Lite naket (2003)

Johanna Koljonen 10:07 13 Nov 2012


TEXT: Johanna Kojonen, juli-augusti 2003. 

Den svenska synden är världsberömd, men här hemma associerar vi snarast porren till dalkullor med ett osunt förhållande till lokala charkuterier. Säger någon porrklubb tänker vi mer på en trött gammal fackpamp än Tony Sopranos. Vi lade alla moraliska betänkligheter på hyllan och lät Johanna Koljonen gå ut och studera strippstolpar och runkbås. 

Namnen andas storstad: Bronx, Manhattan, Berlin. Tänk på hur Tony Soprano tar en drink på Badabing om kvällarna, tänk på amerikanska filmsvensexor med cigarrer, dollarsedlar och välklippta killar i blå skjortor och breda leenden. Tänk på bakgator, limousiner, neonskyltar som retfullt bokstaverar G-I-R-L-S, som om själva texten strippade. Tänk på ett syndigt Berlin, en ensam spotlight, nätstrumpor, cigarettmunstycket, bienvenue, willkommen. Synden skänker storstäder ett romantiskt skimmer, men den är hårt uppdelad mellan könen.

Medan Sex and the City-tjejer köper sexleksaker på hemmafester och den kvinnliga onanin närmast dyrkas i mainstream-medier, är samma aktiviteter hos unga män skamliga och snuskiga. Samtidigt är snälla flickor socialt och geografiskt isolerade från så gott som all riktig pornografi. Snälla flickor köper på sin höjd penispasta i rökelsedoftande rosa affärer drivna av milda kvinnor. Vad döljer sig bakom de svenska porrklubbarnas neutrala fasader? Glamorösa nattklubbsdansöser i Las Vegas-stil eller avslappnade sleazy-barer där hårda Hemingway-killar dricker scotch med världsvana demi-monder? Jag gav mig ut för att ta reda på det.

Videoklubb A

Onsdag vid lunch

Bakom en rejäl metalldörr, en trappa ner, en stor och tätt inredd källare. Sexleksaker, kläder, porr i tidningar, på video och DVD. Det måste vara hundratals hyllmeter. Jag hajar till och stannar upp vid första bästa glasmonter. Dildos och vibratorer i alla storlekar, färger och material står utställda intill sina grälla förpackningar. Utbudet är hisnande.

- Här skulle jag kunna spendera timmar, skrattar jag. Två unga män som råkar gå förbi försöker utan framgång svälja sina gapskratt. Bortsett från en av expediterna är jag den enda kvinnan i lokalen och min kompis börjar redan ångra att han lät mig följa med. En ung kvinna i Sverige kan med lätthet leva hela sitt liv utan att öppna en enda porrtidning eller se en enda porrfilm från början till slut. Det lämnar henne, i det här fallet mig, helt oförberedd på videoklubbars etikett. Man ska inte, som jag, plocka upp filmer med intressanta titlar och hojta, "Kolla! Falcon Crest!" åt sin medhavda kompis. Helst ska man inte ens prata i normal samtalston. Vem skulle man prata med? Trots att de är många lyckas de välklädda lunchgästerna på något sätt alla stå med ryggen mot mig.

Utöver videouthyrningen och en välutrustad affär finns privata video- och internetkabiner, i folkmun kända som runkbås. Det finns dessutom en separat avdelning, i folkmun kallad porrgrotta, där folkmunnen gärna appliceras runt de övriga gästernas manslemmar. Mitt mål idag är att se ett runkbås från insidan, men jag distraheras av en hylla filmer för män som vill ligga med strumpbyxor över huvudet och kvävas av en kvinna som förebrående grenslar deras ansikte. Jag läser entusiastiskt på omslaget till While You Were Choking; Sandra Bullock-filmen man refererar till får vad den förtjänar.

Runkbåsen är inredda i rött och videomaskinerna har myntinkast som tar femmor, tior eller rabattkort. Man kan växla i en automat utan att behöva tala med personalen. Det finns pappersnäsdukar att samla upp klegget med, men det tomma båset doftar ändå vagt biologiskt. Jag ser inga hål borrade i väggarna men här, närmast utgångarna, kilar folk säkert bara in för att egenhändigt lätta på trycket. Utanför möter jag en mycket ung man som blir så förvånad att han glömmer sig och gör ögonkontakt. Jag känner honom inte, men han ser ut att vilja sjunka genom golvet. Jag undertrycker impulsen att klappa honom tröstande på axeln.

Videoklubb B

Lördag klockan 23.12

Skolavslutningshelgen innebär hålligång överallt, men här känns larmet overkligt och avlägset. I natt är jag ensam. Jag ska se lite striptease, ta en drink. Efter mitt olämpliga beteende på förra videoklubben har jag bestämt mig för en neutralare stil. Jag ska bete mig som att porren är den naturligaste saken i världen och som om det vore helt normalt för mig att gå in på de här ställena och försöka konsumera den. Och, påminner jag mig, om jag möter något genuint chockerande ska jag inte bete mig som om personalen vore moraliskt ansvarig. Serviceyrken är jobbiga nog som det är.

En labyrint av videohyllor, ett knippe QX på fönsterkarmen. Jag rundar några hörn, hamnar i en smal hall med kassan bakom ett glasfönster på höger hand. Rakt fram skymtar en biostol bakom ett draperi. Det hänger en handskriven lapp med ordningsregler på väggen; man får inte gå in berusad. Inträdet är 60 kronor. En blonderad, piercad kille i 30-årsåldern sitter bakom glaset och tittar på tv. Det låter inte som porr. SVT24? Och bevakningsmonitorer, påminner jag mig, han ser inte dörren där han sitter. Jag plockar fram mina pengar.

- Hej! Har ni privata bås också eller bara bio?

- Bägge... Ja... Men...

Han ser mycket, mycket snäll ut. Och väldigt förvirrad:

- Vi tar ju bara in killar.

En kund till har plötsligt dykt upp bakom mig. Han har kort hår, schyst kostym, utländskt påbrå. Kanske indier? Han räcker fram en hundring och får två tjugolappar tillbaka. Expediten drar ett prydligt litet streck i ett ruthäfte. Det är många streck. Han fokuserar på mig igen. Nej, inga tjejer alls, inte ens i bås ensam, inte ens i sällskap med en man, inte ens med ett gäng polare. Han är inte avvisande eller oartig. Jag kan få hyra film. Det kan finnas nåt ställe i city som släpper in tjejer, men han är inte insatt i "sånt här". Jag har aldrig blivit direkt könsdiskriminerad på det här sättet och ber vänligt om en motivering.

- Är det nån lag eller...

Det ska väl fan till om man kan lagstifta bort kvinnliga kunder. Jag formulerar om:

- Är det för att ni mest riktar er till bögar eller för att ni oroar er för prostitution? Han ser lättad ut över att det är jag som nämnt ordet och inte han.

- Det är nog mest det sistnämnda... Om det händer sexuella handlingar där inne blir det så svårt att...

Jag sneglar på skålen med kondomer på disken. Han tystnar. Det är ansvarsfullt att ha kondomer framme, men det kan också (idiotiskt nog ur smittskyddsperspektiv) ses som underlättande av sex i lokalen och försätta företaget i trubbel med bastuklubbslagen.

Strippklubb A

Söndag klockan 00.53

Läderfåtöljerna vid garderoben skriker efter civiliserat cigarrökande män, men finns de här inne är de någonstans bakom den slutna dörren till själva klubben. Receptionen doftar svagt av parfym. Inredning, belysning och popmusik är dämpade. Inträdet är 800 kronor, men mina pengar duger inte här heller. Jag blir genuint förvånad och upprörd. Hon har blont heavy metal-hår och tatueringar, är inte ung längre men vacker på det där hårda sättet som Harley-tjejer på vägkrogar ska vara. Hon fördömer inte en sekund min vilja att gå in.

- Jag håller med om att det är lite diskriminerande, men det är ju en herrklubb, det hör till. Vi brukar säga att minst en man per dam.

Jag frågar om det brukar komma tjejer.

- Det händer. Och svensexor och möhippor kommer in ibland.

- Vi har också det här kortet. Det kostar 1900 kronor och då kommer man in gratis hela sommaren.

Hon ler urskuldande:

- Men då måste du ju fortfarande ha en kille med dig.

Och vad får man då för pengarna?

- Striptease hela natten till klockan sju, tjejerna kommer fram och pratar med en, och om man vill kan man välja bubbelpool, massage...

Var gränserna går "får man lösa med tjejen där inne". Priserna för dessa tjänster är "väldigt olika", faktiskt så olika att man inte kan ge ens en exempelsumma ute i kassan. Porrfilm hör inte till utbudet. Jag ber om att bara få kika in i nattklubben en stund. Det går inte heller, men hon har ett litet fotoalbum i konstläder med bilder. Man ser egentligen inte lokalen alls: vackra kvinnor poserar vid en röd ridå. De kunde vara musikaldansare eller något. Några bilder är tagna i mycket underliga vinklar, "konstnärliga" bilder av kvinnor på sängar. Hon vänder på sidorna, jag låter munnen gå. Att jag inte är flata, men blir så glad av snygga kvinnokroppar. Hon börjar lyssna, tappar koncentrationen. Jag inser att hon hela tiden dolt texter med ena handen, hinner se några rader. "ALL PRICES BY THE HOUR" och "11.500:-" Hon ser min chockade min, albumet försvinner på en röd sekund. Ja, de har öppet i morgon kväll också.

Strippklubb B

Söndag 01.15

Ute är det natt på riktigt nu, men under ljusrören inne på klubben är det alltid samma tid på dygnet. Det doftar rengöringsmedel och bortsett från vaga tv-ljud - stönanden, musik - från nedre plan är atmosfären klinisk och trött som i vilken videoaffär som helst. Bortsett från sexleksakerna och -plaggen, tidningarna i ställ på väggen och de videoställ som stolt presenterar en serie med Buttmans hela produktion.

I hörnet bakom disken med kassaapparat och dator hänger två uttråkade killar. Jag får plötsligt känslan av att ha hamnat nånstans i Kevin Smiths Clerks. Det är mitt i natten och vi är de enda vakna människorna i hela staden som inte festar. De känner det också och kanske är de lite fascinerade av min nyfikenhet. "Jag kan inte ha porr hemma, herregud, jag bor med folk och det är ju så lyhört," ljuger jag.

Ett samförstånd uppstår, vi presenterar oss. Andy har en nyckelknippa vid bältet. David äter en polarbrödsmacka med ägg och Kalles. Det är till min fördel att de är två - de är nämligen inte helt ense om vilka reglerna egentligen är. Jag kan inte få gå ner ensam, det vet de säkert. Om jag vore prostituerad skulle de kunna åka dit för koppleri. Jag hänger kvar, tittar på leksakerna och berättar om min begränsade framgång på nattklubben i backen. De är ju kollegor med stripporna, kommenterar jag. Så har ni testat massage där inne nån gång? De kastar en blick på varandra, skakar på huvudet. De ser ut som att de nog haft lust. Så de vet inte om det är bra? David begrundar kaviarfigurerna på sin andra smörgås och tänker högt.

- Man skulle vilja veta... Ibland, när man har nåt KK eller så, så slås man av att andra tjejer åtminstone inte har nån aning. Först håller man på och typ somnar för att man knappt känner något, och sedan, tjoff! (han hugger ut i luften med tummen) ...så sticker de in ett finger på HELT fel ställe.

David tittar på polarbrödet igen med avmätt min:

- Äh, fan, jag kan inte äta den här... Vill du ha den? Inte? Du då?

Jag tittar på polarbrödet, ägget, kaviaren, ler och tackar. Klockan är halv två på natten och jag äter mackor i en porraffär. Det var inte precis såhär jag hade tänkt mig kvällen, men vad fan. Jag börjar känna mig taskig över att jag kommer att skriva ner vad de här killarna säger. Andy förklarar om videobåsen. Eftersom tjejer inte får gå ner är det istället homomän och straighta i en salig blandning.

- Det kan bli kaos där nere! Men oftast inte. Män vågar inte så mycket som tjejer gör.

Manlig prostitution då? De rycker på axlarna. Det är inte samma sak. Medan vi pratar kommer det in en tredje kille. Han jobbar också där, har sin flickvän med sig. Han ska bara kolla nåt med chefen, hänger kvar en stund. Tydligen kan man alltid få sig ett nattsnack här... Alla hälsar vänligt, talar om en kommande firmafest. Även om vissa aspekter av jobbet (våta fläckar) är äckliga är killarna stolta över sin arbetsplats:

- Vi har den fräschaste biografen i stan också, säger Andy.

- En gång var jag på en videoklubb och man kunde liksom inte stänga in sig i båsen, det var alltid nån som tittade och hål i båsen överallt.

Jag ser utstuderat oskyldig ut och de förklarar, halvt viskande.

- Bögarna sticker igenom kuken och suger av varann!

Större än så här blir nog inte förtroendet. Jag frågar om inte de kan styra upp ett bås åt mig ändå på något sätt. De beslutar sig för att Andy nog ska kunna visa mig runt där nere, om jag låtsas vara en kompis och han vaktar mig hela tiden. Jag kan till och med få vara i ett bås, om han bevakar dörren. Det är ju ändå rätt tyst nu. Vi går ner tillsammans. Andy vänder på trappan och hämtar en stor ficklampa.

- Jag pallar inte att gå omkring där i mörkret.

På videoplanet är golvet indelat i korridorer och hytter. Vissa av dem har varken dörr eller stol, bara en videomonitor uppe vid taket. Ett ständigt skval från tiotals tv-apparater omger oss, alla slags flåsanden, stönanden och porr-muzak, men de flyter ihop till ett bisarrt men behagligt ljudlandskap. En man hänger i en dörröppning och runkar; jag är tacksam över att jag inte ser hans ansikte. Här går filmerna non stop på ett sextiotal kanaler. När man betalat sin hundring uppe hos killarna får man använda båsen i tolv timmar. Det måste vara bland de billigaste sätten att övernatta i hela landet; här har man alltid öppet och några av båsen har en tvåsitsig soffa att kura ihop sig i.

Andy stannar upp vid ett standardbås. En tv, en skjutdörr, en trästol av typen man har hundratals av i skolor. På sitsen ligger en kleenex med en fuktfläck i mitten. Vi stannar upp. Ljuskäglan fryser på papperet. Följande sekund är mycket lång.

- Jag ska välja ett fräscht bås åt dig, säger han bestämt och klappar mig vänskapligt på baken.

Jag har verkligen inte givit killarna någon indikation om att jag kunde vara sexuellt intresserad av annat än mig själv. Jag måste ändå känna efter - är jag rädd för situationen? Nej. Andy är halva huvudet kortare än jag och tanig. Jag flinar i mörkret. Han leder in mig i ett bås.

- Och så här låser man dörren...

Det är ett mycket litet rum med en stol. Jag står och väntar, leende; han ler också och indikerar stolen. Jag skrattar:

- Hör du, jag vill nog vara ensam med min porr. Fem minuter?

Han verkar inte ens besviken, säger att han knackar på när tiden är ute och går ut. Can't blame a man for trying. Jag slår mig ner och hör nyckelknippan skramla i de närliggande båsen. Han är aldrig långt borta. Det finns två knappar på väggen att byta kanal med. Ungefär hälften av kanalerna visar heteroporr, resten en blandning av bögporr, smalare grejer från transor till bajs och på två kanaler hentai, japanska animationer. Jag kanalsurfar, försöker bedöma huruvida jag någonsin skulle kunna onanera så här. Känns inte så, med jätteglapp mot de andra båsen uppe i taket. Jag bestämmer mig för att inte titta upp. Ifall Andy kikar på mig vill jag inte göra honom generad.

Jag har aldrig sett riktig bögporr förut. Det som råkar visas under mina minuter skulle under andra omständigheter kunna vara mycket upphetsande. Andra kanaler är helt obegripliga. En halv minut stirrar jag oförstående på en bild av en pandabrud som poserar leende och orörlig med en hink tills jag fattar att hon antagligen pissar i den. Bildkvalitén är så taskig att strålen inte syns. Det knackar på dörren.

- Förlåt att jag avbryter tidigare, men det var en kund som försökte kika på dig och jag tänkte... Det är ju lite en säkerhetsfråga också, att du inte ska vara här ensam. Kom!

Vi stannar upp vid en dörr i väggen vid trappan. En lång och otvetydig text hotar med evigt portförbud för kunder som försöker ta sig in. Andy låser upp. Jag kastar en blick på låset för att försäkra mig om att jag kan ta mig ut utan hans hjälp och stiger in. Det är rent och mycket ljust här inne. Hela rummet är fyllt med bokhyllor med videoband. På inre väggen står sextiofyra numrerade videoapparater med prydliga etiketter: HETERO, HETERO, BIZARRE, HOMO... Några är ur funktion. På golvet står en pytteliten monitor kopplad till en kabel från bokhyllan. Intill den på golvet en kanalbytare, vid en stol. Det slår mig att det måste vara mycket praktiskt att kunna byta kanal med foten när man sitter här inne. Jag undrar över att arbeta så här. Blir man inte...

- Porrförstörd? Nä... Snarare tvärtom. Men...

I det här avlägsna rummet är Andy bara en ung kille som aldrig har talat om porr med sina väninnor. Han frågar nästan blygt:

- Vad känner du när du tittar på porr? Det här till exempel? Monitorn visar en penetrationsnärbild.

- Jag känner att det blir lite mycket just nu, ler jag. Men visst funkar porr på tjejer också.

Vi går upp. De ber mig hänga vid disken ett slag till så att vår kompisskap ser trovärdigare ut. När jag kommer ut på gatan är jag upprymd och full i skratt. Innanför en anspråkslös dörr, Spegellandet. En hemlig mansvärld. Jag måste försöka ta mig in på klubben också.

Strippklubb B igen

Måndag kl. 01.40

Idag är jag min kompis Stefans blyga flickvän, men när vi möter David utanför klubben vinkar jag åt honom bakom ryggen på min "pojkvän" och gör en glad grimas. En obekant tjej sitter i klubbreceptionen. Stefan får sköta pengarna och pratandet, jag bara ler och nickar. Vi har printat kuponger från internet som ger billigare inträde. Hon skriver upp summan på biljetten - på den delen som en annan tjej river av när vi gått in genom dörren. Det verkar meningslöst tills vi inser hur verksamheten är konstruerad - vilken service man får står hela tiden i proportion till vad man betalar.

Rummet är förvånansvärt litet och har lågt i tak. Spegelväggar över åttiotalistisk träpanel, ett stort akvarium, heltäckande matta utom på den låga scenen i mitten. På den en stång upp i taket, precis som man önskat sig, och en kurvig negress som ålar sig ur ett svart raffset till tonerna av Sexual Healing. Det är rätt mörkt med undantag för scenbelysningen som domineras av rödljus och femton discobollar i taket. Runt scenen låga glasbord mellan två tvåsitsiga mörkbruna lädersoffor och åtta matchande fåtöljer. De är mycket bekväma. Två kunder sitter i var sin fåtölj närmast den dansande. De är väldigt feta och nästan orörliga. Den äldre vaggar lite med huvudet. Han har ingenjörsglasögon, vattnig blick och tunt dåligt hår. Ute i världen har han knappast någon pull men här är han en pascha. Han äter strippan med ögonen, men hans min är inte obehaglig. Han ser rofylld ut.

Strax bakom vår soffa och nästan helt i skuggan står en lång bardisk, med kanske femton barstolar. Den är mest symbolisk, de får ju inte sälja riktig alkohol. Strippor i korsetter eller raffset sitter vid baren. Andra kommer och går igenom dörrar. En mörkhårig tjej i flätor, bh och trosor tar vår beställning på två glas läsk, 90 kronor, betalas tillsammans. Vi är alltså ett par och de behöver också ta mig i beaktande. Hittills har alla pratat med Stefan men nu närmar de sig oss från den sidan där jag sitter i stället. Det är ändå tydligt han som bestämmer, för mig som är van att tala för mig själv är det en förvirrande upplevelse.

I Sverige strippar man till trosorna, när den första tjejen är klar applåderar vi lite blekt. En lång thailändska med nya bröst, manligt smala höfter och stort ljust hår tar över. Hon har en minimal men elegant svart stretchklänning över sina felfria former, poserar till Madonna och tar av sig den till Shakira. Detta är faktiskt kul, inte bokstavligen upphetsande men ändå oförklarligt sexigt. Eller, den yngre fetpaschan som går på toa hela tiden kanske har blivit lite upphetsad också.

Efter thaibruden blir det paus. Porrfilmer visas på dukar på väggarna, en av dem en ganska rolig rulle där tjejer med ymniga rövar lättklädda dansar på en nattklubb, den andra explicit hardcore som förtar den schysta stämningen hittills. Det är svårare att fokusera på de närvarande kvinnornas skönhet när två penisar stora som kor tränger in i en järnvägstunnel till kvinna strax ovanför våra glas. Paschorna har tjejer i famnen nu, den yngre alltid med ett resolut grepp om skinkorna på dem. Oss tar inte tjejerna på nästan alls, men det framgår i varje utbyte att det snart kommer att bli dags att ta ett rum och umgås mer privat.

- Vad jag rekommenderar, förklarar en av dem, är att ni tar ett bubbelbad och massage med två tjejer, att ni får en tjej var.

Frågor om pengar undviks tills vidare och vi förklarar igen för en av stripporna att vi helst vill titta på dans. Vi vinner tid på att Gammelpaschan just nu väljer sällskap i diskussion med hennes "chef", kvinnan med de största brösten och mest kläder på sig. Mycket kläder i det här fallet är genomskinliga svarta Coyote Ugly-brallor och en alldeles för liten sammetsväst. Riktigt intresserade blir vi inte av någon eller något tills en rödhårig tjej kommer fram och sitter med oss. Hon ser ut som Christina Applegate och är otroligt trevlig trots sin resultatorienterade samtalsstil.

- Ni kan ta ett skönt bubbelbad, jag bjuder på en flaska champagne, så kan vi ha det skönt tillsammans.

Men, säger vi, vi vill ju gärna se dans.

- Vi dansar bara när det kommer in kunder... och det är ju ganska tyst idag. Bäst är det på fredagar och lördagar efter tre, när alla ställen stänger. Jag älskar att dansa för många människor.

Det finns bara en herrtoalett här inne och hon erbjuder sig att ta mig till damtoan på en annan våning om jag behöver gå. Det är vänligt och vi är rätt förtjusta i henne. Jag säger sanningsenligt att jag tycker att tjejerna här är så snygga.

- Det är belysningen, jag lovar! Man blir så fin... I verkligheten ser vi hemska ut, har orakade bikinilinjer och så!

Hon kastar en blick mot dörren. Två män har precis kommit in.

- Nu kommer maffian också!

Hennes beskrivning är uttömmande. Den ene har hästsvans och tonade glasögon. Det är han som betalar. De dricker lättöl för 60 kronor stopet. Applegate ger oss ett snett leende och glider upp på scenen. Det är inget under att hon gillar stor publik. Stämningen i rummet stiger så mycket när hon sätter i gång att det skulle bli upplopp om rummet var fullt. Hon kan verkligen dansa, och hennes koreografi till Metallica och Marilyn Manson är klockren americana. Hon ser inte överdrivet muskulös ut men är stark som en kinesisk cirkusatlet. Hon gör alla grejer som vi bara sett på film, glider obehindrat runt stången med huvudet uppåt, nedåt, trotsar tyngdlagen. Hon har den mest perfekta kropp jag någonsin haft på armlängds avstånd.

Efter Applegate är det plågsamt att se en mullig, osäker blond strippa jucka försiktigt till Madonnas Music. Hon mimar till texten, men andas också hela tiden genom munnen. Det ger intryck av talfel fast hon är helt tyst. Hon tar av sig klänningen till Britneys Lucky. Någon av stripporna på en barstol bakom oss sjunger med: She's so lucky, she's a star, but she cry, cry, cries in her lonely heart. Det är nästan outhärdligt. Thailändskan kommer in i en ny klänning och återställer stämningen med ett kompetent nummer medan Coyote-Madamen vänder sitt ansikte till oss och ger oss ett erbjudande. Detta är prisbilden. Privat tid med en eller flera valfria tjejer kostar mellan femtusen och elvatusenfemhundra kronor i timmen. Gammelpaschans saliga min när han dyker upp från ett rum och hasar till utgången pekar på att han tycker tjänsten är prisvärd.

Långt in i samtalet inser Madame till sin stora förtret att vi inte har för avsikt att lägga en månadshyra på en flaska champagne och en massage "över hela kroppen", trots att Applegate kallas in för att uppmuntra oss - "Smakar det så kostar det", säger hon med ett tvetydigt leende. I ren desperation erbjuds vi då en halv timme för tre tusen kronor. När vi avböjer det också är vi inte längre önskvärda och beger oss ut i morgonen. Applegate ger oss en föraktfull blick i dörren. Trots att vi spenderat tusen kronor på en timme är vi inte ens värda ett leende när vi tackar för en kul kväll och önskar henne god natt. Men ändå. Hon var fantastisk. Hade hon dansat mer hade det nästan varit prisvärt. Om högklassiga strippor, av bägge könen för all del, skulle strippa på scen i en schysst nattklubb med riktig bar skulle det kanske vara värt både någon hundring i inträde och överpris för drinkarna. Då skulle verksamheten inte behöva dansa på sexköpslagens gränser.

Stad: 
Kategori: 
1 Visa kommentarer (1)

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!