Den efterlängtade postapokalypsen lever upp till hajpen.
Att filmatisera tv-spel brukar vara ett lika säkert framgångsrecept som att frivilligt ställa upp som amatörminröjare. Med undantag från b-filmer som är kul att skratta åt finns det ingen liveaction som lyckats omvandla ett spel med äran i behåll.
HBO:s The Last of Us tar i från tårna för att bli den bästa speladaptionen någonsin och samtidigt vara trogen förlagan – ett tio år gammalt Playstation 3-spel där en märklig spor lyckats omvandla stora delar av mänskligheten till viljelösa svampzombier. Det kanske inte låter som spelens svar på Citizen Kane, men The Last of Us har länge klassats som guldstandarden för berättande i tv-spel. När tv-serien släpps är förväntningarna således höga och hajpen oregerlig.
Tjugo år efter civilisationens fall händer det otänkbara när den tonåriga flickan Ellie visar sig vara immun mot viruset som förvandlar alla andra som kommer i kontakt med det till monster. Den lokala gerillan anlitar den buttre smugglaren Joel för att eskortera Ellie genom ett postapokalyptiskt ödeland till ett sjukhus där läkare väntar för att ta fram ett vaccin som kan sätta stopp för utbrottet.
Om du har spelat spelet så har du hört det här förut. Tv-serien har närmast lagt ett smörpapper över originalet och kalkerat av. Men helt pixeltrogen är den inte. Att Pedro Pascal med lite grått stänk i håret och en halvhjärtad sydstatsdialekt spelar en 56 år gammal texasbo köper jag inte i första taget. Inte heller är Bella Ramsey, som spelar Ellie, porträttlik sin förlaga. Det gör dock inget då spelet dem emellan fungerar fläckfritt, och utvecklas subtilt under handlingens förlopp.
The Last of Us är inte en originell berättelse. Pandemihistorier har vi hunnit bli trötta på vid det här laget, och efter en miljard säsonger av The Walking Dead är zombiespåret inte lika intressant heller. Premissen där en tystlåten man lejs för ett eskortuppdrag påminner förstås också en del om Pedro Pascals andra paradroll i Mandalorian, där han gör exakt just detta. Men även om konceptet inte är unikt är genomförandet alldeles utmärkt.
Det är inte bara Pascal och Ramsay som är förträffligt castade, i princip alla andra som dyker upp på skärmen gör ett utmärkt jobb. I synnerhet Nick Offerman och Murray Bartlett, vars karaktärer får ett eget avsnitt som blommar ut till en kärleksnovellfilm mitt i serien.
Det både spelet och tv-serien The Last of Us lyckas med är att få något så storslaget som en efter-katastrofen-odyssé att handla om det småskaliga och mellanmänskliga. Stundtals glömmer jag bort att det i grund och botten är en zombieserie. Det finns väl någon ironi där. Att först när mänskligheten har förlorat inser vi vad det var som gjorde oss mänskliga till att börja med.
