Jag vet inte hur ni känner, men jag har väntat på den här musikexporten sen jag såg Robyn sjunga Show Me Love framför en grådaskig backdrop på ZTV. Jag har väntat på någon som är revolutionerande, egenmäktig och innovativ. Det här är dock adjektiv som beskriver personen Zara Larsson, inte musiken. De låtar som utgör So Good når inte upp till personan. Låt oss konkretisera, om Zara är Beyoncé är låtarna Kelly. Men även Kelly hade sina glansnummer.
Det är välgjord pop, rent rakt igenom och alltid producerat till måtta. Det är även en lättnad att Zaras röst får den utrymme som den förtjänar, något som ekar tomt i dagens popproduktioner. Tveksamheten handlar snarare om att vi har hört det här så många gånger förr när Zara Larsson å andra sidan är en ovanlig företeelse och vår största musikexport på orimligt lång tid. Men visst ryms här låtar och element som kan mäta sig med artisten själv. Självuppskattningen i Only You, feminismen i Make That Money Girl, den lyriska träffsäkerheten i One Mississippi och slå-dig-av-stolen-sången i Funeral är några av höjdpunkterna. Det är i helhet ett godkänt album, men inte revolutionerande.
