Förra årets mäktiga Buddy Holly-box Not Fade Away, komplett intill absurditetens gräns, påvisade tydligt de tre sidor som fanns i den musik legenden hann spela in under sina bara tre studioaktiva år. Två av de sidorna är enahanda och rent av ointressanta idag, utom ur ett rent historiskt perspektiv. Dels skapade han sin egen rudimentära rock'n'roll enligt de mallar som just för tillfället var populära, och med de signalord som just den månaden innebar möjliga listplaceringar. Dels fungerade han precis som merparten av sin eras musiker som den lokala underhållaren, med uppgift att i en tid långt innan inspelad musiks vida spridning helt enkelt spela egna versioner av aktuella rockhits.
Ingen av dessa sidor har gett några större avtryck på eftervärlden, vare sig Buddy Hollys officiella eftermäle eller i den eviga floden av covers, och de märks knappt heller på det nyligen utgivna hyllningsalbumet Rave On Buddy Holly. Istället ligger allt fokus på Buddy Hollys tredje sida, den som fortfarande lever kvar i all intellektualiserad banal nördpop. Det var i den smalare genren av snäll, vemodig och musikaliskt simplistisk underdogpop som Buddy Holly var genuint banbrytande, och det är där hans relevans finns kvar idag. Bland hans tidigare främsta uttolkare märks - eller snarare märks inte, enligt genrens självömkande känsla av att vara evigt förbisedd - Marshall Crenshaw och Wreckless Eric, som båda i sitt eget material försökt upphöja anonymiteten till profil. Därför har det också ofta uppstått en känsla av självmotsägelse när en radda stora starka school bullies och quarterbacks som Mick Jagger, Pearl Jam och Bruce Springsteen medelst Buddy Holly-covers sjunger geekens lovsång.
På Rave On Buddy Holly är ordningen återställd, åtminstone till största delen. Här är det glasögon-ormar som Black Keys och She & Him som ägnar sig åt Crying, Waiting, Hoping eller som betraktar hur Peggy Sue gifter sig med någon annan. Ofta är det utmärkt, och i Nick Lowes och My Morning Jackets fall är det mycket mer än det. Riktigt illa är det bara hos Paul MCartney, som faktiskt äger publishing-rättigheterna till Buddy Hollys katalog och som är den enda på skivan som vill ägna sig åt tradrockande, och hos Lou Reed som bannlyser alla tendenser till originalmelodi. Men liksom flertalet effektiva hyllningsalbum fungerar Rave On Buddy Holly framför allt som en påminnelse om att det är dags att rota fram Buddy Holly-skivorna igen.
Skivbolag:
Artist:
