Visst var det nervöst. Skulle Kevin Rowland – den enda artist jag som beundrare känt mig tvungen att gå fram och göra bort mig hos genom att stamma fram en helt oväsentlig nonsensfråga – efter alla år av väldokumenterad självdestruktivitet verkligen kunna leva upp till något av det som Dexys Midnight Runners tre album under åren inneburit för mina intellektuella, stilmässiga och musikaliska ideal? Jag hade inte behövt vara orolig.
Fortfarande följer Kevin Rowlands sånger några grundläggande mönster från bandets sista och på den tiden förbisedda album Don’t Stand Me Down för 27 år sedan. De är fulla av löjligt smarta krokar, men han kränger och krånglar med dem så att de där oväntade hitsen han en gång hade med Geno och Come On Eileen aldrig ska råka få efterföljare. Utöver blinkningar till sin egen katalog lyfter han åter rejäla sjok ur sin favoritsoul, mer än blåset den här gången också både subtil Curtis Mayfield-gitarr och slicka stråkar, och så kombinerar han det med ärkebrittisk pop på ett sätt som inte borde ha minsta fräschör men som är fullständigt golvande.
"In my music I put it all in there, It's like I've got a need to get it all out of me", konstaterar Kevin Rowland i It’s OK John Joe, och att placera hela sitt liv i texter, musik och röst är exakt vad han gör. När han i förbigående citerar några rader från Marvin Gaye är det förstås ingen slump. På många sätt närmar sig Kevin Rowland i sin röst och i sin approach Marvin Gaye, med lika mycket smärta och salighet i en enda nedbrytande röra. Hans soul har förstås en helt annan karaktär, resonerande, underfundig och mångordig, men den rymmer samma passion och samma ångest. Redan i inledningsspåret erkänner han perioder av galenskap, och så fortsätter han med tvära humörkast och självmotsägelser. I kärleken älskar han först innerligt, och landar sedan hårt i sin oförmåga att ha en relation i grälande dialog med Madeleine Hyland. Det borde kunnat vara en direkt parallell till This Is What She's Like, men intill den lakoniskt självutlämnande Kevin Rowland drar istället hennes överdramatiserande skådespeleri ned helhetsintrycket en aning. Det är å andra sidan min enda invändning mot Dexys återförening, och i relation till hur Kevin Rowland tar sig under huden är det i högsta grad en marginell anmärkning.
Snarare tack vare än trots att One Day I’m Going to Soar är en komplex, krånglig och motsägelsefull skiva är den alltså omöjlig att sluta lyssna på och fascineras. Givetvis hade jag oroat jag mig i onödan.
