Red House Painters och Mark Kozeleks ande vilar tungt över delar av den svenska musikerkåren. Paus, Kristofer Åström och nu The All Janet, alla tre så uppenbart färgade av detta magnifika deppbands sound. Ingen dålig förebild och referens.
Tvärtom, men när egensinnet går förlorat på vägen på grund av att man gärna vill låta så snarlikt originalet som möjligt, då är det inte lika kul. Tyvärr kan jag tycka att det är just på det viset här. Det är en sak när Hellacopters vill låta Kiss anno 1977, eller när Soundtrack Of our Lives gör en smart Kinks-parafras, eller när Belle & Sebastian låter mer Love än Love lät själva. Då handlar det om lika delar humor som respekt och vördnad inför ett band man högaktar. Så känns det inte här. Istället låter det på gränsen till en slags högtidlig dyrkan som resulterar i att bandet tappar sin egen profil. Visst, det är snyggt och det är en behagligt romantisk genre, men hur kul är det att nöja sig med kopian när originalet som bekant alltid låter bra mycket bättre?
Skivbolag:
Artist:
