Yield

Det känns som om Pearl Jam har slängt stora delar av det överdrivet pretentiösa på sophögen när man lyssnar på [I]Yield[/I]. Och det är ju bra. [I]No Code[/I], som kom i slutet av augusti -96 (och som toppade Billboard-listan mindre än en vecka senare!) var en excess i storvulenhet, så monstruös och övertydlig att man baxnade/gapskrattade om vartannat. Här hittar man istället ett band som är på väg att hitta mognad och insikt om vad som gör en bra låt, en bra platta, ett bra band. Och av grunge återstår intet. Tack. Långt ifrån allt är bra, men emellanåt visar Pearl Jam att de faktiskt inte är ett helt uträknat band; något jag var beredd att skriva under på efter förra plattan. Eddie Vedder verkar dessutom ha förstått att man kan göra sig hörd utan att krysta fram ett vibrato i slutet av varje fras. Redan på soundtracket till [I]Dead Man Walking[/I] visade han att han faktiskt besitter den vokala begåvningen att våga hålla tillbaka. Tillsammans med den numera tyvärr bortgångne Nusrat Fateh Ali Khan spelade Vedder in den plattans två bästa spår. Bitvis hittar man stunder som närapå tangerar det här. Och det är ett gott betyg.