Son Volt skrattade troligtvis så de grät när de bestämde sig för att lägga Straightface som första spår på plattan. En låt som inte påminner om något Son Volt släppt ifrån sig tidigare. Braksvennigt riffande och powerrockgitarrer bakom en distad Jay Farrar är liksom inte vad man vill ha. Med tanke på den lysande Straightaways hade man givetvis ställt in sig på en ny karg, lite butter och lagom svårforcerad nutidssaga. Nu blir det istället en ganska uppsluppen, okomplicerad och positiv platta, närmare Wilcos och Jayhawks omedelbara sound.
Son Volts främsta tillgång är ju att de behärskar såväl raka och omedelbara låtar som betydligt ödsligare, nästan bittra sånger från ett land de inte är helt nöjda med. Tyvärr tycker jag inte att de når sina vanliga höjder i någon av låtarna. Förutom Carry You Down lyser de riktigt hårda folkballaderna med sin frånvaro. Vilket är trist, då detta är bandets mest särpräglade signum. Raka, traditionella folk/blues/countrylåtar hör vi var och varannan dag, men de riktiga berättelserna tonsatta med raffinerad minimalism är betydligt ovanligare. Förutom det inledande magplasket återfinns här även en märklig instrumentalbagatell på drygt 40 sekunder. Det skulle vara kul om någon kunde förklara för mig och alla andra vetgiriga vilken funktion de där meningslösa spåren egentligen fyller.
Skivbolag:
Artist:
