonfisktopping, ostfyllda paprikor och degknyten med någon typ av köttfyllning. Vad vi dricker till? Rom givetvis. Att beställa öl eller vin finns typ inte på kartan. Efter maten känner vi för att bada i poolen, men efter att en i vårt sällskap hoppat i och blir tillsagd att man inte får bada utan någon som helst förklaring varför, så uteblir vårt planerade dopp. Svettiga och badsugna åker vi tillbaka hotellet där det blir ett dopp i poolen innan det är dags att svira om inför kvällen. 

Klockan tio beger vi oss till Casa Miglis - en svensk-kubansk restaurang som ägs och drivs av svenska Michel Miglis. Stället är otroligt genomtänkt inrett med detaljer som dalahästar, klassiska Ikea-ljusstakar och den svenska flaggan som vajar utanför huset. Men ändå har man givetvis tagit till vara på den kubanska känslan - för det är trots allt här vi befinner oss. Vi tar först en mojito innan vi tar en titt på menyn där man bland annat hittar toast skagen och Grandma’s Swedish meatballs som alla vid vårt bord beställer. Både toasten och köttbullarna är riktigt goda och vi blir så mätta att vi inte orkar dessert. Istället går vi upp en våning där Michel precis blivit klar med sitt senaste projekt – en nattklubb. Det är flera rum att dansa och mingla i, en balkong för de som vill svalka sig eller röka och det är trångt, svettigt och alldeles, alldeles underbart. På något sätt påminner stället om gamla gubbrummet på Spy bar – är det kanske därför som jag känner mig så hemma?

Även om jag somnar klockan fyra vaknar jag förvånansvärt pigg klockan åtta morgonen efter. Vad är det Havanna gör med kroppen? När frukosten är uppäten har jag några timmar att döda innan min 48 timmars dejt med Havanna är över. Vi blir tipsade om att se en dansuppvisning med gruppen Raices Profundas. Gruppen håller till i ett stort hus som saknar tak och eftersom det regnat dagen innan ligger vattenpölarna tätt på stengolvet och det droppar lite överallt. Vi vandrar omkring och väntar på vad som ska hända när en dansare utan någon som helst stress berättar att de måste få bort vattnet från golvet innan de kan utföra sin show. Jag erbjuder mig att hjälpa till men det får jag inte så det är bara att andas och försöka bli sådär kubanskt lugn. Efter en halvtimme får vi sätta oss och jag får en plats längst fram vilket gör att jag sitter bredvid gänget som spelar trummor och sjunger och i princip mitt i dansarnas uppvisning. Från första danssteget till det sista sitter jag helt hänförd och kan knappt tänka. Passionen i dansen och glöden i dansarnas ögon är helt galen och samtidigt som jag bara är en åskådare känns det som att jag får tjuvkika in i deras innersta en liten stund. 

Tagen av dansuppvisningen promenerar vi bort mot det klassiska Hotel Nacional. På vägen dit är ljuset sådär magiskt och jag försöker fånga det på bild för att lägga upp på Instagram. Men hur jag än gör fastnar inte känslan så jag ger upp. Det är då jag kommer på att jag faktiskt inte varit uppkopplad på två dagar (vilket beror på att internet här är lika kass som SJ). Och när jag en stund senare står med ännu en romdrink i min hand och hänger med nyfunna vänner från världens alla hörn, ja då känns det bara så otroligt befriande att slippa kolla på telefonen hela tiden. Tänk att jag skulle behöva åka till Kuba för att inse hur skönt det är att vara utan sociala medier och bara leva helt chill. 

Att äta och dricka 

Doña Eutimia
60-C, Callejon del Chorro
Liten genuin och mysig Paladar som serverar magisk hemlagad kubansk mat. 

La Guardia
418 Concordia
Fantastisk restaurang och favoritstället för Beyonce och Jay Z. Här gäller det att boka bord i tid. 

La Concordia 
421 Concordia
Restaurang uppe på ett tak med utsikt över staden som kan besökas både dag och kväll. 

Floridita 
Obispo
Hemingways stammisställe och home of the daiquiri. 

Vistamar
Avenida 1RA NO. 2206 Entre 22 Y 24 
Lyxig lunchrestaurang med utsikt över vattnet där man lätt kan spendera en eftermiddag med att dricka drinkar och slappa vid poolen. 

Casa Miglis
Lealtad 120 entre Animas y Lagunas
Svensk-kubansk restaurang med en fantastisk inredning, en grym bar samt nattklubb på ovanvåningen. Perfekt ställe för en helkväll. 

Att festa 

EFE Bar
23 Y F Vedado
Liten men cool klubb i ett bostadsområde som påminner om en hemma-hos-fest.

Don Cangrejo
Avenida 1ra, Calles 16 & 18
Superstor utomhusklubb där lokalbefolkning och turister festar tillsammans under bar himmel. 

Att bo

Hotel Nacional de Cuba
Calle 21 y O, Vedado
Pampigt och otroligt vackert hotell där flera världskändisar väljer att bo under sin vistelse i Havanna.

Hotel Ambos Mundos
Calle Obispo esquina Mercaderes
Hemingways hemvist under sju år på 30-talet är idag ett populärt hotell mitt i Gamla stan.

NH Capri 
Calle 21
Bra beläget retrohotell med restaurang, bar, minilivs och takterass med pool.