”Han kom som ett yrväder en aprilafton” skrev August Strindberg i Hemsöborna. Byt ut april till januari, så gäller samma sak för Viagra Boys. På sitt andra album Welfare Jazz fortsätter Stockholmsbandet att rycka upp mörka, dolda känslor. Musiken är rå, stökig och primitiv.
Det är få band som lyckas fullständigt golva mig. Viagra Boys är ett undantag. Mycket är tack vare Sebastian Murphy och hans trollbindande, maniska röst. Under singeln Ain’t Nice är det svårt att inte fastna i samma euforiska tillstånd som honom.
Viagra Boys har tidigare beskrivits som en slags hård postpunk. I jämförelse med sitt första album är bandet mer experimentella den här gången. Dock slår det inte alltid rätt. Vid flera tillfällen avbryts det maniska tempot av plötsliga monologer. Bland annat en okänd (?) röst, som pratar om sin hund i 37 sekunder.
Min spontana gissning är att bandet ville undvika att spela långa raksträckor, men det är exakt det lyssnaren trånar efter att få höra. I själva verket hade Welfare Jazz varit betydligt mer trollbindande utan dessa avstickare.
Med det sagt är albumet fortfarande lysande. Här finns en rad låtar som ärrar sig fast i minnesbanken. Likaså får lyssnaren lära känna nya sidor av Sebastian Murphy. Det vackraste exemplet är låten To The Country. Det är svårt att inte bli fullkomligt tagen när sångaren sjunger att vi inte behöver festa för att umgås - och att allt vore enklare om vi flyttade till landet.
