I början av 1990-talet var New Yorks ställning som hiphophjulets nav hotad av västkustens gangstarap. Då kom Wu-Tang Clan från ingenstans och räddade stans rykte med sitt nyskapande hårda sound och bländande rapbegåvningar.
Idag har hiphopvärldens fokus återigen flyttats från New York, nu till sydstaternas studsiga partymusik. Och Wu-Tang Clan gör sin första skiva på sex år, i ett desperat försök att rycka svärdet ur stenen och rädda både hemstaden och den egna karriären. Det finns något tilltalande med den underdogpositionen – gruppen består numera av åtta personer sedan Ol’ Dirty Bastard dog i en överdos häromåret, åtta män mellan 35 och 40 som hade sin storhetstid i mitten av 90-talet. De är fortfarande hårda, men inte lika kaxiga.
Wu-Tang Clan förväntar sig inte längre att hamna på försäljningslistans förstaplats. De är tacksamma för vad de får, och om det fortfarande finns några fans därute som kan tänka sig köpa deras nya skiva så vill de göra sig förtjänta av deras respekt. De försöker göra en så bra skiva som möjligt, med de verktyg de har tillgängliga.
Frågan är: hur väl lyckas de? Fungerar de gamla knepen? Har de en gång så nyskapande uttrycken någon relevans idag? När skivan inleds med ännu en snutt samplad dialog från ännu en gammal kung fu-film är det lätt att himla med ögonen och känna sig blasé. Och när väl musiken börjar står det klart att det här knappast är något som kommer ta världen med storm, det är samma kusliga stråkar och bankande trummor som alltid.
Men att ändra kursen för en hel musikgenre är inte samma sak som att göra en bra skiva – man kan misslyckas med det ena och ändå åstadkomma det andra. Med 8 Diagrams räddar Wu-Tang kanske inte boom-bapens framtid, men de räddar sin egen heder. De två föregående albumen präglades av sega beats och störande gästartister, men här lyckas producenten RZA hitta tillbaka till de piskande trummorna och midnatt-i-ghettot-stämningarna som utmärkte klanens tidiga mästerverk. Samtidigt är det uppenbart att han har utvecklats mot en mer sofistikerad riktning – så här slickt har nog ingen Wu-skiva någonsin låtit. Beatsen är varierade och omsorgsfullt komponerande, ingenting låter som det gör av en slump. I det sammanhanget smälter faktiskt covern på The Beatles While my guitar gently weeps in utan att kännas det minsta krystad. Det är inte en kommersiell eftergift, det är bara ännu en melankolisk betraktelse med den åldrande artistens trötta blick.
Rapmässigt imponerar framförallt Method Man som har överlägset flest verser på skivan. Ghostface Killah, som efter sin framgångsrika solokarriär de senaste åren tagit över Method Mans roll som gruppens stjärna, är tyvärr bara med på ett par låtar. Man saknar honom, men blir ändå varm i själen av att återse de andra gamla rävarna, som Inspectah Deck som gör entré i fjärde låten och fullkomligt slaktar beatet. Wu-Tang är som en familj man känner, man har en relation till den, man gillar vissa medlemmar mer än andra, man kan skratta åt dem och man kan gråta med dem. Även om de inte är perfekta är de svåra att inte bry sig om.
I skivans sista låt innan de två (meningslösa) bonusspåren gör varje klanmedlem varsin vers om ODB, det är som om de på begravningen går förbi hans öppna kista och en efter en säger några ord som avsked. Familjens labila galenpanna har gått bort, men familjen finns kvar. Det är den känslan som lämnar en efter 8 Diagrams. Om det visar sig bli gruppens sista gemensamma skiva så är det ett värdigt avslut.
