Jag har alltid gillat Komeda, men samtidigt inte stått ut med dem. Gillat dem för att de är så förbannat lovande, väldigt stilmedvetna och för att de gjort en av 90-talets fem bästa svenska singlar, den fullkomligt knäckande [I]Boogie Woogie/Rock'n'roll[/I] från 1996. Den outhärdliga sidan hos dem är att de har varit så fruktansvärt rädda för att ta de enkla vägarna: "Den här låten börjar ju likna något, men... Ska vi kanske byta tonart, vända upp och ner på partituret, sampla en mjukglass och stämma om alla instrument?"
Sångerskan Lena Karlsson har också varit ett störningsmoment - hennes röst kan vara väldigt enerverande och sökt och när de manliga bandkamraterna stal mikrofonen i [I]Boogie Woogie...[/I] kändes det faktiskt som en befrielse.
Något har hänt på nya skivan - både Komeda och Karlssons sånginsatser är mognare, mer habila och materialet betydligt säkrare och mindre arty, än tidigare. I grunden handlar allt fortfarande om kärlek till 60-talsfilmer med vackra människor och färgglada cocktails, och om små stiliga bagateller vars yttersta funktion är att göra lyssnaren något snyggare. Fem av elva spår borde vara oumbärliga floorfillers för 1998 års mingelkalas. Fortsätter de så här kommer nästa Komeda-platta att bli riktigt, riktigt het.
Skivbolag:
Artist:
