Är det mer rätt att dricka alkohol en solig eftermiddag i juli än en regnig septembertisdag? Och är det okej att vara stupfull på klubben halv fyra på morgonen, men desto värre att vara lullig i kollektivtrafiken mitt på dagen? Till sin hjälp att svara på frågorna fick Rasmus Blom en back öl och 24 timmar.
09:58
Systembolaget
En fruktansvärd höstdag, det pågår någon slags orkan, allting är grått och det är naturligtvis tisdag. SMHI har lovat att det inte blir ”någon ljusning på himlen de närmaste dagarna”. Det är en utmärkt dag att bli full på. Jag hänger på låset, jag vill inte missa en sekund. Vi är en dyster skara människor som har samlats här utanför. Bolaget en tisdagsmorgon, det känns som den stora depressionen, som om vi står här med ransoneringskuponger och väntar. Allting är i svartvitt och andas trettiotal och spetälska. Många av oss är vanliga svennsons med tomma blickar som ser ut att handla vin till någon middag eller så. Andra av oss har skägg och hundar och är på strålande humör, skrattar och lattjar. En sömndrucken vakt dyker upp på insidan av glasdörrarna och grejar med låset – stämningen är förväntansfull. Vi släpps in och delar på oss som special-tränade kommandosoldater. En gubbe stapplar beslutsamt bort mot spriten, en kärring vaggar raskt bort mot lådvinet och själv traskar jag bort mot ölen. Jag ska trots allt hålla igång hela dagen så jag bestämmer mig för en back öl. Jag känner tyngden i händerna och hinner tveka, men så fortsätter jag. När jag kånkat bort backen till kassan tar jag upp en av flaskorna och ställer på bandet, så som man gör för att slippa krångla med 20 flaskor i onödan.
– Det blir nio kronor tack, meddelar snubben i kassan.
– Va?
– Nio kronor, tack.
– Jaha, nej, jag ska ha hela backen här, säger jag och pekar.
Snubben lutar sig fram och kikar, sneglar på mig och tar betalt för alltihop. Han tittar menande på mig och säger ”ha en bra dag då”, en uppenbar gliring. Men vad som verkligen skulle vara deppigt skulle ju vara om jag köpte just en öl. Bara en! Att slinka in på morgonen för att köpa mig en liten öl på väg till jobbet. Som om jag blivit lite sugen och tänkt att det ändå bara kostar nio kronor. Jag skrattar och skakar på huvudet åt idioten i kassan, tar i utav bara helvete för att lyfta backen och går som en hjärnskadad därifrån.
10:46
Frukost
Alla tittade på mig när jag gick hem med min ölback. Jag hade nog väntat mig avundsjuka eller imponerade nickningar, men de flesta blickar var av medlidande. De landade först på mig, sedan på ölen och så tillbaka på mig igen. Som att de ville stanna mig, se mig i ögonen och uppriktigt säga ”ta hand om dig nu”. Jaja, nu är jag i alla fall hemma och har gjort frukost. Gurka, tomat och bröd och grejer. Och en öl på det. Det känns fel att dricka så här på morgonen. Det är som att höra kroppen utbrista: ”Vad i… Nä, du SKOJAR”. Men jag tänker på annat och fortsätter, om än något skamsen. En helt ny känsla tar form, en blandning av nyvaket och salongsberusat. Utanför går några ungar tillbaka till skolan efter rasten, några pensionärer passar på att handla. Själv sitter jag här och läser tidningen, äter en macka och dricker öl. Huvudet känns underligt.
12:38
Kaffe på stan
Jag har druckit några öl nu och känner mig rätt bra. Jag har feeling. ”Fuck me”, hojtar jag för mig själv och ”glider” ner på stan. Jag åker bort till en espressobar och föreställer mig någon slags funkmusik i huvudet när jag rör mig. Stämningen är sexig, nej, den är ”groovy”. Folk som ser mig utbyter blickar. Jag möter några bekanta ansikten och hejar glatt, vill kramas men hejdar mig. Vi känner ju knappt varandra. Men ändå, det hade varit fint att kramas. Nåja, jag beställer en Americano och slirar lätt – nästan omärkbart – på orden när jag gör det. Baristan med sin slips instoppad i skjortan reagerar instinktivt och börjar flacka med blicken som för att kontrollera att jag inte går på droger. En maktkamp tar fart i det tysta, ett kallprat är för riskabelt, han är misstänksam och jag låtsas tänka på annat. Men faran är över, jag kan betala och funk- musiken går igång igen. Gott med kaffe.
13:29
På stan
Jag seglar runt på stan och får syn på ett hotell som jag vet har en trevlig skybar. Jag tar mig igenom snurrdörren och börjar gå den långa vägen mot receptionen där det sitter två unga kvinnliga receptionister. Roat betraktar de hur jag vandrar mot dem. De är för långt bort för att vi ska börja prata, men också för nära för att vi inte ska ha ögonkontakt. Halvvägs framme inser jag plötsligt att hissen mot skybaren är åt andra hållet, vid ingången. Jag sätter därför upp ett hejdande finger i luften och svänger om 180 grader. Tjejerna skrattar som om de visste det hela tiden. Jag hamnar i samma hiss som en städerska som ska till en annan våning, hon sätter in sin kortnyckel för att hjälpa mig till rätt våning och försvinner sedan ut där hon ska av. Dörrarna stängs och jag åker vidare. Men så stannar hissen, dörrarna är låsta och när jag fipplat lite med knapparna förstår jag att även jag skulle behöva en kortnyckel. Jag fnissar förtjust när jag inser att jag sitter fast. Men efter någon minut börjar hissen röra på sig igen, den här gången nedåt och jag släpps ut i det fria nere på bekanta bottenplan. Jag får gå den förnedrande vägen tillbaka och innan jag försvinner ut genom snurrdörren hör jag återigen tjejerna skratta som om de visste det hela tiden.
15:16
Middag
Jag börjar gå ner för gatan mot en sämre afterwork jag råkar tycka om. Jag dricker öl som jag har med mig i en påse. Människor verkar inte titta lika mycket längre, några börjar gå hem från jobbet och tänker väl att det är okej. Men samtidigt är jag inte lika mottaglig för blickar längre, jag bryr mig inte. Mitt i gatan står ett par gubbar i reflexkläder och grejar med en ångvält. Maskinerna ryker och regnet hänger i luften. Ingenting är sexigt här, men jag är på topp. En lokalkänd skådespelare går förbi mig och jag vänder om och skjuter av en osynlig skottsalva från höften med min lika osynliga AK-47:a och gör själv ljudeffekterna. Jag kör ner automatkarbinen i hölstret och sveper det sista av ölen medan jag fortsätter fram i livet. Det är fem minuter kvar innan stället öppnar. Jag vaggar fram och tillbaka, gnuggar händerna mot varandra och stampar i marken för att få upp värmen, trots att det inte är kallt. En bartender öppnar och jag kilar in som en katt vid hans fötter. Jag fyller girigt upp tallriken med all möjlig skit och äter som om jag sett mat för första gången. Jag unnar mig en öl till detta.
17:03
På vinbar
På väg till nästa ställe börjar jag fundera på om det är för tidigt att fylleringa någon. Jag börjar klumpigt leta igenom telefonboken efter lämpliga offer, men ingen svarar. Efter att ha spelat in ett par festliga meddelanden på telefonsvararna kliver jag in på en vinbar. Jag beställer in ett glas rött och tycker själv att jag är ganska spexig när jag slår mig ner vid ett långbord. En person vid ett bord avsett för flera – hur sjukt? Men jag har inte så många att dela denna storslagna humor med så jag tappar snart min forna feeling. Vinet angriper min stackars hjärna och jag känner ensamheten stryka mig över kinden och viska ”såja, såja”.
17:55
Tillbaka på stan
Mitt hjärta skrattar ”mer, mer för helvete” men min hjärna skriker i ångest ”hjälp, släpp ut mig”. För enligt mina beräkningar vore det egentligen käckast att avbryta alltsammans ungefär nu. Jag tänker att om den här dagen pågått från 10 till 18, motsvarar det en natt från 22 till 08. Det är en riktig helkväll. Men skit i det nu, folk är äntligen ute på stan. Barer börjar fyllas med folk och för första gången idag ser jag andra dricka alkohol. Själv börjar jag hämta mig efter min lilla svacka på vinbaren. Vin var överhuvudtaget en dålig idé. Inget mer blandmissbruk!
18:34
Nästa krog
Glöm det där med blandmissbruk, glöm det där med karaktär, jag är på ett härligt ställe där vänner har börjat sluta upp och det firar vi med en shot. Nu är jag vem som helst, bara lite mer än alla andra. Efter den här dagen sitter fyllan på min person, den har liksom drabbat mig så länge nu att den är jag. Det kanske inte säger någonting men jag känner mig som svarta Spider-Man (vilket jag också svamligt påpekar), en mutant. Människor jag sprang på tidigare idag ansluter och det är uppenbarligen andra regler som gäller nu. Det är konstigt egentligen, att samma människor som besvärades av att se mig förut själva sitter och häller i sig sprit nu. För att klockan tillåter. Och det är lättare att vara fysisk nu, handskakningar, kramar, axelklappar, ja, bara fantasin sätter gränserna. Vem hittar på alla de här reglerna egentligen? Att dricka en ledig tisdag i oktober är fel, men att dricka en ledig fredag i juli är härligt. Vem kom på det? Det borde rimligtvis vara tvärtom. Festa till det på en skitdag, och njut när allt redan är perfekt. Och som de håller på också, som fria kor på grönbete, som fria fångar på horhus – de fullkomligt dränker sig i alkohol. En tidslinje över den här dagen hade blivit extrem, den skulle sakna alla som helst nyanser. 70 procent av dömande blickar (aldrig ord) för att sedan svänga om till 30 procent av raka motsatsen, en koncentrerad dryckestävling.
22:58
Samma krog (epilog)
Några har stuckit hem nu, de skulle upp tidigt och sådär. Tisdagskvällen har sållat bort dem och bara de bästa är kvar. Eller bara och bara, faktum är att stället är ganska fullt av folk som inte har stuckit hem. Många har feeling och vill gå vidare, andra är skitfulla och vill stanna kvar – utekvällarnas eviga förbannelse. Men jag är bortom allt det där. Jag är trött, sliten och känner mig mörbultad. Allt känns tungt. När jag tar min sista klunk öl föreställer jag mig en scen i slowmotion där en boxningshandske möter min kind, blodblandat saliv som långsamt flyger ur min sneda mun, huvudet som kraschar i mattan, tandskyddet som trillar ut, ögonen under de svullna ögonbrynen som stängs och klockan långt bort i fjärran som slår. Alkoholen har knockat mig i tredje ronden.
Eller så här; ni vet i frågesportsprogrammen på tv. Jag är på 50 000-kronorsfrågan, programledaren spänner blicken i mig och frågar om jag vågar gå för miljonen. Jag kan hoppa av här – 50 000 kronor rikare – eller gå vidare och ha chans att vinna en miljon kronor. Jag tvekar och vrider mig i stolen till stämningsfull musik, väger fördelarna mot nackdelarna, rannsakar mig själv, men meddelar ändå till slut att jag vill stanna. Ingen miljon, men 50 000 kronor! Programledaren skakar min hand, närbild på eventuell fru, studiopersonal kommer med blommor och publiken applåderar när jag försvinner bort i kulissen. Så känns det! Just så känns det när jag reser mig upp och går. Fast kanske snubblar jag snarare ut i kulissen och ryter förslagsvis ”håll käft” till programledaren. Nej då, jag åker hem och sover. Resan är målet.
Läs den kompletterande artikeln där Amat Levin diskuterar våra dryckesvanor med en alkoholforskare.
