Kollaget "Cinderella med älsklingen."

20 timmar M/S Cinderella

18:11 27 Jan 2016

Bland rocktrubadurer, guldhattar, Rob’n’Raz-Rob och världens mest framstående catcallers – Karin Londré åker Finlandsfärja.

Eftersom jag är Nöjesguidens officiella kusin från landet är det förstås inte mer än rätt att det är jag som vandrar mot Viking Lines terminal för att vara med och uppleva nypremiären av Cinderella Weekend. Och eftersom min pojkvän är minst lika mycket kusin från landet tackade han förstås glatt ja när jag frågade om han inte ville hänga på. Så sitter vi där, med ett glas cava i ena handen och en klarröd goodiebag i andra, medan någon marknadschef som vill signalera “jag är lite skönare än andra chefer” genom att bära jeans till kavajen pratar om nya “Stockholm Node Concept”. Det är någon slags livesatsning som har premiär ikväll, och som under våren kommer gästas av bland andra Titiyo och Ison & Fille. Allvarligt talat, hur mys ändå? Har alltid sagt att Länge leve vi gör sig bäst på finska vatten.

Under vår resa ska Kate Ryan spela, ni vet hon som sjunger Ella Elle L’a (du-du-duuu, du-du-duuu) och peppen är förstås total. Men först: middag! Den är av helt rimlig karaktär, en stabil trerätters, en måltid att bygga en kryssningskväll på. Min upplevelse lyfts av att jag råkar ha med mig världens mest lättimponerade människa, som exalterat ropar “Det är en kaka här i!” när han når dessertburkens botten. Kan verkligen rekommendera alla att umgås med riktigt lättimponerade människor. OBS! Detta gäller inte bara på Cinderella.

Efter middagen ser jag kvällens första, men verkligen inte sista, superpackade medelålders man bli bortförd av vakter. Klockan är kvart över nio. Jag funderar en liten stund på hur en båtfyllecell ser ut, men får the attention span of a five-year-old när jag får syn på enarmade banditer. Spoiler: Inte lika skoj som det en gång var. Eventuellt beror det på att det numera är nollarmade-men-med-många-knappar banditer som gäller. Ska starta en kampanj för att banditerna ska få armar igen. #knappgate. Alternativt #backaarmen. Tills jag fått gehör för mitt upprop håller jag mig till att bränna massor av pengar på airhockey och motorcykelspel.



På Cinderella är en hel våning tillägnad bred underhållning. Där finns en klassisk rocktrubadur (Thomas Stenströms Slå mig hårt i ansiktet har redan en självklar plats i repertoaren och det säger något men vi kommer aldrig riktigt fram till vad), karaoke, den arkadhall jag under kvällen hinner utveckla ett osunt kärleksförhållande till (jag bara ger, hen bara tar, story of my life), ett antal olika krogar där ett antal olika coverband i ett antal lustiga peruker spelar. Och så nattklubben Étage.

Jag har en fäbless för den typen av retroklubbnamn. Blir lycklig av ett ordentligt Karma eller en fin Bodega. Men ikväll tillhör mitt hjärta Étage. Kate Ryan går på, iförd kavaj med gröna paljetter samt rockiga, men ändå piffiga, svarta jeans med prydliga revor på låren. Det märks att hon spelat på en och annan kryssning, om man säger så. Av någon outgrundlig anledning har väldigt många i publiken  guldhattar på sig. Det gör att det känns som vi, Cinderella-gänget 2016, tillsammans vunnit Allsvenskan. En skotsk svensexa är glad, de har äntligen hittat ett ställe i Sverige där deras beteende är helt accepterat. Alla är på strålande humör! Alla förutom Rob från Rob‘n’Raz som ser lagom miserabel ut från sin kompbandsposition. Leila K:s storhetstid har sällan känts så avlägsen.



Sen drar vi runt som i en dimma mellan coverbandsspelningar, tveksamma men underbara dancemoves, plastmotorcykeln i arkadhallen och så tillbaka till Étage. Men nu börjar det, om jag ska vara ärlig och det ska jag ju, bli lite jobbigt att röra sig i Cinderellas korridorer. Det är som att vi delar båt med Internationella Catcallkonferensen. Och de har supit sen lunch. I förrgår. Och dessutom laddat för resan i ett halvår. Nu vill de inget hellre än att terrorisera tjejer.

Som tur är tål de här snubbarna lika mycket alkohol som your average högstadiekid, och snart töms korridorerna. Det känns som ett scoutläger där en ledare ringer i en klocka och ropar “nu är det läggdags” till lydiga deltagare, men ledaren är utbytt mot en halvvänlig men helbestämd färjepolis och klockringningen mot en sexa Jäger för mycket. Cinderella går från ett festfartyg med spritig andedräkt och partytoppar som främsta bränsle till ett färdmedel lika lågintensivt som det fyllesex som antagligen pågår i var och varannan hytt framåt tvåtiden. Old people can’t drink.

Dagen efter är det som att gårdagen aldrig hänt. Båten byter karaktär, Catcallers Inc ligger eventuellt bakfulla i sin hytter eller är bara inte riktigt lika peppade på vidrigt beteende utan att först ha druckit sin egen kroppsvikt i alkohol. Några håller uppe tempot i ett eget rum vid buffén men på det hela taget känns är stämningen lika avslagen som senaste PH-säsongen. Min pojkvän påpekar att tidigare nämnda buffé är “mycket prisvärd” och jag känner instinktivt att det är dags att ta sig av båten. Han känner likadant när jag föreslår att vi ska gå till taxfreen och “kolla om vi inte hittar några bra spritdeals”. Nu har vi Finlandsfärjan i blodet.

Läs också: 24 timmar överförfriskad.

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!