Klassiska spökhistorier får en kreativ makeover.
En familj flyttar in i ett hemsökt hus – du kan inte ana vad som hände sen. Men ja, spöken och skit händer. Det är sjukt hur The Haunting of Hill House tar nåt så tamt som spökhistorier och gör det till nåt genuint chilling. Inte nog med att det är spökerier: vi får se alla spöken. Som den hängande kvinnan med den knäckta nacken och jättegubben som svävar runt med sin käpp och letar efter sin förlorade hatt.
Du hör ju hur det låter. Som ett dåligt avsnitt av Scooby doo. Men det funkar verkligen. The Haunting of Hill House är fängslande och gåshudsproducerande. Detta på grund av att serien förstår vikten av att mänskliggöra alla medlemmar i familjen, och dessutom lyckas med det. Vi känner med dem och därför lider vi med dem. Resultatet är ett kreativt omtag på lägereldsrysaren som ger ny mening till uttrycket Netlix and chill.
