Det är lätt att glömma bort att Dominic Harrison alias Yungblud kan sjunga. För under alla kitschiga lager och konstlade texter kan han verkligen det. Men inte heller på hans tredje album får det komma fram.
Yungblud gör poppunk som på det nya albumet är mer pop än punk. Över studsiga melodier och banala ackordrundor sjunger han om att hata sig själv och deklarerar sin kärlek till personer som inte besvarar den. Texterna är både urvattnade och övertydliga, de säger ingenting nytt. Trots att Yungblud själv menar att det är hans mest personliga och djupa album hittills framstår de som ytliga i dem forcerade försöken att frammana något slags gotiskt mörker.
Ju längre man lyssnar sig igenom albumet desto mer flyter låtarna ihop. Tempot saktas aldrig ner vilket blir övermäktigt, inte ens balladerna får vara lugna. Det är endast stökigt övermättade låtar i samma rasande bpm, det låter som en smaklös och dålig version av The Cures glansdagar. Lite distade gitarrer får vi, men mycket mer punk än så blir det inte. Dessutom är albumet överproducerat vilket erbjuder ännu mindre luft.
Att självaste Mick Jagger nyligen hyllade Yungbluds för hans gärningar med att förnya rockmusiken är för mig förbryllande. Jag hade velat höra ett riktigt rockalbum från Yungblud, låtar som fick tid att landa istället för överladdade och hetsiga klichéer. Och så nya producenter att samarbeta med som kunde hitta ett mer passande sound till hans röst.
