Thief

För fem år sedan hade jag hyllat Thief. Men i takt med att ribban för kvalitets-tv höjts märker jag att mitt tålamod för konstruerat komplexa piloter sjunker.
Okej, Nick rånar en bank och har strul med sin fru, styvdotter och sitt rånarteam. Räcker inte det? Måste jag även följa den klichétyngde hämnarens och den helt förutsägbare snart-pensionerade mutkolvens väg genom härvan? Deras intriger kommer ju oundvikligen ändå att korsas med huvudpersonens: jag har inga problem att vänta.
Det är nästan oförlåtligt om man är van vid serier som Big love där det bara lite i taget avslöjas hur komplicerat det är att vara ”[gimmick här] och farsa”. På export går Theif i tre 90-minutersstötar. Av dem har jag sett den första och den är i princip bara exposition. Till och med höjd- och vändpunkterna känns som upplägg för något som ska komma senare. Det är synd, då ligan som står i fokus spelas så fruktansvärt bra, av bland andra Andre ”Homicide” Braugher, Malik Yoba (Yul Brenner i Cool Runnings) och Clifton Collins Jr (Perry Smith i Capote). För deras skull ska jag nog se resten också, vid tillfälle, men det är inte så att jag gråter om det blir strömavbrott just den dagen.

Canal+, start 6 februari.