Jag har alltid gillat Komeda, men samtidigt inte stått ut med dem. Gillat dem för att de är så förbannat lovande, väldigt stilmedvetna och för att de gjort en av 90-talets fem bästa svenska singlar, den fullkomligt knäckande [I]Boogie Woogie/Rock'n'roll[/I] från 1996. Den outhärdliga sidan hos dem är att de har varit så fruktansvärt rädda för att ta de enkla vägarna: "Den här låten börjar ju likna
