The Vines

Ifrån Australiens Sydney kommer denna eftermiddags engelska älsklingar, The Vines. Historien förtäljer att de träffades på ett McDonald's de jobbade extra på medan high school klarades av, att de snabbt började repa för att sedan gatecrasha sina kompisars fester och framföra Nirvana-covers. Finn väldigt många fel! Australien (The Avalanches är undantaget, inte beviset), McDonalds, covers och Nirvana är ju fyra helt patetiska grundpelare i ett rockband. Kanske är det bara i mitt huvud som Nirvanas utmärkta [I]Bleach[/I] anno 1989 (och McDonald's mindre lyckade McYaki anno 1997) fortfarande hägrar alldeles för färsk i minnet. Kanske är jag inte målgruppen, men tanken på ännu en excentrisk sångare med vansinnesblick och flanellskjorta är inte heller rakt igenom eftersträvansvärd. Och efter en snabb genomlyssning så känns ett telefonsamtal till Fröken Bananas, Courtney Love, med ärenden hon säkerligen skulle gå igång på (STIM-pengar och royalties) plötsligt inte så långt borta. För precis som Kurt så ger Craig Nicholls, i ett utslag av grunge och rastlöshet, upp halvvägs in i varje mening och låter liksom lyriken exploderas ut snarare än artikuleras. Eller? Ifrån Australiens Sydney kommer mina älsklingar, The Vines. Ett par genomlyssningar förtäljer att under Cobain-posen - och densammes frisyr - så döljer sig en välbekant fascination för amerikanska sinnessjukdomsbreda motorvägar, arenaballader och det tidiga 70-talets så mycket vackrare rock-estetik, mocka, vågigt hår och Creem. [I]Highly Evolved[/I] är precis som A- och B-sidan på singeln med samma namn. Ena hälften är porträttlika Nirvanalåtar ([I]Outtathaway[/I], [I]Get Free[/I]) och den andra är söligare gitarr-rock på en mjukare ände av skalan ([I]Autumn Shade[/I], [I]Home Sick[/I] och ehrm, [I]Mary Jane[/I]). Den enda som avviker från mönstret är deras första singel som nådde utanför Auistralien, Factory, vars baktakts-sixties-rus blir symptomatiskt. Vilka är de? Vad vill de mig? Behöver jag dem? Jag har inga bra svar. Dessvärre inte de heller.