Viagra Boys - Welfare Jazz

Raffaella Lindström 00:00 7 Jan 2021

”Han kom som ett yrväder en aprilafton” skrev August Strindberg i Hemsöborna. Byt ut april till januari, så gäller samma sak för Viagra Boys. På sitt andra album Welfare Jazz fortsätter Stockholmsbandet att rycka upp mörka, dolda känslor. Musiken är rå, stökig och primitiv. 

Det är få band som lyckas fullständigt golva mig. Viagra Boys är ett undantag. Mycket är tack vare Sebastian Murphy och hans trollbindande, maniska röst. Under singeln Ain’t Nice är det svårt att inte fastna i samma euforiska tillstånd som honom. 

Viagra Boys har tidigare beskrivits som en slags hård postpunk. I jämförelse med sitt första album är bandet mer experimentella den här gången. Dock slår det inte alltid rätt. Vid flera tillfällen avbryts det maniska tempot av plötsliga monologer. Bland annat en okänd (?) röst, som pratar om sin hund i 37 sekunder. 

Min spontana gissning är att bandet ville undvika att spela långa raksträckor, men det är exakt det lyssnaren trånar efter att få höra. I själva verket hade Welfare Jazz varit betydligt mer trollbindande utan dessa avstickare. 

Med det sagt är albumet fortfarande lysande. Här finns en rad låtar som ärrar sig fast i minnesbanken. Likaså får lyssnaren lära känna nya sidor av Sebastian Murphy. Det vackraste exemplet är låten To The Country. Det är svårt att inte bli fullkomligt tagen när sångaren sjunger att vi inte behöver festa för att umgås - och att allt vore enklare om vi flyttade till landet. 

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Kiwi Jr. - Cooler Returns

Jag har börjat tröttna på band med DIY-stämpeln. Det finns inget tråkigare än band med dåligt skrivna låtar som försöker dölja det faktumet bakom skräniga gitarrer och fula sångröster. Ibland har dom någon kul textrad, oftast inte. Snark. 

Lil Skies – Unbothered

Lil Skies största idol är Lil Wayne och det hörs. Rapparen erbjuder likt sin idol hiphop på trapbeats och autotune. Båda med en röst, varken gnällig eller aggressiv utan någonstans mittemellan. Deras röster ligger som ett ludd över de tunga basgångarna och smattrande 808-trummorna. Vad som skiljer rapparna åt är det där lilla extra. Det där lilla extra som Lil Wayne har, och Lil Skies saknar. 

 

Therion - Leviathan

För att vara så pass etablerat som Therion är arbetar de i en högst perifer miljö, bortom trender och regler. Det gör det svårt att veta vad man ska förvänta sig av bandledaren Christofer Jonssons gotiska symfoniska operametal. Men inför denna sjuttonde fullängdare var ambitionen uttalad att ta fram Therions mer ”hittiga” stunder.

Michaela Åberg - Merry Crisis

Så länge jag kan minnas har jag varit svag för psykedelisk rock. Musiken lyckas många gånger gräva sig långt innanför huden, men det finns även flera fall då psykrocken har misslyckats och i stället framstått som pretentiös. Det hela beror helt enkelt på vem artisten är.