Det har gått femton år sedan journalisten, författaren och ansiktet utåt för dekadens Hunter S. Thompson trillade pinn. I realiteten trillade han inte alls, utan hittades död med ett självförvållat skotthål i gommen, sittandes framför sin skrivmaskin där han hade ett tabula rasa framför sig sånär som på ett inknattrat ord: Counselor.
Thompson förändrade modern journalistisk och sägs ha satt sitt namn på den så kallade Gonzojournalistiken, vilken kännetecknas av en hypersubjektiv inställning till objektet och ofta karaktäriseras av en drogstinn inre monolog. Stafettpinnen hade tidigare burits av författare som Hemingway, som var en stor förebild till Thompson. Genombrottet kom med hans bok Hell’s Angels år 1967, där han fått en exklusiv inblick i det kriminella motorcykelgängets verksamhet och spenderade nästan två år tillsammans med de ökända, amerikanska mc-knuttarna. Det verk som definierade Hunter S. Thompson allra mest är det kultförklarade journalistiska alstret Fear and Loathing in Las Vegas, som även filmatiserats i efterhand med Johnny Depp i rollen som Hunter. Från början var det på uppdrag av Sports Illustrated som Thompson blev ombedd att skriva en artikel på 250 ord om ett motorcykelrace i Las Vegas, men Hunters självutlämnande dagboksdoftande text introducerade istället hans medhavda dekadensbränsle, och hela Vegas-resan kom att bli en vild resa in i hjärtat av den amerikanska drömmen på 2500 ord, snarare än ett artikeluppdrag åt Sports Illustrated. Föga förvånande togs artikeln aldrig emot av uppdragsgivarna.
“two bags of grass, 75 pellets of mescaline, five sheets of high-powered blotter acid, a salt shaker half full of cocaine, and a whole galaxy of multicolored uppers, downers, screamers, laughers . . . And also a quart of tequila, a quart of rum, a case of Budweiser, a pint of raw ether and two dozen amyls… Not that we needed all that for the trip, but once you get locked into a serious drug collection, the tendency is to push it as far as you can.” Så inleds Hunter S. Thompsons Fear and Loathing in Las Vegas.
Redaktionen på det amerikanska musikmagasinet Rolling Stone å andra sidan blev golvade av Thompsons kvickhet, dekadens och skriftliga förmåga att måla med ord. De skickade tillbaka Thompson till Las Vegas för att utveckla artikeln vidare, och resultaten var fenomenala. Artikeln släpptes i två delar i Rolling Stone och ett år senare släpptes Fear and Loathing in Las Vegas i sin helhet som en bok. Anställningen på Rolling Stone blev allt mer problematisk med tiden. Premissen att han inte var den lättaste att jobba med var redan etablerad innan Rolling Stone, men med kändisskapet saktade textproduktionen in, och drogmissbruket blev allt tyngre. Den sista artikeln som publicerades år av Thompson för Rolling Stone publicerades 2004 och var okaraktäristiskt ödmjuk. De kroniska ryggsmärtorna och osunda levernet hade tvingat ned den redan legendarförklarade journalisten i en rullstol, och med det även en tung depression.
67 år gammal satte han år 2005 pipan till sin .45-kalibers upp i gommen och tryckte av. Ett självmordsbrev hade redan skrivits, titulerad Football Season Is Over, som publicerades i Rolling Stone.
“67, That is 17 years past 50. 17 more than I needed or wanted. Boring. I am always bitchy. No Fun – for anybody. 67. You are getting Greedy. Act your old age. Relax – This won’t hurt.”
Säga vad man vill om Hunter S. Thompsons levnadsstandard och val, men hans journalistiska gärning är ett kulturarv som förändrat synen på vad en journalist och författare kan vara, och hur viktig den subjektiva rapporteringen är för den sanna bilden av det som skildras.
