Animerad Blade Runner-serie failar voight kampff-testet.
Så länge jag kan minnas har jag älskat världsbyggen i fantastik. Att med små detaljer eller storslagna scener visa var vi befinner oss utan att för den delen förklara varför, och pytsa ut exakt rätt mängd detaljer för att vi ska få en känsla av världen och samtidigt sukta efter mer. När det görs rätt blir världen en förutsättning för historien som utspelas där, som två kugghjul som driver varandra. Men påfallande ofta blir världen bara en dekor eller, ännu värre, sönderförklarad.
Blade Runner: Black Lotus är en plastigt datoranimerad serie som utspelar sig i samma universum som Ridley Scotts legendariska sci-fi-klassiker från 1982. Du vet vad det innebär. Svävande bilar, neondränkta städer och sjabbiga nudelhak. Men tyvärr inte så mycket mer.
Storyn börjar med att en kvinna vaknar upp och inte minns vem hon är eller var hon är. Hon vet inte heller om hon är maskin eller människa – samma existentiella spörsmål som var motorn som tuffade igenom Ridley Scotts originalfilm. Att hon saknar minne ger henne en ursäkt att stanna mitt på gatan och storögt se på när hovrande bilar viner förbi, och förundras över något som varit popkulturellt skåpmat i snart 40 år.
Bortsett från enstaka visuella inslag och knorrande synthar körsbärsplockade från Blade Runner finns här inget som skvallrar om att Black Lotus har något med den världen att göra. Saken är att Black Lotus framstår som genant fan fiction bredvid förlagan och har noll nytt att bidra till Blade Runner-universumet, vare sig med sin berättelse eller som virke till världsbygget. Det här är Blade Runner med kreativ nivå i höjd med finlandsfärjekaraoke klockan 03:45.
