Förförande undergångsskildring med övertydliga övernaturligheter när Stephen Kings tegelsten Pestens tid blir tv-serie igen.
En svår influensa drabbar USA. I sprakande radiosändningar uppmanar CDC till karantän och isolering, trots det går folk runt och nyser medan de rör sig obehindrat på torg och hostar på grönsakerna i mataffärer. Låter det bekant? Vintern 2020 slår pestskildringen i The Stand close to home.
Upptakten är stark. Skildrat ur flera perspektiv får vi se hur den mystiska influensan först lamslår landet och sedan reducerar tillvaron till ett postapokalyptiskt ödeland. Elnätet dukar under, städerna gapar tomma och bakom rattarna i bilköerna sväller döda, infekterade kroppar. Det är just detta långsamma sönderfall som förför mig. I den här typen av katastrofberättelser är sjukdomen en (övertydlig) metafor för något större. Det är inte bara de enstaka individerna som insjuknar – utan samhällskroppen som sådan.
Men fascinationen dippar omedelbart i andra avsnittet. The Stand blandar in för många karaktärer, och få får utrymme att växa till något levande. Och de Stephen King-typiska övernaturliga inslagen övertygar inte. The Stand blir med ens en saga om kampen mellan det goda och det onda, där det inte finns rum för subtiliteter.
