Ingen trend är just nu mer påtaglig än den för återutgivningar. Vart man än vänder blicken möts man av spel från en svunnen tid, omtolkade i antingen HD eller 3D – eller både och.
Om det beror på att spelmakarna inte vill verka historielösa, eller ett sätt att tjäna en snabb slant, ska jag låta vara osagt.
Nintendos restaurering av kultförklarade Ocarina of Time är ambitiöst. Gammal grafik har varsamt bytts ut mot marginellt mer avancerad, så att det storslagna äventyret nu ser ut exakt som vi minns det. När spelet kom hyllades det som perfekt och revolutionerande. Riktigt så bra är det inte längre. Mycket har som bekant hänt sedan 1998. Manusmässigt är spelet bedrövligt, men sett till ren spelglädje är det genuint. Ocarina of Time är inte längre allmängiltigt bäst. Istället måste man minska omfånget rejält och först då kan vi konstatera att det är bäst för sitt format och sommarens självklara äventyr.
