Har någon svensk artist etablerat sig så snabbt som Dilba? Det känns som hon redan, efter endast ett album, nått en status som en av landets mest självklara och etablerade artister. Dilba är också en av ytterst få artister som har ett helt eget musikspråk. Dilba låter helt enkelt bara som Dilba. Inga andra referenser känns relevanta och bättre beröm kan en artist inte få.
Dilbas enda bekymmer är att hennes personlighet än så länge är starkare än hennes låtar. Att lyssna på [I]You And I[/I] är som att kliva in i en unik värld Dilbas värld ett stämningslandskap där tonläget är viskande i stället för påträngande.
Låtarna flyter ihop som vattendroppar; inga tydliga konturer, inga tydligt utmejslade låtar med traditionell vers & refrängstruktur, inga låtar som högljutt hojtar om att de vill bli singlar.
Det är dock en tunn linje mellan att vara diffus som i magisk och fascinerande och diffus som i otydlig och obestämbar. Även efter den tionde genomlyssningen av Dilbas andra album sitter man fortfarande och väntar på att låtarna ska växa och ta form. [I]Suzy's Song[/I] (som hon spelade live redan förra sommaren) är en pärla, men varken den eller någon annan låt har samma magnetism som [I]I'm Sorry[/I].
Ljudmässigt är [I]You And I[/I] ett steg i rätt riktning. Debutskivan var perfekt på gränsen till överproducerad, medan denna uppföljare, som Dilba producerat själv, låter ledigare, lite ruffare, mer levande. Några av de mer udda inslagen, som beats från hiphopproducenten Thomas Rusiak och glimrande dragspel från Mats Öberg ([I]You Are[/I]), hade gärna kunnat få en mer framträdande roll. Albumet hade vunnit på att inte vara så homogent i tempo och tonläge. Nu är det nästan enbart inåtvända ballader, vilket tyvärr förstärker det diffusa helhetsintrycket.
Skivbolag:
Artist:
