Transparent

För tre år sedan kom Jill Soloways far ut som transsexuell. I samma stund insåg Jill varför hon alltid har varit så besatt av kön, det hade förföljt henne hela livet. Denna känsla av att aldrig höra till lät hon buteljera sin nya tv-serie Transparent med. 

För på många sätt är Transparent en uppgörelse med en barndom i ständig konflikt, om än kärleksfull. Första avsnittet innehåller en stark nyckelscen där familjens patriark, Mort Pfefferman, har samlat sina tre vuxna barn vid ett middagsbord för att avslöja vem han egentligen är och alltid har varit. En hon. Men ingen tar någon notis. De har fullt upp med att fylla rummet med sina uppblåsta egon. Den största dottern Sarah är en kroniskt uttråkad hemmafru, Josh är ett barn fångat i en framgångsrik musikproducents vuxna manskropp och yngsta Ali är en begåvad drop-out som är i gravt behov av vägledning. I malströmmen av medelklassproblem finner Mort, eller rättare sagt Maura, inte tillfälle att berätta om sitt uppvaknande.

På ett möte för transpersoner förklarar Maura hur besviken hon är: ”They are so selfish. I don’t know how it is I raised three people who cannot see beyond themselves.” Transparent säger att du inte kan se andra människor förrän du tillåter dig att se dig själv. Redan som femåring visste Maura att hennes kropp inte stämde överens med hennes uppfattning om den. Men det var inte förrän hon närmade sig 70 som hon bestämde sig för att bli den hon alltid varit och låta andra se henne.

Jill Soloway, som tidigare arbetade med Six Feet Under, har länge önskat plocka isär den klassiska Disney-klyschan med föräldern som dör i den andra akten. I Transparent låter hon en förälder dö och en ny födas i hens aska. Ur Mort stiger Maura. Jeffrey Tambor finner sitt livs roll i Maura Pfefferman där han kan utforska alla lägen från stark till ömtålig, ryta till som en lejoninna men också gå i bitar.

Att titta på bra tv är att stiga in i en värld som byggs upp för varje trevande steg du tar i den. Att titta på fantastisk tv är att kastas in i ett universum som alltid har funnits där. När jag slår mig ner till bords med klanen Pfefferman känner jag mig som en gäst i en familj som levt i flera decennier före det första avsnittet och kommer fortsätta leva efter det sista. Varje medlem av Pfefferman-familjen har en historia som ringlar mellan snår av uppväxttrauman och barndomsdrömmar som bara är deras egna. Deras sätt att graciöst röra sig mellan tillgivenhet och förakt gör mig knäsvag. I andra avsnittet blev jag rörd till tårar, i tredje skrattade jag så att de sprutade.

Det är en ynnest att få ta del av ett verk som inte bara tar sig an det mänskliga tillståndet utan även lär mig något om det. Transparent är en påminnelse om att världen kan vara för stor och överväldigande för att i nästa sekund vara så trång att man får andnöd. I början av andra avsnittet kommer dottern Sarah på sin far i peruk och klänning. Hon frågar varför Mort klär ut sig till en kvinna, och Maura svarar: ”My whole life, I’ve been dressing up like a man. This is me.”

Tv-upplevelser som dessa är så sällsynta att de borde vara fridlysta.