Hör man en person tala om musik i termer som äkta och ärligt börreaktionen bli en illa dold gäspning. Är det dessutom så att äkta musik innebär akustisk gitarr, eventuellt kryddad med ett trött munspel samt styltiga texter om trivialiteter som världsläget betraktas det inte som dåligt hyfs att gäspa med munnen på vid gavel. Tvärtom. Människor som svänger sig med dylika värderingar är oftast kusligt pretentiösa, och ärman det misstänker jag att det nära nog är omöjligt att gilla Social Distortion. Fyra amerikanska män som känns äkta och ärliga rakt igenom med brylcreme, vita t-shirts, tajta jeans och boots. Supercoolt och samtidigtför dem helt naturligt. Säkert har kostymen varit intakt sedan de köptesina första country-, punk- och rockabillyplattor, och rörde ihop det bästaav dem till det Social Distortion står för idag: rak, okomplicerad och fruktat svängig rock - lika mycket släkt med Burnette som Cash och Thunders, alla tre med förnamnet Johnny. Så har de låtit sedan starten i början av 80-talet. Sångaren och låtskrivaren Mike Ness har alltid haft superkoll på hur man vokalt skildrar diverse sinnelag, så även här. Med knappt skönjbart darr på rösten berättar han om svunnen kärlek i en smäktande ballad. Bitter men ändå nykter avslöjar han sina amorösa böjelser ackompanjerad av en riktigt fet gitarrvägg i en annan. Bäst är han i plattans grymmaste spår, Down onthe world again. När han berättar hur han skäms å mänsklighetens vägnarkänner man bitterheten och raseriet så påtagligt att man tror att han skallhoppa ut ur CD-spelaren och nita en. Henry Rollins låter som en rädd PerAhlmark jämfört med Ness.Plattans resterande åtta spår ångar på i samma anda. Raggarrock behöver inte uttalas Eddie Meduza. Det låter fräckare med Social Distortion. Snudd på full poäng.Skivbolag:
Artist:
