48 timmar Belgrad

[B]Två stora floder, Sava[/B] och Donau, möts i Belgrad och ger staden mycket av sin karaktär. För en snabborientering i nattlivet tar man en taxi till Hotell Jugoslavija och promenerar längs med floden. En fem kilometer lång sträcka båtar, flottar och pråmar sida vid sida bär restauranger, barer och klubbar i olika stilar - jazz, rock, umpafolk. Rejvflottarna ligger förtöjda lite längre från sina grannar för att inte störa. Europas Bangkok, kallas det, och när lamporna tänds i den disiga solnedgången går vattnet från grönt till brons till magiskt bläck med ljusreflektioner i alla färger. Vår guide Nemanya är en 26-årig student som vi uppmuntrar att alltid vara antingen full eller bakis i vårt sällskap och ta den historiska informationen på en uteservering. - Av världens alla huvudstäder har Belgrad upplevt flest krig, 115 olika internationella konflikter. Staden har jämnats med marken 44 gånger och dessutom blivit bombad, senast 1999 av amerikanerna. Under 1900-talet var Belgrad huvudstad i fem olika stater, det är också rekord. Jag berättar generat att jag var tvungen att kolla upp i vilket land Belgrad egentligen ligger. Det tycker Nemanya är helt normalt. - Jag vet knappt själv! Det här gäller bara för själva Serbien, men det sägs att ingen generation serber någonsin har fötts och dött av naturliga orsaker som medborgare i samma stat. Nu är jag... Han tvekar på vad det kan tänkas heta. - Serbier-Montenegrin? Snart är det bara Serbien, och sedan, vad vet jag, Mussepiggien... Mina föräldrars generation, som växte upp under Tito, var den första som inte upplevde ett krig förrän i medelåldern. Min vän Thorbiörn frågar om 90-talskonflikterna i så fall var "hans" krig men Nemanya säger sig redan vara förberedd på nästa. Då hörs ett skramlande ljud nere på gathörnet och en skarp duns i vårt parasoll. Nemanya böjer sig ned och plockar upp en valnötsstor metallklump som slår ned i asfalten. 40 meter ifrån oss har en elbuss stannat. Vajrarna har slungat ut metallskrot över hela korsningen och hänger ned i trafiken. - Ingen fara, det finns ett säkerhetssystem som stänger av strömmen. Det där händer hela tiden. Han tittar på den grå bulten på bordet och skrattar lite trött. - Hade någon fått den där i huvudet så hade han kanske varit död nu. I början av 90-talet jobbade Nemanyas föräldrar i Irak och när det första Gulfkriget bröt ut flydde familjen hem till Belgrad - inte det tryggaste valet, med facit i hand. Trots de fem krig han har på nacken är Nemanya en godmodigt avslappnad prick. Man får hänga med honom länge innan man förstår att han som många andra här är ganska bitter under ytan. Han är rasande intelligent och bildad men har hoppat av tre utbildningar, bland annat en i cybernetik, för att han egentligen inte tror på framtiden. Nu pluggar han turism och kan inte resa utomlands. - Ett jugoslaviskt pass var värt sju eller åttatusen dollar på svarta marknaden. Mitt nuvarande pass är inte värt en spänn. Man kan få visum, men det kräver en hel kartong med officiella papper. De festa belgradbor vi talar med är optimister och fokuserade på att bygga upp en vettig ekonomi efter 90-talets sanktioner och svartmarknad. Belgrad idag är lugnare än Stockholm, så tryggt att man som besökare inte kan föreställa sig mörkläggning och inbördeskrig. Vi ställer dumma frågor. Hur står man ut i en krigssituation? Man deltar, eller går under jorden om man inte kan strida. Många blev galna vid fronten, förklarar någon, en annan medger i en bitter ton att alla var galna: "man blir som ett djur". Men de flesta rycker på axlarna: man krökar, förstås. Och röker sinnessjuka mängder hasch. [B]Vi äter en traditionell[/B] lunch i det gamla bohemdistriktet Skadarlija. Servicen är högklassig och maten rejäl. En måltid inleds gärna med meze och rakija, den lokala fruktbrandyn. En hel middag består av en lätt soppa, en tung kötträtt och en lokal sallad. Traditionellt super man inte utan att också äta, men den yngre generationen lämnade den regeln på 90-talet. Råvarorna är lokalt producerade och maten är av mycket hög kvalitet, men smakmässigt är det en tidsresa till en tråkig husmansvärld. Det är gott, men okomplicerat, få smaker samtidigt och aldrig i några explosiva kombinationer, med undantag för chilin som ligger som ett knytnävsslag bland den milda surkålen. Jag förstår mig först inte alls på de lokala rödvinerna, men Thorbiörn förklarar att de också är old school - smakerna är inte lika högt drivna som i väst. När man vänjer sig blir det underbart opretentiöst för en slentriandrickare som jag. Det bästa är ändå priserna. När vi tar in en montenegrinsk lyx-Vranac (rött vin på inhemsk druva med samma namn) varnar kyparen oss diskret om att flaskan är väldigt dyr. Vi försäkrar honom om att 260 kronor verkligen känns helt rimligt. En enormt generös fyrarätters för två, med rakija i början av måltiden, en dyr flaska vin och kaffe på slutet, går på under niohundra kronor. Då ingår också folkmusiker och allsång av Kusturica-filmtyp vid borden. På en enklare krog kan husmanskost bli precis hur billigt som helst. [B]Efter middagen på[/B] fortet slänger vi oss i en kamikazetaxi och drar iväg till Hästen, Belgrads motsvarighet till Stockholms Svampen. Där byter vi till en precis lika galen chaufför och drar iväg till Zemun-området på andra sidan floden. Den Gamla Tunnan heter sannolikt så för att källarens välvda tak är klätt med mörk träpanel. Vi dricker ett riktigt skitvin, knaprar genialiska salta sesambrödsnacks och tar in en Slivovica bryggd på plommonkärnor och fönsterputs. Nemanyas polare är studenter och doktorander. Vore det inte för att en orkester spelar cityfolk i det minimala utrymmet mellan långbordet och baren kunde vi vara i vilken campus-gillestuga som helst. Sällskapet verkar kunna många av texterna, lyfter händerna mot taket, svajar och sjunger med. Men Nemanya klagar på att det inte är riktiga romer. - Det är bara äkta på riktigt sunkiga klubbar, i källare med fuktiga väggar och kackerlackor. Ställen där det är bäst att inte dricka nåt som bjuds. Där finns det blåsorkestrar med enögda zigenargubbar med guldtänder. När bandet slutar för kvällen stiger samma studentskor som nyss körde [I]Ack du gamla kvarn[/I] för hela slanten upp och grindar avslappnat till Britneys [I]Toxic[/I]. Vi känner oss underligt gamla och tar en sängfösare på Peti Element (Det femte elementet), ett av de fyra kaféerna precis utanför Hotel Park. [B]På rummet försäkrar[/B] Thorbiörn mig om att det mörkgrå i kranvattnet bara är luftbubblor. Jag väljer att tro honom, dessutom finns ju ingen minibar att dricka ur. Efter att på morgonen också ha givit hotellfrukostens vedervärdiga kaffe en chans inser jag att hotellets slitna charm har gett ett mindre charmigt avtryck i rören. Vi köper riktigt kaffe på Greenet och makrobiotiska mackor för sex kronor styck på Toma, strosar omkring i affärer och kollar på arkitektur. De olika perioderna har inte egna områden i Belgrad utan ligger huller om buller - ännu en effekt av slumpvis förgörelse under många krig. Plötsligt får vi syn på två sönderbombade hus och för första gången känns krigshistorierna riktigt verkliga. - Äh, de är inte här som monument eller så. Ingen har haft råd att fixa dem bara, fnyser Nemanya. Den sista månaden av bombningarna var alla seriösa mål så förstörda, att det berättas att vissa piloter sket i dem och bara dumpade sina bomber i Adriatiska havet. Fiskebefolkningen var måttligt road, men sprängdes något under vattnet var det å andra sidan bara att håva in fångsten. Den typen av ironier älskar Nemanya. - Dynamite fishing with Tomahawk rockets. En annan av hans favorithistorier utspelar sig i hyperinflationens 1993, samma år som den legendariska femhundramiljarderssedeln togs i bruk. På den tiden var Konstakademiens klubb Akademija ett centrum för synth och svartrock i hela Östeuropa och det köades runt kvarteret för att höra grupper som Sisters of Mercy och Bauhaus. Undergångsromantiken under krigsåren var så hård att när avloppet en kväll pajade dansade folket vidare med skit ända upp till rosetterna på sina hårt snörda kängor. På Dan Reisinger-utställningen i konstpaviljongen Cvijeta Zuzoric noterar vi att museet har en houseklubb i källaren. Alla viktiga gallerier har klubb, förklarar Nemanya. The artists have to drink. [B]Ytterligare en vansinnesfärd[/B] senare har vi lämnat våra konstinköp på hotellet och slunkit ned runt hörnet, där vi hört att det ska finnas en schyst liten bar. Vi hittar en gränd och en mörk gård där två ruskigt snygga tjejer står och hånglar. Bakom ett hörn står improviserade bord av målade ammunitionslådor och väggar fulla med graffiti. Själva baren ser ut som ett cykelskjul konverterat till ungdomsgård och där inne spelas det pingis. Vi snackar med den gemytlige ägaren, Ivan Parmakovic, lugn och saklig i motsats till några av sina rätt hispiga kunder och kompanjoner. DjKC, även kallat Pocket Culture Centre, har varit galleri och drivit konstkurser för unga, men sedan de fick den nuvarande lokalen har de drivit klubb med lokala band och intressanta dj:s. Kunderna är väldigt snygga, och snyggare blir de när den 55-procentiga druvrakijan Loza kommer fram. Att hela befolkningen är inlagd i brandy gör det omöjligt att bedöma vilken ålder folk är och vad de går på. En ungefär 23-årig maniker presenterar sig som Marco alias Maki Manu Nàn, graffitikonstnär, filmare, kulturterrorist. Ursäkta? - Kulturni terorizam, vi är emot allt, mitt enda budskap är "nej". Han hoppade av reklambranschen på 80-talet för att spela i olika band, säger han. Med hjälp av IMDb räknar jag senare ut att han måste vara runt 30. Hann han med utbildning? Nej, bara dockteatergymnasiet, förklarar han. Man ska följa sin instinkt. - If you can't gamble you can't win... I don't gamble with shit, I gamble with my soul. Makis polare Nicola ser ut som en 19-åring i sin engelska fotbollströja. När vi blir presenterade börjar han plötsligt tala intresserad skandinaviska. - Fra Stockholm? Akkurat var bor ni, Södermalm eller? Nicola har en nioårig dotter i Norge, visar det sig, men för att få flytta dit krävs pengar och visum. - Jag må tillbaka till henne, säger han, hälsa Norden. Jag inser igen att jag har glömt hur isolerad den här generationen är från världen. Hur hänger de med? Hur kan de följa klädmode, musik, trender? Att få ett rakt svar ur Maki är som att dansa med en ål. - Vi har jäkligt mycket musiker, vet du, precis som Jamaica. Det är också ett litet land. Det går. [B]Ett obestämt antal[/B] timmar senare lyfter jag blicken från min drink på cocktailbaren Ben Akiva. Glaset är halvfullt av en klarröd jordgubbsröra, precis så fräsch som smoothies aldrig är när det inte är vodka i dem. Minimalistisk träinredning, en bartender som mixar komplicerade cocktails, klungor av hippa, vackra människor, bokhyllorna - Ben Akiva lär ha en bokklubb också. Jag mår väldigt, väldigt dåligt. Thorbiörn meddelar lyckligt att hans Sidecar uppfyller alla krav en man kan ha på en cocktail i toppklass. Jag meddelar att jag måste ut. Vi nickar åt den vagt hotfulle säkerhetsvakten i dörren och stapplar ut i den slitna höghustrappan, som bortsett från barens diskreta säkerhetsdörr på andra våningen är fullständigt söndertrasad. I det flagnade gatuplanet är det ett hål rakt genom väggen. Efter två krökar leder den hemliga gränden till en någorlunda trafikerad gata. Thorbiörn går snett som om hans ena ben plötsligt blivit fem centimeter längre. Efter ganska länge inser vi att vi har gått fel. Jag har så ont i magen att jag vill skrika och vår snittberusning måste ligga på 5,5 promille. Vi skulle kunna ta en taxi, men blotta tanken gör mig åksjuk. Är vi inte dessutom internationella äventyrare? Balanserar inte vi på den magiska gränsen mellan östblocket och Västeuropa? Det Habsburgska riket och det Ottomanska imperiet? Står inte vi här med pass och kreditkort i bakfickan? Sant, sant och sant! Look sharp, om inte vi kan hitta vårt hotell checkar vi in här mitt emot i stället. I lobbyn på Aleksander Palas är allt ljust och mjukt och professionellt. Gokväll, vi bor på ett helt annat hotell, förklarar jag för den milt förvånade nattportieren. Men i natt kan vi inte ta oss dit. I natt behöver vi bo - jag sänker rösten till en hemlighetsfull agentviskning - [I]diskret[/I]. Hans blick vandrar från våra pass till mitt bleka och kallsvettiga ansikte och vidare till Thorbiörn, som nickar civiliserat trots sin kraftiga slagsida. - Discreetly, of course. Would you like the third floor suite? It has skylights. Tre minuter och 2 500 kronor senare ligger jag på badrumsgolvet i sviten medan min värdige medresenär leker med fjärrkontrollerna till takfönstren och fnittrar. När jag ropar på hjälp kommer han in och håller om mig lite sluddrigt. Jag kan inte kräkas, gråter jag. Efter en paus tillägger jag: fy fan, din andedräkt luktar Loza. - Nhä, nhu är dhu bara överkänslig, väser han ömt mot min näsa. Hans spritdränkta andedräkt har knappt nått mina lungor innan jag kaskadkräks över ångbastubåset i hörnet. Den andra vågen träffar toalettstolen som, noterar jag, är markant helare och renare än på vårt egentliga hotell. När det blir paus i stormen kurar jag ihop mig på den fluffiga mattan med en stor morgonrock som täcke. - Borsta tänderna, föreslår jag. Thorbiörn tar ut sina nyfräscha tänder i vardagsrummet och provtittar alla femhundra tv-kanaler innan han somnar. Tur att vi inte behöver checka ut från vårt andra hotell förrän klockan tolv. [B]Roomservice tar upp[/B] yoghurt åt mig på morgonen, men jag kan varken äta eller gå. Thorbiörn tar hand om bagaget och parkerar mig på Hotell Moskva i den öde, rökfria delen av kaféet. Jag kallsvettas, darrar och inser så småningom att jag inte är ensam. Borta vid väggen sitter ett par och viskar. De är inte ihop eller klädda för business. Syskon - eller hemliga agenter? Jag tänker på vad det betyder att alltid stå på gränsen mellan två världar. Krig och knarkhandel så klart, men också att många saker kan vara sant samtidigt. Det är kanske därför serberna älskar skrönor. En bro korsar floden Donau idag och fem går över floden Sava, och ingen av dem blev skadad i kriget. Stadsborna gick ut för att agera mänskliga sköldar, berättar vår polare Ivan, och hade rockkonserter på broarna tills det blev för farligt. Men det är inte därför de står kvar. Före kriget tog nämligen Belgrad emot den Mirakulösa Gudsmodersikonen från Kursk och patriarkerna välsignade alla broarna med en procession. Bland ateisterna berättas det också att broarna var försäkrade hos Lloyd's Bank, och att det helt enkelt var i NATOs intressen att låta dem stå. Sant? Tillräckligt sant. Belgradbor har helt enkelt inte för vana att hänga upp sig på småsaker. De har samma attityd som Nemanya under kriget. - Man kunde ju inte sitta hemma med sina föräldrar och ett stearinljus, det var för deprimerande. Man gick ut med sina polare och en stereo, lade sig i parken och drack öl. Just watchin' the fireworks.